Category: Noveller

Det ryker fortfarande ur den runda höga tegelskorstenen. Den där vita, tjocka, bolmande röken. Den som luktar spån. Röken måste ha puffat ut ur den där skorstenen under minst hundra år. Som från ett lok som bara har utandning. Som aldrig har tid att dra in luft eftersom det är bråttom. Ett tecken på välstånd. Arbete och försörjning. Fabriken. Jodå, farsan hade ett liv här. Levde för det här. Jag gjorde sju år här jag med. Priset för att bli popstjärna. Allt har ett pris. Det visste jag redan då. Den där första dan efter att jag hoppas av där på på gymnasiet. Eller hoppat av är en skönskrivning såklart. De ville inte ha mig kvar. Jag hade bara betyg i psykologi och svenska. Allt det där andra. Ja, det som jag sket i, ingenting, lägsta möjliga betyg, underkänt. Fast betyget i svenska fick jag bara tack vare orden. Jag kunde många ord. Varför förstår jag inte. Var kom de där orden ifrån efter en uppväxt i ett arbetarhem där det bara fanns en enda bok som ingen läst?

Det är ingen fara att närma sig den där skorstenen nu. Fabriken är nedlagd sedan länge. Röken som kommer ur skorstenen är från fjärrvärmecentralen. Värme är det enda som produceras här idag. Det behövs en man för att övervaka, en man för att fylla bränsle. Hundra man har reducerats till två.

Den där första dan. Dan efter att jag slutat på gymnasiet. Nerskjutsad klockan sju i farsans orangea Volvo 240. Han verkmästare. Kompis med chefen. Byns societet. Nu skall jag lära mig veta hut. En svikare. En som inte gör som man säger. En idiot.

Så jag blir avsläppt på verkstaden. Själv försvinner han bort. Efter den där skjutsningen får jag ta mig fram och tillbaks med cykel. Ragnar tar hand om mig. Han visar tydligt att han inte gillar mig. Kör med mig. Det mesta jag gör är fel. Det finns många saker man kan lura en ung snorvalp med på en verkstad. Men jag ville bli rockstjärna. Jobbade jag, stannade jag, så får jag lön. Inte mycket. Men lön. Kan köpa förstärkare och gitarr.

På rasterna tystnar såklart pratet. När verkmästarens grabb är med går det inte att prata om vad som helst. Besvärligt såklart att ha mig där. Fast svarvaren hjälper mig. Pratade med mig. Farsan hade räddat honom en gång. Nu står han i tacksamhetsskuld till honom. En som är vänlig bland många kan vara allt som behövs när det finns så lite.

Skitjobben till mig såklart. En dag skäller chefen skrikande ut mig för att jag svikit min far. “Vilken otacksam skit jag är”. Man säger inte emot chefen. Han som kommer till jobbet två timmar senare än alla andra i sin nya fina Mercedes. Man nickar. Sväljer. Böjer huvudet. Går.

Till slut blir jag gammal nog att stå vid maskinerna. Drömmer om att bli rockstjärna om dagarna. Är det på kvällar, nätter och helger. Skiftgång i en värld där jag alltid är verkmästarens son. Utanför. Aldrig, inte en minut, en i gänget.

Lumpen. Flottan. Bort. Men ett år går fort. Snart tillbaks. Min plats vid maskinen har tagits av någon annan. En som hör till. Det finns inte plats där för mig längre. Det är så tydligt att jag är bortvald. Så jag får flytta till en annan avdelning. Jag och en äldre man jobbar på det nedre planet. Han som är boss på det övre. Nu blir pennalismen öppen. Skit i matsäcken. Flinandet när man äter den. Det dagliga pissandet där uppifrån ned på golvet där jag står. De öppna förolämpningarna. De andra hejar på. Flinar med. För att själva slippa bli utsatta. Jag inser att jag måste dra. Leta upp ett ställe där jag hör hemma. Det här går inte. Kanske blir jag då ändå inte rockstjärna. Så jag bestämmer mig för att börja plugga. Nu inleds operation sänka verkmästarson. Historierna om alla som blivit galna och inspärrade på mentalsjukhus efter att ha börjat studera haglar över mig. Alla annan skit eskalerar. Ett halvt år. Varje dag. Varje timme.

