Sol. Kanske värme. På väg om inte annat. Det är dags att plocka av sig. Kanske alltså. Dags att krypa ut. Lämna hålan. Jodå, nog har värmen känts några dagar tidigare också. Men jag låter mig inte luras. Inte av den första fina dagen. Inte av den andra heller. De som gör det, de som lockas ut för tidigt, de fryser ihjäl. Jo jag hörde om det av min mor. Många försvann förra våren när vädret plötsligt slog om och vintern störtade tillbaks med full kraft mot förväntansfulla sommararméer. Och vann. Såklart. Om än tillfälligt. En seger lik förbaskat. Ja och alla segrar räknas. Alla segrar har sina offer och sina förlorare. Men jag iakttog bara från min sovplats. Bara det. Annars skulle jag kanske ha gjort samma misstag nu i år. Som de gjorde. Ivern ni vet. Att få komma ut i det fria igen. Men man måste lyssna. Lära sig. Så sa alltid min mor.
”Lyssna min dotter. Håll öronen öppna. Gör det först. Sen kan du börja prata och tro att du vet något.”
Ja och jag har jag levt efter det. Men nu är det alltså dags. Det känns så i alla fall. Jag har legat här och väntat tåligt en hel vinter. Lyssnat och väntat. Men det har mest varit vinden som ylat där ute runt huset under vinterstormarna som man hört. Husets knäppningar och sättningar också såklart. Det är ändå ett gammalt hus jag bor i. Trä och sten och glas. Ja och sen har snön fallit, och sen smält bort igen. Smältsnö. Blötsnö. Kortsnö. Men så idag, det har hänt något, det känns i luften. Doftar av det. Tydligt. Det har droppat från taken några dagar nu. Fåglarna har börjat sjunga sig hesa. Talgoxar och domherrar som till synes outtröttliga vill visa vilken av dem som vackrast i världen är, visa vem som sjunger underbarast, de ser hoppet, precis som vi av min sort gör det. Ja de måste såklart bevisa vilken det är som sjunger vackrast. Har det inbyggt. Fågelfåfängan. Den som måste få utlopp hos dinosaurieättlingar. För att föra släkten vidare. Vi, de som är som mig, sjunger inte. Vi verkar för det mesta i det fördolda med vår gärning. Syns bara de korta stunder vi är ute bland andra. En del anser också det vara för mycket. Men det får sannerligen stå för dem.
Allt det där snurrar på där ute. Uppskruvat i tempo. Förväntningsdarrande. Har pågått ett tag. Men jag låg alltså kvar. Avvaktade. Har inget att bevisa. Men idag alltså. Jo, jag tror att det är dags. Törs nog ge mig ut. Bakslagens tid är förbi. Min tid är här. Dags att ta tag i det här årets uppgifter. Livet. Överlevnaden. Föra arvet vidare. Led efter led. År efter år.
Första maj. Helg. Den första vårdagen. Vi sitter ute och dricker kaffe hela släkten. Samlade. Fast vi inte är så många. Jag, Lasse och hans fru Gunilla. Vi är de enda som är kvar av en släkt som var liten redan innan katastrofen. Jo och så gullungen såklart. Lilla Lovisa. Min älskling.
Lasse är min son. Om du undrar. Gunilla är hans rara fru. Lovisa deras femårige dotter, hon, lintotten, kramungen, snuttungen, deras enda barn, och mitt enda barnbarn. Ja och jag är Maria. Farmor och mor och svärmor. Inget annat. Inte längre. Jo kvinna. Ja definitivt är jag kvinna fortfarande. Trotts åttiosex år fyllda. Farfar, min make, han som hette Sven, är död sedan nästan tio år. Det var han som instiftade traditionen med att vi samlas hela släkten den första maj. Han, socialdemokrat, precis som sin far. Ingen av dem kunde tänka sig att vara annat. Fast Sven var såklart aldrig arbetare. Var chef och egen företagare nästan hela sitt liv. Låtsasarbetare. Men den man är i själen och den man är i världen behöver inte sammanfalla. Eller behöver de det? Hursomhelst är det inget man pratar om.
Men första maj. En arbetardag. En helig dag. Ingen vanlig dag. Traditioner överförda till mig. De som jag tog emot med stolthet. Som jag för vidare till barn och barnbarn. Som de får bära, eller släppa, som de vill.
