Har skickat årets julgåvor. Det fanns år när vi brukade skicka tolv jiffypåsar plus firmans grejer på det. Nu två stycken. Folk dör helt enkelt ifrån en. Det blir färre kvar. Det är trist och lite ensamt.
Men man måste leva tills man dör. Det är bara så det är. Så nu jul eller “yule” då om man vill ha en förkristen variant av det hela. Det vill man ju egentligen. Men tyvärr blir det bara ännu fler gudar och ännu fler religiösa pekpinnar om man väljer den vägen. Så kanske inte en väg att gå heller ändå.
På fredag är det båtvändardag. Fast sent. Kvart över elva tror jag. Men sen med båten vänder det kamrater. Därifrån tar vi sikte mot Vasaloppssöndag. Seglar söderut.
Heldag på sjukhuset vecka två för operationsförberedelser. Jag är livrädd för det här. Men ser det som en berg-och-dalbanetur. Dödligt. Men ganska många överlever ändå.
Jodå, det faller snö i natt också. Men nu bortskottad här på gården. Alltså sitter jag här med ont i axel. Men det är som det är. Något skall man ha igen för sina förfäders och sina egna synder.
Julvecka kan man väl kalla det här. Det är i alla fall en massa sådana saker att trixa och fixa med. Det mesta står K för måste jag lite skamset erkänna. Mitt bidrag är städning, tvättning och andra småsaker. Men jul är mysigt, äldste sonen kommer hem, lite mat, lite godis, lite lugn och ro och såklart det vanliga att jag spöar alla i årets TP turnering.
Fryser gör jag såklart. Det är ett märkligt fenomen det där att man får kallare inne när en köldperiod är över och värmen där ute börjar stiga. Jag har aldrig fattat vad det där beror på. Det tar några dagar innan man lyckas jaga bort den där kylan. Det är lite som om den gömmer sig i husen när det inte går att stanna där ute. Håller sig fast. Kramaktigt.Japp, så att man måste jag ut skiten med uppskruvade element.
Fast jag fryser såklart annars också. Jag är en riktig fryslort. En svag människa.
Men nu så. Låt dagen ha sin början.
Vinylskiva förresten. Nedan i förstoring. Den nedersta bilden är n ålen i spåret. Tänk att det fungerar det där.
Som i grafen ovan ser det ut i kompost 1 under samma tid.
Och såhär ser det ut i kompost 2 under samma tid. Mer godsaker i den tydligen.
Nu kan man förundras över vad några miljoner förruttnelsebakterier kan åstadkomma i en låda med matrester, kaffefilter, aska och annat. Rent av gapa som om man blev imponerad av dessa små liv. Ja med rätta. Men å andra sidan kan man också scrollar sig vidare i det ständigt flödande Facebook flödet och skita i verklighetens underbara mysterier helt och hållet.
Utvilad. Ja jag vaknar så. Det är iof det vanliga. Men ändå inte underskattat. Det vanliga är vanligtvis det som på riktigt är “kung”.
Ute elva minus. Betyder väl sex, sju, åtta grader lägre i dalgångarna.
Det var väl ungefär den här tiden för länge sedan som jag under “svåråren” fick det där telefonsamtalet från Nürnberg,Tyskland. Vi hade ingen aning om hur vi skulle klara julen. Det fanns inte många kronor och inget var på ingång. Så ringer han. Hans företag har köpt ActiveX kontroller av mig under en längre tid. Är nöjda. Nu har han problem med en programleverans i ett annat ärende.
Kan jag komma ner?
När?
Nu?
Men det är långt till Arlanda och förresten har jag inte råd?
Jag fixar biljetter och betalar en taxi ner till Arlanda.
Ja och så bar det då iväg. Femhundra spänn var vad jag hade totalt.Visste inget om “min kund”. Han kunde lika gärna vara mördare eller skämtare. Det var en julchansning.
