Katten och jag. Lillkatten. Hon den guldpälsklädde och undertecknad. Är det som jobbar ikväll. Eller låtsasjobbar. Hon sover på sin stol iof. Men det är riktigt jobb för katter. Ja det tror jag. Kanske liv i en annan kattdimension. Men jag är här i xyzt, tidsrummet, mest hela tiden.
Sen.
Kortmeningarna.
Jag är fortfarande där.
Gillar dem.
Mycket.
Det blir ändå inte överdrivet mycket gjort ikväll. Känner in. Lägger på plats. Mer så. För att göra sen. Men lite ändå. Tillräckligt bestämmer jag eftersom det bara är jag som bestämmer det.
Men vi skall ge oss snart. Inte förta oss såhär första dan. Lillkatten, Petite, har varit ute större delen av dan. Trött. Jag har gjort mindre nytta men ändå lite. Ovan. Trött jag med. Hon, ovan utelivet efter vintern. Vi behöver vilan. Fast vi vilat hela helgen.
Den här blomman
stod hos min mamma. Men före det hos min mormor. Vem vet vem som hade den ännu tidigare. Söner tar över den och för den in i framtiden. Det är ganska häftigt. Ändå utropar vi oss, vi människor, som de yppersta. Fast våra liv bara sträcker sig några ynkliga år. En grisblink.
Vi har en vit pelargon som blivit tjugo vita pelargoner som har ungefär samma historia. Den har levt sitt liv hos en farbror och hans fru, men före det hos hans frus mamma. Provence.
Morsans blomma blommar ibland. Förtrollande vacker. Hur många har inte beundrat det före oss?
Världen smälter fram där ute Det växer fram något slags hopp i tillvaron. Snart barfotaliv. När strumporna väl åker av brukar de inte komma på igen förrän bortåt oktober någonstans. Frihet.
De som anser att de är något är ofta inte ett skit. De som inte bryr sig är ofta mer än skit. Men det är så svårt det där såklart. Den som skadar sig och hamnar på sjukhus har den mest allvarliga skadan som någonsin inträffat. Man vill höra det. Eller det mest ovanliga benbrottet i historien. Det är alltid en tävling. Och H J Ä L P vad jag är trött på alla dessa tävlingar, ja och på alla dessa tävlande.
Världen vore helt enkelt bättre utan både tävlingar och de som tävlar.
Mycket bättre.
Helt klart.
Om man bara fick finnas och göra det man gör. Om det räckte. Var nog. Kunde ge första pris. Delat med alla andra då såklart. Eftersom det inte fans andra, tredje och fjärde priser.
Fast hockey och fotbollsmatcherna skulle kanske bli tråkigare? Alla vann. Alla gick vidare. Det spelade ingen roll om man gjorde mål. Det spelade bara roll om man hade skoj. Så att man fortsatte att åka omkring och försöka göra mål. Nej, vilka skulle klara av det? Ingen. Världen skulle gå under. Eller bli bättre. Om man skickade de tävlande till psykologerna. Neutraliserade dem så att de lugnade ner sig. Nöjde sig med att finnas.
Fast antagligen är människan lika med tävling. Vi är programmerade till att alltid tävla. Tävla tills vi är evigt förlorade. Kanske är det helt enkelt ett virus. Som tagit över. Infekterat oss med det där giftet. Att försöka vara bättre än varandra. När lika bra borde ha räckt. När olika borde varit det bästa.
Fast…
Skit samma.
Låt tävlingarna fortgå. Låt de tävlande slita ut sig.
Jag ger mig för idag. Släcker ner här på låtsaskontoret. Lyfter ut den trötte katten. Fyller pellets. Går upp för trapporna och läser några sidor i Lundellboken innan jag somnar. Finns. Som en förlorare. Som en som inte bryr sig om det. Ja och därmed vinner. Eftersom ingen kan vinna över den jag är i alla fall. Eller nått. Kanske förlorar. Fast inte bryr sig om att det är så. Eller något helt annat.
Gote nacht!
