Jodå. Dricker kaffe. Fyrkoppsprincipen fungerar. Idag. Fungerar inte varje dag. Men gör det tillräckligt ofta för att fortsätta att användas. Ja smaken är för övrigt marginellt bättre. Urk. Liksom. Varför dricker man skiten? När det finns single malt. Jag bara frågar.
Jeansen är osedvanligt trånga idag. Ett dåligt tecken. Men med lite möda går de på. Man får pusta och stånka och töja ut. “Nytvättat” tänker man. Man lurar sig själv med det den här gången också. Nästan i alla fall.
Axel… Skall väl inte klaga. Men påtagning av skjorta är en stor affär numera. Men jag sitter visst fast i operationsköernas tredjeklass. Det är nog rätt och riktigt. Ja och kanske lika bra det. Det finns visst a-kassa, försörjningsstöd och sjukpenning också. Jag har aldrig använt mig av det där. Jo sjukskriven någon strödag på 70-talet. Förkyld eller något. Men inte sen. Man blir såklart ingen bättre människa av det. Friare möjligen. Men man undrar för vilka skyddsnäten är till för. Åtminstone ibland och under korta stunder. Men operationsköerna har väl någon slags logik de med. Liksom skyddsnät. Hoppas man.
Solen, lågt stående, tränger sig på genom stora skolfönster. Tvingar mig att fälla igen persienner. Hatar det. Igenfällningen. Gillar ju solen. Gillar ju den lilla värme den fortfarande har med sig upp till kall nord. Från åtta minuter bort. En mamma för den som ingen mamma har kvar.
Jävligt gnälligt blev det här. Får bättra mig. Det gnälls nog mycket utan att jag försöker hjälpa till. Verkligen. Liksom.
Tänker inte ge upp. Tänka sig egentligen. Så dumt. Man bör ge upp. Alla andra har gjort det under den här 18-åriga resan jag är på nu. Ja och gjort det i flera omgångar dessutom. De kommer och går, men alla ger de upp till slut. Fast det finns ingen lag som säger att man måste göra som alla andra. Man måste inte ens tänka som alla andra. Man får ha egna funderingar i huvudet. Nope, kanske inte uttrycka dem öppet. Det kan vara farligt också i en demokrati. Likformighetens spöke härskar och bestämmer.
Men man får ge upp utan att skämmas också.
Fast man behöver inte ge sig heller för att alla andra gör det. INte ens om andra kräver det.
Ja “geupparna” har till och med sjukdomsdiagnoser att komma med för dem som inte gör det. “Var som andra” kära du. Annars är det fel på dig. Så jävla mycket högstadietänk i det. Folket borde växa upp. Men faller djupt och hårt åt andra hållet istället. Snart F0 tänk.
Suck.
Ja eller brist på självinsikt. Antingen “suck” eller det alltså.
Jag får sådana här meddelanden ibland
Det finns såklart inte bättre meddelanden man kan få. Lärarens ynnest. Att vara med och påverka en annan människas liv. Jag har själv upplevt det som mottagare. Haft en matte och fysiklärare som puttade mitt liv i en helt annan riktning än vad jag själv tänkt. Men just året, för det var bara ett år, i Mora när jag hade den här eleven var speciellt. Det var under svåråren, 1992 från konkursen och fram till tvåtusen var särdeles hårda år. Vi hade knappt mat. Så jag tog det jobb som fanns. Lärare. Förvånande nog så var det väldigt givande. Som det brukar vara när man ger sig ut utanför sina säkra zoner. Det blev ett bra år. Härliga ungar. Jag minns de flesta av dem. Speciellt killen som var vad skolvärlden brukar benämna lågpresterande och som kom fram lite småfull på examensdagen, kramades, och sa att jag var den bästa lärare han någonsin haft. Det var såklart inte sant. Men ibland är det skönt att höra ändå. Jag glömmer aldrig. Ja och vet att det såklart gick bra för den grabben i livet. De är de högpresterande man är orolig för.
Men nu, med persiennerna nere, och med fågelhögar utanför fönstret som äter oss ur huset så tänker jag låtsasjobba. Det är det som bjuds. Jag tar för mig. Som en galen rymdförare som tror att ett cykelställ är hans rymdraket.
