Man tassar runt barfota i trädgården. En sådan där mikropaus liksom. Titta på vad som kommit upp bland växterna och så. På tillbakavägen rasslar det till gräset. Va fan. En huggorm igen. En mindre den här gången än den förra men lik förbannat en huggorm. Vad är nu detta? Huggormsinvasion på kullen?
Jag kan ju inte sätta på annan musik här nere när koltrastens vackraste sång tar sig in genom öppna fönster. Det är verkligen “Pavarotti är död, länge leve Pavarotti” i år. Det sjungs nämligen mästerligt (och ofta) av denne, ja, mästare. Vi har en ny Pavarotti på kullen. HURRA! Får förhoppningsvis behålla honom om inte Fransmän får för sig att äta upp honom. Det största problemet med Fransmän om du frågar mig. Småfågelfäblessen. Småfåglar på tallrikar. 10 g mat per styck. Men fiiiiiiiint. F.ö. har jag inget emot en enda en av dem.
Fläkten på Windowsburken stör den där koltrastsången lit, nej mycket. Men skall väl inte klaga. Den kämpar på så gott den kan den där gamla maskinen. Måste komma på något sätt att uppgradera den innan den tar sin sista suck. Har en känsla att det händer endera dan nu.
Hela framsidan i Ljusdalsposten idag är en bild från Barbro Svenssons, Lill-Babs, begravning. “Via i frid, Barbro” med kri(g)spunktstorlek. Man skall antagligen vara Hälsing för att på riktigt förstå vad hon betytt här. Vissa fnyser såklart. Hon var inte fiiiiin nog. Men det fanns något genuint kvar hos den där kvinnan. Jag minns historien som hon som mötte henne på apoteket berättade. De hade aldrig setts förr. Men hon hade fått utslag i ansiktet. Barbro pratade som vanligt med det vanliga folket. Hennes ena dotter hade hjälpts av en salva som dottern köpt i New York. Barbro skulle kolla om hon kunde få tag på en flaska. Två veckor senare när kvinnan kom in på apoteket fanns där en stor flaska som hon fick av personalen, en som Barbro lämnat in åt henne. Influgen speciellt från New York av en av Barbros vänner. Det är bara riktiga människor som gör sådant. Och det finns många sådan historier om Barbro. Det är inte lika surt som Ulf Lundell liksom.
Jag träffade henne aldrig. Men skulle gärna velat göra det. Skrev en “Tribute till Lill-Babs” till hennes 75-årsdag (fick nytt namn på Spotify eftersom den inte fick heta som den hette), men det skramlet hörde hon antagligen aldrig. Men inspelningen kom från hjärtat. Den var definitivt inte spekulativ som man lätt kan tro om man själv är lagd åt det hållet. Nu är hon då borta och vi som är kvar måste leva vidare. Kommer att sakna henne. Charlie G. kallade henne Hälsinglands mamma. För många är det kanske det rätta. Det finns kärlek där. Men för oss som redan har en mamma att älska var hon mer som en vän, en kär vän som åldrades med behag och aldrig svek ens de hon aldrig känt. Tack Barbro bus. Saknad!
Hör att kaffebryggaren puttar ur sig det sista där ute i köket. Skall ta mig en kopp av det där stygga. Fick tag på en ny bryggare på Erikshjälpen i helgen. Fyrtiofem spänn. Ja ny och ny, begagnad såklart. Gul, fransk och fin. Men 104 filter fungerade såklart inte på den. Inte 102 heller. Trodde inte det fanns fler varianter. Men såklart måste det finnas en egen fransk variant på filter också. Vem kunde tro något annat?
Så låt dagen ha sin början på riktigt.
Lite julstämning blir det såklart när amaryllisarna som levt en torftig tillvaro nere på kontoret i många år nu plötsligt bestämmer sig för att blomma i all sin prakt.
Tack säger man väl. Det har mamma lärt mig.