Vi drack alltid vårt kaffe ute den första dagen i maj redan som unga Sven och jag. Uppklädda i våra finaste kläder. Såklart. Det var en dag att fira. Det spelade ingen roll om det var dåligt väder eller om det blåste snålvindar. Efter demonstrationståget, som vi såklart deltog i, så bar vi ut de vita, numera slitna, utemöblerna och sen satte vi oss där ute på uteplatsen och tog en första kopp kaffe för att fira dagen och starta säsongen, den att vara ute i det fria. Ja de senaste åren, med global uppvärmning och allt annat som händer – jag förstår mig inte på det där – så har det ju blivit kaffe ute tidigare om våren. Ibland i mars, toktider är det. Men allt det där är bara smygtillfällen. De som nästan inte händer. Det riktiga första kaffet ute för året intas den här dagen, den första maj, det gäller fortfarande. Nu för tiden går vi i och för sig inte ens i demonstrationståget. Ingen av oss sjunger längre internationalen med hög och klar röst. Vi känner inte längre av stoltheten, den som förr fick håret att resa sig på armarna när vi såg på havet av röda fanor. Allt det där som var solidariteten förr. Kamratskapen. Eller åtminstone ett tecken på det. Symbolerna för något viktigt. Det som betydde något. Hela vägen in i i det röda hjärtat som då som nu tickade rytmiskt i våra kroppar och pumpar runt rött varmt blod. Det visade att vi brydde oss om varandra. Var beredd att ställa upp för varandra. Kunde ta någon annans kula för den saken om det behövdes. Arbetargemenskap. Människogemenskap.
Men var är allt det där idag? Kvar är yrkespolitiker. Karriärister. Själviskhet. Jakten på pengar, ära och lukrativa avgångsvederlag. Inte en enda människa i styrande position finns det som ens själv tror på vad de säger. Jag känner i alla fall inte till någon. Det är de som tagit över. Som finns överallt. Till och med vi. Kamraterna. Arbetarna. Småfolket. Har blivit precis sådana. Det är bara att erkänna. Allt det som är viktigt är borta. Saknat.
Det fungerar inte med röda fanor och att sjunga Internationalen längre. Ingen förstår numera vad det handlar om. De unga har ingen koppling till det gamla. Såklart har de inte det. En ny tid kräver nya symboler. Grunden kan såklart vara den samma ändå. Se bara på rockmusiken och allt nytt och vitalt som fötts ur den. Den lever än. Den är en stabil grund att bygga nytt på. Men hur skall de unga någonsin kunna ha en koppling kvar till landsbygdens och dåtidens statarlängor och städernas utkylda och fuktsmutsiga och sjukdomsfyllda skjul som stod där och skämdes i industrialismens spår. De vi, eller våra likar, stred emot och tillsammans förjagade. Det vi skapade något vi alla trodde på ifrån. Det somliga kallade folkhemmet. Det som ändå består, också idag, om man öppnar ögonen. Vill se det. Men internationalen är det gamla. Röda fanor är det gamla. Men vad är det nya? Var är det?
Ja inte vet jag. Det som återstår av stolta traditioner här hos oss är en åderlåten släktträff på vår gräsmatta med kaffe och tårta och en massa kakor. Men vi skrattar i alla fall fortfarande. Alltid något. Det gjorde vi förr också. Över exakt samma saker som nu dessutom.
Man får puffa och trycka en massa för att få upp pluggen. Alltså den som fyller igen vinterhålet. Det är ju viktigt att den sitter där på hösten. Stenhårt skall den såklart sitta då. Passa och vara stor nog så att den tätar helt. Inga kallvindar skall leta sig in till mig där jag bor under vintern. Det kan vara en fråga om liv och död. För även om jag har isolerat med stulen mineralull i min lilla kammare så kan det hända att det blir för kallt också här inne då under de kallaste vinternätterna när termometrar kryper neråt och neråt som om de längtade efter att göra just det. Och sitter inte pluggen som den skall en sådan natt, ja då kan vad som helst hända. Släktet kan dö. Dö där och då med mig. Den som allt hänger på. Det får inte ske.
Mitt fjärde år. Jag börjar bli gammal. Kanske är det här också mitt sista år. Fast ändå inte ens ett vanligt år har gått till ända som människor räknar. Född drottning som jag är. Men främst kvinna. Såklart är det så. Det är min plikt att överleva vintern. På samma sätt som det är min plikt att föda fram mina barn. Barn som skall arbeta. Barn som skall föra släktet vidare. Några av dem blir också drottningar som jag. Men bara en drottning i varje rike, bara en, en enda utvald. Allt annat är otänkbart. Hankön födda av mig blir bara halva. Det är visst ovanligt sägs det.