Men en eller två dagar för julafton var jag tillbaks efter en lyckad men intensiv Bayersk vecka. Dessutom med goda Tyska pengar på fickan. Det blev jul det året också.
Man pratar om försynen. Har man haft det kämpigt så vet man att den finns där. Han/hon/det/gud kallar väl en del det där. För mig är universum och allt som finns som besitter just den där egenskapen också. Det löser sig. På något sätt gör det alltid det.
ps Julmarknad i Nürnberg kan verkligen rekommenderas ds
K som inte vet vad låtsas är och därför arbetar på riktigt är på sin andra julsittning. Ja det kunde vara den tredje. Men två samma dag är såklart för mycket också för henne. Nog för att hon förtjänar det ändå såklart. Vissa gör ju det. Andra inte.
Själv har jag ingen aning om vad förtjänar betyder och julfestligheter når därför inte fram till mig heller då med en slags självklarhet. Någon rättvisa får det ändå vara i världen sjunger de rättrådiga i stämmor. Riktigt vackert dessutom. Ja och jag lyssnar. Städar toaletten istället. Den här på låtsaskontoret. Det behövs. Ja och försöker samtidigt få remote desktop att fungera mot studiodatorn. Men O R K A R inte. Det är så jävla mycket trixande innan det fungerar och jag har liksom trixat klart med windowsburkar i mitt liv. Det känns så ggr tio ungefär. Får nästan röda utslag. Måste samla kraft för att åstadkomma det där. En dag kanske. Den dagen är inte idag.
Kallt här. Minus tio. Men det känns som minus tjugo. Någon slags ovana kanske. Vrider upp och eldar på. Det hjälper en aning. I alla fall så länge man slipper ge sig ut. Men titt som tätt måste man ju det. Då lider man.
Mitt projekt att plocka bort wxWidgets fortsätter. Hittills ändrat i 120 filer. Många, många, många fler återstår innan jag kommer fram till att ens kunna testa. Det här är ett projekt för modiga. Så egentligen borde jag väl inte ens kommit nära eftersom jag är den störste fegisen av dem alla.
Det är lite tröstlöst. Man ändrar på tre hundra ställen. Kompilerar. Ändrar på fyra hundra ställen. Kompilerar. Ändrar på tvåhundra ställen… ja och sådär håller man på. Många timmar senare så har man kommit igenom en fil . Då tar man bara nästa och nästa och nästa. Någonstans där framme så går kompileringen igenom. Ja då återstår själva jobbet. Att testa alla ingående delar. Bit för bit. Fast det är ju i alla fall tur att alltihop ändå bara är på låtas.
I allt det där måste man stilla sig och tänka till också. Just det kan vara påfrestande för oss medelmåttor.
Fast det är bara att köra på. Kanske kommer det något gott ut av alltsammans till slut. Eller inte. Av någon anledning så känner jag en stor glädje i att göra det här i alla fall. Ja jag är själv förvånad.
Hur många personer i Los vet vad open source är? Alltså ett så pass etablerat begrepp. Några har väl ändå någon slags vag aning. Så måste det väl vara. Tar man med hela kommunen, Ljusdal, 19 028 personer sista december i fjol, blir det inte så jävligt många fler som det ringer igenkännande klockor i huvudet hos. Några stycken såklart. Men sannolikheten är alltså inte sådär jättestor att man ramlar på någon som förstår eller är det minsta intresserad av det en sådan som jag håller på med. “Lek” – säger man såklart gärna. “Inget riktigt (“jobb”)”. Det sista tur i mitt fall eftersom jag bara låtsasjobbar. Men synd för andra som faktiskt jobbar med open source på riktigt. Om man nu kan det överhuvudtaget såklart.
Men man kan kanske förstå varför en sådan som jag slutar berätta vad jag håller på med. Det är liksom ingen ide med det.
Fast sitta här och sitta kan man ju inte. Klockan är ännu “tidigt”. Några rader till skall man väl ändå hinna ändra innan sängen ropar sig hes på en.