Men dagar går. En dag är den sista. Jag har kommit in på en utbildning långt bort. Jag går ut genom grindarna. Livrädd för vad som väntar, men jag går. Det sista jag ser av byn när jag åker iväg därifrån är den rykande skorstenen.

“Ge mig ett tecken”

Kanske säger jag det där högt i bilen. Kanske tänker jag det bara. Min tankar har alltid varit starka inne i huvudet. Jag är aldrig riktigt säker i minnena över vad som sagts och vad som bara tänkts efteråt. När det gått lite tid. Om det nu ens är ”bara” om man formulerar något inne i huvudet men inte låter det komma ut genom munnen. Jag är ändå för det mesta själv. Varför skall jag låta saker komma ut genom munnen då när ingen ändå hör. Det kan nog alla förstå att det inte gör så stor skillnad då om tanken som formulerats i huvudet stannar där.

Men den här gången säger jag det nog högt. Men jag är alltså inte säker. Men gör jag det så studsar orden omkring där i en gammal rostig Volvo 240 och äts väl upp av motorljud, vind och vägbuller från dålig landsbygdsväg till slut. Ja möjligen färdas den där tanken ut i universum också. Eller de högt uttalade orden då. Om det nu är så de färdas. För mig är det alltså i princip samma sak. I alla fall nu såhär efteråt.

Min far är död. Han den starke. Ja det är så jag minns honom såhär två veckor efter att han låg där på soffan i vardagsrummet. Jag hade varit ner till honom på förmiddagen. Han låg till sängs, mådde dåligt, ont åt magen. Behövde lite grejer från affären. Nej, något sjukhus behövdes inte. Ja nog var han bestämd där alltid. Det är ingen efterkonstruktion. Men det är det där

”jag börjar bli gammal nu…”

som han sa innan jag gick ner för trappen och sängen han låg i som inte var likt honom. Men han visste bäst själv. Det hade inte gått att tvinga iväg honom. Jag vet det nu, jag visste det då. Så jag åkte hem.

Några timmar senare ringer morsan och skriker

”han dör för mig, du måste komma ner.”

ja och efter världen snabbaste färd de 2,3 milen i min gamla Volvo 240 så ser jag ju ambulansen som står där på gården. Morsan grinande i köket. Tröstas av en i ambulanspersonalen. Farsan där på soffan. Skäggstubben. Ja skäggstubben minns jag. Som om skägget växt flera millimeter sedan jag var där någon timme tidigare. Hans över allt älskade hund som slickar honom på handen. Ambulansmannen som står där bredvid honom. Som en vakt vid den döde. Vad är han rädd att jag skall göra? Röva bort honom? Avlägsna bevismaterial. Hursomhelst känns det oprivat. Jag vill vara enam. Men jag säger ingenting. Lägger bara handen på farsans panna. Ännu inte kall. Men jag ser ju att han är död. Fast fattar man det där? Ja och jo och nej och aldrig. Men man kan ju inte stå sådär. Han blir ju inte minder död för att jag står där. Så är det nu bara.

Sen åker jag efter ambulansen till sjukhuset. Tar farsans bil. Nästan ingen soppa i min. Jag är en fattig jävel under den här tiden. Tre månader tidigare gjorde min firma konkurs. Mitt livsverk är borta. Mer på väg bort. Min helvetesresa har redan börjat.