Jag lever mitt liv ensam genom en lång kall vinter. Hela min familj dör när hösten kommer. En efter en lämnar de mig. Mor, far, syskon, bröder, kamrater. Men strax innan. Kärlek. Vi älskar som inga andra älskat tidigare. Varje år vid samma tid när äpplen hänger i klasar på äppelträden. Parar oss säger de torra och de lärda som inte har förstånd nog i sig att bara iaktta det som rätt och slätt är vackert och inte är mer än det. De som måste dela upp och lägga under flikar i arkiv. Men vi dansar en natt. Med hannarna från andra samhällen. Och sen en dag på det. Jag en ensam kvinna. Drottningen. Männen flera. Bara män. Jag samlar säden, gåvan, den de ger mig i njutningen, och i min kropp skyddar jag den. Utsädet som jag behöver för att föra släktet vidare. Mina män ger mig allt. Sen dör de. Så mycket älskar de och tror på mig, ja och litar på min förmåga. Tror att jag klarar min uppgift. Det är nämligen bara jag som kan återföra dem till livet igen, utan mig hade de inte kunnat dö utan att ångesten ätit dem levande. Tro mig på mitt ord i just det.
För det är nämligen min och bara min uppgift att väcka mitt rike till liv igen. Jag skall bygga boet. Trä och saliv blir till ett hem för många. Ett hårt jobb. Varje år ett nytt bo. Aldrig återanvända till det gamla. Och jag skall göra allt det där ensam. Där i början. Bygga också kamrarna. Tio sexkantiga kamrar under svåra år. Tjugo under de bra. Lägga ägg där och befrukta dem med den säd som sparades under glädjen och njutningen i höstens lek. Arbetarna föds ur dem, där i sina celler, efter någon vecka. De som skall hjälpa mig att återbygga mitt rike. Alla är de av honkön liksom jag. Men bara en kan vara drottning. Bara en kan föra livet vidare, den med äggen och säden i sin kropp. Jag. Alla andra föds sterila. Under två veckor föder jag mina arbetare, sköter om dem, jag för dem varligt och kärleksfullt fram till livet. Tills de är mogna. Sen flyger de ut. Tar över. Låter mig koncentrera mig på släktets fortlevnad. Gömd i mitt bo under sommaren när de arbetar i sitt anletes svett där ute under solen och här inne i boet och mörkret. Som jägare. Som samlare. Som byggare.
Man oj. Jag har glömt mig. Familjen kommer ju inte i år. De skulle visst till New York, eller var det London… En stor stad i alla fall. Tidig semester. Ja jag minns inte. Men… bara jag i år alltså.
Ja, men bäst att jag baxar ut de där möblerna. Det är ju faktiskt första maj. Soligt, varmt och fint är det också. Nog skall jag väl dricka mitt kaffe ute idag ändå. Det är ändå tradition att göra det. Också ensam kan man väl bära vidare på en tradition.
Pluggen är bort. Jag ute. Sitter här på husets vita vägg. Solen värmer. Jag låter värmen ta sig in i kroppen. Har inte bråttom. Vingarna och mina ben känns stela. Såklart att de gör det efter en lång vinter i orörlighet. Av ålder också kanske. Konstigt vore det väl annars. Fyra år är fyra år. Även om det inte ens är ett solvarv. Men en evighet. Vacker är jag fortfarande. Fördelen med att vara geting och kvinna är att getingmidja inte är något man behöver bekymra sig över. Den följer liksom med på köpet. Ja och nog är jag väl fortfarande drottninglik i min alltid moderiktiga svarta och gula dräkt. Idag som alla andra dagar. En värdig representant för min art. Jodå, vacker är jag.
En lätt, ljum, skön bris idag bara. Å så skönt att ha luft under vingarna igen. Jag kan inte hålla mig från att försiktigt och lite för ivrigt vifta med dem. Jag måste helt enkelt ge mig ut och flyga ett varv i trädgården innan jag tar tag i alla måste-bestyr som skall ordnas. Att bygga ett bo är inte gjort i en handvändning. Trä skall tuggas och tuggas och tuggas tills det blir papper och sedan formas lager på lager till ett vackert hem för många. Så nog tycker jag att jag kan jag unna mig ett varv som flygs i ren och skär glädje här i solljuset.