Det är lördag förmiddag. En solig dag. Det är varmt. Sommar fast det är maj Jag står ensam på Brotorget i Bollnäs och väntar med en dunk rose’vin i handen. Det är marknad i stan så det är mycket folk i rörelse. Förväntan hos barnen. Jag står där ensam och tillhör inget av det jag ser. Det är som om jag svävar där över torget i en såpbubbla som kastas försiktigt hit och dit i vinden. Den måste vara osynlig, definitivt är den det, för ingen tycks notera mig, se mig, känna min vittring. Men jag känner med bestämdhet att det gör inget. Jag är tillfreds med det. Jag tillhör inte världen, jag hör inte till det här som händer runt omkring mig, Jag är bara iakttagaren. Lite autistisk sådär. “Du kunde lika gärna vara död” säger en röst flera gånger inom mig. Det här hade fortsatt precis som det ser ut här nu utan dig. Ingen, INGEN, här hade ens vetat om ditt frånfälle, ja eller brytt sig, för den delen.
Mannen med fotbollsvmkepsen som sitter med några andra män och äter en nyss inhandlad korv med bröd med två strängar Johnnys starka senap, inhandlad från korvmojen strax intill, verkar glad. Hans kamrater med. De ser ut som om de brukar ta en öl tillsammans. Då och då. Som om de kanske till och med sitter och tittar på lördagsfotboll tillsammans. Mannen med den blågula kepsen har väl en trettio, fyrtio kilo lagda till sin gymnasievikt. Det är ett kilo adderat till kroppsmassan varje år. Det smygande förfallet de flesta medelålders män och kvinnor trotts allt tillåter ske. De andra på bänken har lagt på sig några kilo mindre. Övervikt är inget som berör det här gänget av karlakarlar. Ja karlakarlar i sina egna ögon. Men hursomhelst det har sitt på det torra. De behöver inte ut och jaga på krogarna. Det var länge sedan de gjorde det. Några öl och lite fotboll. Helgdagar. En fru som kan laga husmanskost. En korv vid korvmojen när man är hungrig. Men jag, trotts mina egna överviktskilon, hör såklart inte dit. Någon kanske skulle tro det om de såg mig. Men nope, jag skulle dö den uttråkades långsamma död där bland dem.
Familjen, två par. Alla i sina bästa år. Kanske bor de i villorna bredvid varandra. Kanske bor de i olika städer men känner varandra sedan förr. Lån på hus. Lån på bil. Amorteringsfrihet. “Det känns ju ändå som man äger.” Barnen vill ha sockervadd, glass och kola. En pappa lovar dem det. “Allt!?”. Det jublas och det dansas. Tydligen är det papporna som ansvarar för barnen en sådan här marknadsdag. De båda mammorna pratar med varandra. Bryr sig inte. Jag hör inte vad de pratar om, men det verkar vara spännande. De är till synes helt bortkopplade från resten av familjen. Inne i sitt. Kanske handlar diskussionen om deras upptäckt av en ny medicin som äntligen botar all cancer, Kanske handlar den om väninna tre som stuckit iväg från man, familj och ränteinbetalningar för ett lyckligare liv tillsammans med den tjugotvåårige hunk med sexpack och sportbil. Jag hör alltså inte. Vet inte. Men jag hör såklart inte till heller. De ser mig inte ens . Jag tror i alla fall inte att de gör det – fast vi en stund färdas bredvid varandra. De har sitt universa. Jag mitt. Fast vi befinner oss på samma torg.
Sen det där folket på andra sidan torget med en penis på ryggen. Ja eller är det en försiktigt erigerad kuk. Uppåt pekar den i alla fall. Ja och pungen har iof en liten tyngdkraftsbefriad form. Högerdragning. Men kanske är det kallt. Den är tämligen kort om den nu verkligen är erigerad. Väldigt rak och stadig om den nu inte är det. Dom har beachflyers också med den där symbolen. Ett bord. Dom försöker fånga in folk. Själv skulle jag bli vettskrämd och ropa “våldtäkt” om de försökte fånga in mig. Men där borta, de står alltså på andra sidan torget, verkar folk inte särskilt skrämda. Kanske är man inte lättskrämd i Bollnäs. Eller så tillhör man samma sekt. “Liberalerna” kallar de sig tydligen. Ja och jag hör inte definitivt inte till där heller.
De där tolv, tretton års flickorna som står och fnittrar vid Åhlens varuhus vägg hör jag ju verkligen inte till. Har jag ens någonsin funnits i en tolv, tretton års flickas värld någon gång i mitt liv? Nej tveksamt. Ja och definitivt inte nu. Möjligen som äcklig gubbe då. Men hör till. Nej. Helt olika världar. Ljusår från varandra.