Farsans lukt sitter kvar i klädseln, taket, på instrumentbrädan i bilen. Hans cigaretter ligger i handskfacket. En grön plasttändare. Jag har slutat röka sedan några veckor tillbaks. Tänder med självklarhet en cigarett och blir där och då rökare igen. Så enkelt är det åt det hållet. Kedjerökare. Det är först på sjukhuset jag bryter ihop. När han lagts på en bår i ett avskedsrum. En präst tröstar morsan. När de långa ljusen i sina silverstakar fladdrar där på sidorna av hans kropp och han ligger där som en avliden stadsman så fattar jag att vi aldrig mer kommer att ses, aldrig mer prata, vi som nyss kommit närmare varandra, börjat prata. Jag har alltid haft lätt för att fatta. Känslorna ligger ständigt där på ytan. Jag gråter så att jag hulkar. Får ur mig. Saltvatten och ångest. Tömmer och lättar på trycket. Prästen tittar misstänksamt på mig. Som om jag är konstig. Präster har nog alltid tyckt det. Men han inse nog att jag kommer klara mig. Som får ur mig. Kan tömma ur övertryck. De är de som inte kan gråta som behöver tröst av präster. De som behöver hjälp att öppna dammluckorna eller bara insikt om att man kan sörja utan att fälla en enda tår. Alla sätt är lika bra. Alla sätt som får det ut ur kroppen.

Nu har det alltså gått två veckor. Bilen är inte densamma. Jo det fortfarande en Volvo 240 jag kör. Men inte farsans vita. Nu min egen. En grå. Med mina dofter. Familjens dofter. På väg någonstans. Efter landsvägen. Den som sett bättre dagar precis som de flesta landsvägar här ute. Vart jag är på väg minns jag inte. Kanske vet jag inte det ens då och där. Bilen är mitt flyktredskap. Det är i den jag sätter mig för att överleva och orka leva vidare.

Vad jag vet har vi aldrig pratat om liv efter döden min far och jag. Min ”farsa”. Japp. Aldrig ”far”. För pretentiöst. ”Farsa” är det han alltid har varit. ”Farsan” det han alltid kallats. Japp det är farsan han är som död också. Inte en chans att han blir ”far” efter döden. Det vore liksom konstigt. Så det måste bli

”vi har aldrig pratat om döden min farsa och jag”.

Jag har nog pratat om döden med i stort sett alla andra jag känner. Ja om det vanliga. Finns det liv efter döden? Hur ser de isåfall ut? Vad tror du? Så ungefär. Vad man tror säger en del om den människa man pratar med. Vet man hur man ser på det där så känner man den människan lite till. Men min far känner jag alltså inte så bra. Vi har visserligen kommit varandra mycket närmare de sista året. Suttit och pratat långa stunder. Vi har aldrig gjort det tidigare. Men det handlar nog om farfar. Jag har släktforskat. Hittar farfar. Hittat hans far. Han som stack från farmor samma år som farsan föddes. Som aldrig kom tillbaks. Han som slutade på ett mentalsjukhus i Stockholm.

Som med sliparn på fabriken där jag började jobba. Vi sa att vi skulle skicka en fågel när någon av oss dog. Som ett bevis på att det finns liv efteråt. Ja eller någon slags existens. Han jag och Bertil min arbetskamrat. Jag var yngsten såklart. Femtio år yngre än de andra två. De skulle gå i pension båda två det året. Ja det är sådant där man säger på en kafferast när man kommer in på döden som ämne och sen inte tänker mer på.

Ja och så hörde jag ju att han dött den där höstveckan i slutet av september två år senare. Är man sjutton så är man så mycket i livet att man inte tänker allt för mycket på en äldres mans död. Men han var en trevlig man. En man som berättade bra historier där i sliperiet under rasterna. Inte glömd. Så när jag gcik förbi sliperiet den där dagen så tänkte jag såklart på honom. Sen han hade gått i pension så hade jag aldrig rast i sliperiet. Men precis när jag gått förbi sliperiet så dök en svala ner mot mig och flög så nära min kind att jag kunde känna vinddraget. Det gick så fort att jag inte såg att den kom och vart fågeln tog vägen. Allt var över på några sekunder. Ja och det är klart jkag funderade. En svala i slutet av september.

