Category: VSCP

Jag har tre barn. Jonas som är 25, Niklas som är 22 och VSCP som fyller 14 idag. Jonas och Niklas klarar sig bra och kommer så att göra. De flyger själva. VSCP gör det däremot inte. Behöver jobbas mer på. Alltid mer.

VSCP är i och för sig bara ett projekt. Jag har jobbat på det där projektet  snart varje dag i fjorton års tid nu. Tänk dig själv att du skall skriva en bok eller ge ut en skiva och jobbar på det dag efter dag i fjorton år. Ibland blir det tungt, man måste bita ihop för att orka en dag till. Det hjälper att vara besatt och galen. Att tro på det man gör över rimlighetens gräns.

Men det är klart. Man borde ha gett upp, gett upp som alla andra ger upp runt omkring en varje dag, gjort det för länge sedan. Det vore bäst för alla. Egentligen. De där drömmarna om succé – att andra skall upptäcka hur bra det där man håller på med är – la man ju åt sidan för en sisådär sju år sedan. Det händer inte det där, jag tror inte det längre. Det är i det läget man får börja jobba på riktigt. Lära sig att verkligen förstå varför man gör det där jobbet dag ut och dag in. Är det för att man vill ha lovord från omvärlden så är det ingen ide att fortsätta i det läget. För det får man inga, i alla fall inte när man själv behöver det, och man vet det när man har passerat den där punkten av förlorande. Skall man jobba vidare får man alltså lära sig att jobba med bara målet att se en ide realiseras framför ögonen. Bara det. Sen kan projektet glömmas som Buddhistisk sandkonst. Det där man håller på med är snarare en inre resa mot excellence och något högre man tror på än ett sökande efter världens godkännande och segrar i traditionell mening. Man lär sig att resan verkligen ÄR målet eftersom man befinner sig i den med hela sitt jag och vet att den aldrig någonsin har ett slut. I alla fall inte innan man själv lämnar den här världen.

Det som andra ser som ett misslyckande och noll och utan värde kan ändå vara värt allt det där guldet som omvärlden använder som måttstock på det lyckade. ja så är det faktiskt. Så grattis på dig projektet. Du min kamrat genom livet. Ja man skulle väl till och med kunna kalla dig mitt livsverk.

Jag förlorade tron på något viktigt nu på morgonen i morse. Jag vaknade långt tidigare än jag borde och kunde inte somna om och man funderar där, där man ligger såklart. Det finns inte mycket annat man kan göra när man passerat somna om tröskeln och känner att det ändå är på tok för tidigt att stiga upp.

Människor som samarbetar har alltid stått högt i kurs hos mig. Ni vet det där när många går samman och bestämmer sig för att flytta på ett berg och hundra år senare är berget flyttat femtio meter åt vänster. Alltså att allt egentligen är möjligt om folk jobbar tillsammans och vill förändra.

Open Source rörelsen är en sådan där kraft. En som bygger nytt, och gör nybyggen möjliga därför att folk jobbar tillsammans och många jobbar skiten ur sig för allas vår bästa. Nästan alla gör det där utan att få betalt eller ens få ett erkännande för det de gör. Visst, det finns en del “hjältar” här också, de som media älskar och gärna hänger fram,, om och om igen, men de flesta sitter och jobbar i skymundan. Oftast är det så att den enda gång de hör något från sina användare är när något inte fungerar.

OpenSSL har utvecklats av några sådana där entusiaster. Använts på miljoner eller kanske en miljard datorer. Så kommer Heart Bleed buggen och en av dem hängs ut som en skurk och klåpare i media. Det kommer fram att dessa snubbar sitter på sin fritid och håller det här igång. Alla stora drakar använder grejerna men inte bidrar de med något tillbaks. Inte frivilligt i alla fall. Nu kryper de fegt till korset och pyntar upp lite småpengar.

Jag har själv varit där i tjugo år snart. Under de här åren har jag såklart ibland indirekt tjänat pengar på det jag gjort. Det man gör fungerar ju som en marknadsbärare och ett bevis på vad man kan, och alltså kan man få andra jobb utifrån det öppna arbetet. Bra. Men det skulle knappast varit någon skillnad i det där avseendet om man gjort samma sak med sluten källtext. Men man trodde ju på det där för det är en fin tanke. Hjälps vi åt så blir det bättre och större och vackrare. Men hur många gånger har man fått uppskattning för det man gjort? För någon vecka sedan på vårt forum var det någon som tackade en användare som ställde en massa frågor just för att han ställde en massa frågor. Vem tackar mig för att jag svarar på dem alla? Hur många gånger har jag varit med om att folk byggt något uppå det jag gjort och sedan stått där och håvat in berömmelse utan att med ett enda ord nämna vem som gjorde 98% av jobbet?

Så när jag ligger där nu på morgonen så blir jag ganska kommersiell i huvudet. Inte bitter. Kommersiell som konsekvens. Visst, jag fortsätter antagligen att hålla det mesta av min kod öppen. Men kanske skall man börja sälja lösningar istället för att skänka bort det förpackade. Till och med sluta vissa nyckelkomponenter. Eller kanske alltsammans. Egentligen finns det bara vinst i det för mig. Inte för världen och för en ide som är förbannat fin och bra. Men varför skall några få egentligen ge när de flesta bara tar utan att ens ge sitt roffande en enda tanke?

Det är i alla fall så jag funderar där på morgonen och känslan sitter i också på kvällen. Jag registrerar Bumblebeez för ett kommersiellt projekt och förlorar samtidigt något jag trott på så länge, och världen blir allt liksom lite sämre i samma ögonblick jag gör den där registreringen.