Kaffe skall drickas ute. Aldrig någonsin smakar kaffe bättre än då. Det behövs inget märkvärdigt kaffe, alltså sådant där som får medaljer och kräver föreläsningar innan det dricks för att inte det också skall smaka som allt annat kaffe man dricker. Nej det behövs bara en kopp vanligt bryggkaffe från en bryggare som hängt med sen 90-talet. Det fungerar lika bra om det bara är fint väder och man kan sitta ute i en lätt vårbris med sol och fågelsång som sällskap. Ja en söt kaka till såklart. Förstamajtårtan får stå i kylen till kvällen. Jag orkar inte ta ut den. Är inte så förtjust i tårta heller för den delen. Det är andra som varit det. Jag gör den mest av gammal vana nu för tiden. Men en sockerbit i kaffet. Det vill jag ha. Eller två. En sådan här dag kan man unna sig två, så att det blir sött, gott. Det ploppar så behagligt när man släpper ner dem i de här små tunna kopparna med målade röda rosor på. Ja jag gillar de där plopparna. Ja kopparna med. Som Sven ärvde efter sin mor. Men han har ju ingen nytta av dem längre. Som död har man ju inte det. Men tillsammans har vi ju såklart haft det. Lasse tar väl över dem vad det lider. När min tid är ute. Eller kanske betyder dom inget för honom alls. Jag har aldrig frågat. Men han gör såklart vad han vill med dom. Då. Den dan. Sockerskålen ingår ju i samma serie. Om jag nu minns rätt. Men det finns ingen ros på den. Bara vitt tunt genomskinligt porslin. Som färgen inte räckte till den. Eller som om den inte hörde till. Men visst gör den väl det?
Årets första geting. Jag har alltid förundrats över hur vackra de är. Aldrig varit rädda för dem. Visst har jag blivit stungen någon gång. Men det har alltid varit mitt fel eller också varit en ren olycka. Ont gör det. I dagar. De har ett bra försvar. Den här är nyfiken såklart. Undersöker mig. Verkar intresserad av mitt hår. Kanske är det schampot som luktar blommor. Men de där gråa stråna ser inte ut att intressera. Lurar ingen. Se här, ta en sockerbit.
Oj så skönt att få lyfta. Få luft under vingarna igen. Frihet. Total frihet. Vinden är så pass svag att den inte stör mig. Dagen behagligt varm som bara en vårdag kan bli. Man måste vara på sin vakt. Det finns många som kan tänka sig en saftig vårgeting till middag. Men jag är försiktig. Vet mitt ansvar.
Äppelträdet har inga blommor ännu. Inte körsbärsträdet heller. Men det finns några maskrosor där vid väggen. Jag sniffar på dom. Hovrar över dem och drar in den söta doften av blomma. Snart kommer allt att explodera. Blommorna i världen kommer öppna sina sköten för oss och mina likar kommer att ge sig hän i dem i en lång och oändlig akt av kärlek mellan arterna under en sommar. Eller är det kärlek? Eller bara överlevnad? Vem vet det? Inte jag.
Men se. Där sitter hon som också bor i huset. Hon som luktar timotej i håret. Ja hon är sig lik. Den där lilla näsan, glasögonen, torr hud och kanske har hon faktiskt några fler rynkor i år. Titta hon ler mot mig. Ja, och jag ler tillbaks. Snäll-ler så att hon förstår att jag inte tänker stickas. Luktar lite på hennes hår. Mmmm… det luktar gott. Sommar. Jodå det luktar timotej idag också. Ja och så bjuder hon på socker. Man tackar. Skånskt socker. Under Danskt namn. Men finsocker. Vitt. Sött. Jag behöver det där nu. Tuggar i mig och stärks. Knark. Lever upp. Tack kära du.
Ja och de sitter där i godan ro i solen, den gamla kvinnan och getingen. Att det är första maj vet inte getingen något om. Men arbetare kommer den föda fram snart. Massor. Ja och själv är hon drottning. Ursymbolen för överhöghet. Men de jobbar såklart åt samma håll alla där i boet. Det är lättare att vara både arbetare och drottning då. Det är inte svårt att förstå ens för någon som inte lever så.
Ja och sen den där katastrofen. Den får vi berätta om någon annan gång. Det passar sig helt enkel inte att berätta om sådant en sådan här vacker dag. Det är inte alla dagar vi förstår varandra så bra helt enkelt. Man får ta till vara på de dagarna. Låtsas att katastrofer inte händer. Att allt i världen helt enkelt alltid är gott och väl och ljuvligt som en solig vårdag. För inte kan det väl anses vara fel att låtsas en stund där ute i trädgården under solen.