Helgen efter skjutsade jag ett gäng i min bil ned till den närmaste staden. Vi hade bråttom. Vi skull ner till systembolaget innan det stängde. Utan för kyrkan la bilen av. Vi fick helt enkelt stanna och försöka hitta felet. En fuktig fördelar dosa kanske. Kablar. Vid kyrkan pågick en begravning. Ja på den här tiden förrättades de också på lördagar. Bilen startade i alla fall igen. Och vi kunde fortsätta vår färd. Det var på jobbet veckan efter jag fick reda på att det var “sliparn” som hade begravts den dan.

Ja nu är det ju så med alla budskap från den ”andra sidan” att de levereras på en form som gör att man aldrig blir ett uns klokare på om det bara är tillfälligheter det handlar om eller om de verkligen är ett budnskap. Alltså rätt meningslöst att göra de där avtalen egentligen. Ja det fick mig alltså att tänka ”kanske” hursomhelst. Ja precis som jag tänkt ”kanske” innan alltså. Ja jag sa ju att det var tämligen meningslöst.

Farsan och jag hade inga sådana avtal. Vi hade inte ens varit inne på ämnet. Jodå spökerier såklart. I min värld fanns det spöken lite överallt. Spöken var en realitet. Alla hade upplevt konstigheter. Ja egentligen var det väl bara tomten som var avfärdad som icke existerande. Näckens existens var inte helt borträknad.

Men där i bilen kändes alltså

”ge mig ett tecken”

som en rimlig grej att säga – eller om det var att tänka – riktat till en far som var avliden sedan två veckor. Ja budskapet från min sida var såklart enkelt.

Finns det ett liv där på andra sidan?

Just där och då skulle just den vetskapen lindra min sorg oerhört och kanske kunna hjälpa till att spräcka den bubbla av sorg och smärta och chock som vävts omkring hela min existens på ett sätt som gjorde det svårt att andas och låta det egna hjärtat ticka på.

Nu väntar man sig ju inte att få ett svar på en sådan där begäran. Möjligen gör man det om man är troende. Har en dialog men han/hon/det/gud. Är en som verkligen får svar. Men jag har aldrig tillhört den gruppen. Fast jag bett i min nöd såklart när allt fallit omkring mig och det inte funnits någon annan man kan be om hjälp än han/hon/det/gud. Ja ni vet som den dödssjuke ateisten som på sin dödsbädd ber guden om nåd. Ja och nog var jag väl närmast en ateist där som nu. Eller inte. Jag som tror på universum som gud och ekvationerna och matematiken som han/hon/det/guds språk. Fast då tror man ju ändå. Eller måste det finnas en personlig gud för det? Måste man tro på en gud som ger svar för att få kallas troende. Är man inte det om man tror att gud är allt som finns, att vi då är en de av allt som finns, är en del av gud, är gud. Är man ateist om man tror så?

Ja den där frågan om ett tecken var ställd i alla fall. Men jag tänker inte mer på det. Förväntade mig inget svar. Trycker gasen i botten istället och ökade farten så mycket som en gammal Volvo 240 på en gammal dåligt underhållen landsväg klarar. Slänger in det där bandet i bandspelaren.

They came flying from far away, now I’m under their spell
I love hearing the stories that they tell
They’ve seen places beyond my land and they’ve found new horizons
They speak strangely but I understand

And I dream I’m an eagle
And I dream I can spread my wings
Flying high, high, I’m a bird in the sky
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

As all good friends we talk all night, and we fly wing to wing
I have questions and they know everything
There’s no limit to what I feel, we climb higher and higher
Am I dreaming or is it all real?

Is it true I’m an eagle?
Is it true I can spread my wings?
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

And I dream I’m an eagle
And I dream I can spread my wings
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

Det är ju bara en bra låt såklart. Ja och vem tror egentligen på tecken…