VSCP fyller sexton år idag. Det är alltså många år sedan Behzad Ardakani, jag och Marcus Rejås satt i Gävle en sommar och skissade fram det som var början det här protokollet.
För att du som läser skall få en uppfattning hur det är att jobba på ett projekt i sexton år så kan du tänka dig att du går upp två timmar tidigare än alla andra varje morgon, traskar iväg till simhallen och simmar fram och tillbaks tills skola eller jobb börjar. Sen jobbar du hela dan, men när skolan eller jobbet är slut så går du tillbaks och simmar till elva/tolv eller i alla fall så länge du orkar. Ja och det där gör du varje dag, helg som vardag i sexton år. Ja och åtminstone hälften av de där åren simmar du hela dagarna också. Längd efter längd, fram och tillbaks, och fram och tillbaks och du gör det där i en otempererad tjugofemmetersbassäng.
Du måste tro på att något händer till slut. Eller också är du bara galen. Ja och det är såklart stor risk att det är så. Att du är galen. Att det du gör bara är ett evigt dunkande av huvudet i väggen. Det är ju ändå vad alla säger om dig hur som helst. Men det gör iof alltid människor som inte själva orkar. Det vet varenda en som summit fram och tillbaks och fram och tillbaks och sen till slut slagit ett världsrekord. De som gjort det där men aldrig kommit bättre sjua vet också. Du är själv. Tills det händer något. Och att vägen skulle vara målet är bara struntprat. Nonsens. Att alla hejar på David i kampen mot Goliat är också bara struntprat. Det fungerar bara som efterkonstruktion.
Ja och som galen kan man bli ihågkommen som en sådan där som Lim-Johan eller Joll, ja ni vet han med Jolls trädgård (http://www.helahalsingland.se/halsingland/ljusdal/jolls-tradgard-en-sevardhet). Döda original som i alla fall då åtminstone blir ihågkomna. Ja det är i alla fall mer än man kan säga om alla deras belackare. Vem minns dom? Så också det är väl alltid något.
Men oftast minns vi såklart inte de flesta som simmar och simmar och simmar. Vi och alla andra är kuggar i ett stort maskineri och gör det vi måste göra. Det är inte svårare än så. Vi är en del i allt som händer ändå. Svårt att se där inne bland kugghjulen.
Man tror på något. Man vill realiserar det. Tror man på något stort så tar det såklart lång tid att realisera det du vill göra. Då lyckas man antingen få andra att hänga med och tro på den vision man har, vilket gör att det går snabbare att realisera det man vill göra eller också gör man inte det. Och gör man inte det måste man göra alltihop själv såklart. Om det nu skall bli gjort. Men gräver man några spadtag varje dag i sexton år så blir det ändå en jävla grop. Det måste man också inse.
Så sexton år. En lång tid. Kanske räcker inte ens ett liv för att realisera det här projektet. Jag börjar bli gammal . Men skall man sluta försöka? Än känns det inte så för mig. Tio år till klarar jag i alla fall. Tror jag. Kanske. Det är lite som den där majkasen vi hade i Edsbyhem när jag var barn. Jag började bygga den i januari. Sågade ner träd efter Voxnan och släpade dit och lastade på efter skolan. Samlade pengar till fyrverkeriet i granskapet i början av april. Tre dagar före sista april var alla ungar med och byggde majkase. Ja och den blev stor och fin och en succé. Alla blev glada. Det är det man får hoppas på.