Invandraren med de stora yviga mustaschen – man tänker fördomsfullt per automatik Turk – som står och pratar med en lille smale invandraren som sitter på bänken ser mig såklart inte heller. De har en intensiv diskussion gående. En diskussion som den mer kraftige mannen med mustasch tycks leverera som en monolog till den lille smale. Men närmade jag mig dem så skulle de tystna. Se förvånat på mig och sen skulle mustaschmannen fortsätta monologen som han kallar “diskussion”. Nej jag skulle inte förstå vad som sägs. Inte höra till.
Det är kanske drygt hundra personer här på torget. Ja och så alltså jag då i min bubbla. Jag ser mig omkring. Hör inte till. Finns kanske inte ens. Jag är bara här på besök en solig majdag utsänd från en annan värld där bara jag bor.
Men trotts att jag står där och känner sådär så känner jag en slag tillfredsställelse inom mig. Kanske är det bara vanan. Att det brukar vara de här känslorna som övermannar mig när jag är ute bland folk. Kanske är det galenskapen. En gammal gubbes förberedelser för den sista resan ut i ingenting och in i icke-existens. Det känns tryggt ändå på något sätt. Samtidigt som det är sorgligt på ett annat sätt.
Men K & N dyker upp med sina inköp.Vi skall handla blommor och mat. Liv som rullar på. Där hör jag väl till ändå. Det måste väl ändå vara så?
Det är värmen man kommer komma ihåg den här dagen för. Tjugotre grader klockan arton. Det var sexton klockan fyra inatt. Magiskt. Grannen ville lägga allt i en påse och spara. Japp så kan man såklart också göra. Själv vill jag ha allt det här nu. Ta in. Precis som jag vill ha det mesta levererat och avnjutet.
Koltrasten är stundtals galen. Möjligen handlar det om kondition. Han klarar inte längre pass än vad jag gör. Kör intensivt en stund, sen tyst länge. Men det är såklart självklart värda att vänta på hans drillar. Det vackraste som finns är Koltrastens sång. Ja om du frågar mig.
Jag skriver manualer mest hela dan. Skriver om. Det är tröstlöst och tröttande. Tar upp det där nästa vecka igen. Som kommen från bondsläkt som jag är så äts det härskna fläsket, den dåliga potatisen och det mögliga brödet först. Det kan inte hjälpas att metoden har nackdelen att man alltid äter just det där som är dåligt då. Men lika med låtsasjobb och riktigt jobb (om jag minns rätt). Det tråkiga först. Alltså man gör sällan roliga saker. Läs aldrig.
Fast skall man släppa grejer så är det sällan skoj ändå. Handlar mest om disciplin. Att nå något slags “klart”. Nirvana. Man får uppfina ett nytt ställe och kala det “Nirvana” varje gång. För “framme” är man aldrig. Alltid bara nästan.
Skjuter iväg räkningarna idag. Och OJ! det blir pengar kvar. Det är Hulken-vilar-tider. Icke-eldningssäsong. Livet är lättare. Men å andra sidan mycket som skall fixas och hinnas med innan nästa eldningssäsong börjar. Rundgången. Är inte vi alla i det där hjulet? Springer för våra liv.
K är på filmpremiär. Bästa stassen på. Snygg. Hoppas det blir skoj. Fest hela natten gissar jag om jag känner det glada gänget.
Själv håller jag mig hemma. Alla fönster öppna. Redo för den stora kometen. Eller att himlen skall fall ner över våra huvuden. Nej då. Det är lugnt. Jag vandrar på. Lite krisförstörd kanske av svårår. Men det vore väl underligt annars. Det rör sig framåt. Man försöker undvika att tänka på att det är döden som är ändstation och att den närmar sig. En hamn, inte ett hot. Inte längre.
Biblioteket. Så mycket böcker. Stackars barn som måste städa undan allt det där en dag. Böcker är tunga. Men kanske går det att ställa en container under fönstret. Fylla den. Värdet minskar. Papper kan eldas. Orden där i kan glömmas. Det är mest känslomässigt. Rummet, som vi kallar “biblioteket”, är väl det det med. Men glad att ha det. I mitt barndomshem fanns en bibel och “Gropen i skogen” av Åke Wassing. Det är rummet är en eftergift åt lyxen att äga mycket av någonting. Ord. Bokstäver. Kunskap.
Nu mat. Helg. Vila.
