Tre delprojekt kvar i mitt “liberation of the code” sen kan jag börja med det riktiga “jobbet”, ja låtsasjobbet, jo, ja, ni fattar, men debugging, felsökning, få allt att fungera. Men wxWidgets är alltså nästan borta. Ja och det har gått snabbare än väntat. Hoppas det fortsätter så. Räcker timmarna till ikväll så händer det där också under kvällen. Men just det kanske är en lite väl optimistisk förhoppning. Trött redan nu. Tredagarsvecka…
Ja jag skulle alltså inte skriva det här blogginlägget egentligen när slutspurt och “seger” är nära. Men det är som det är. Man gör som man gör. Det blir som det blir. “Det är väl en dag imorgon också” viskar djävulen (eller är det tomten) i mitt öra. Sådant lyssnar man på. Allt kan göras imorgon. Ju. Liksom.
Eldar stumpar. Ljusstumpar. Julrester. Det är egentligen toppensyssla nummer ett. Var och en lugnar och tröstar oroligt sinne. Man tackar och tar emot.
Tittar man på lönsamhet så har vi de företag som har bäst lönsamhet i Sverige här. Visst är det lite spännande. Stockholms företag t.ex. har i snitt låg lönsamhet. Det visste man ju inte. Men tittar man på omsättning och ser det såklart annorlunda ut. MEN, och det är viktigt. Vill man leva också är det alltså inte så dumt att ha sitt företag här. Du hinner alltså med ett åk i backen innan hemgång och tjänar ändå ihop till det nödvändiga som man behöver för att leva av.
Fast många föredrar ju att tillbringa minst +2/24-delar av sitt liv i bussar och tunnelbanevagnar. Och javisst. Det är spännande att iaktta de andra människorna de första tre dagarna. Ljudbok fungerar kanske sen. Fast egentligen… Så jävla roligt är det inte i längden.
Bygg en mur kring en stad, kom tillbaks om en vecka och kolla på vilken sida som klösmärkena sitter.
Katarina Östholm’s visa ord. Ja nästan som hon sagt dom. Man tar sig friheter.
Jodå, jag gillar städerna. Till och med längtar konstant till stadsmiljön. Men hemma är här på landet. Här vill jag dö. Ja, det behöver inte vara Los. Det finns mycket landsbygd i Sverige. Tre mil utanför vilken stad som helst är man ute på vischan. I friheten. I en billigare värld.
I vår lokala tidning är det nästan varje vecka en helsida där en journalist eller någon annan på ledande befattning på tidningen beklagar sig över att vi, kunderna, inte köper deras tidning. Ja samma resonemang hör man ofta i lokal handel. Man skall som kund stödja det lokala affärerna. Man hör sällan det omvända resonemanget när det går bra för lokala affärer. När vinsterna läggas på hög. Jo, jo, JO, man skall såklart inte underskatta vad det betyder med ett lokalt näringsliv. MEN …
Vilken annan företagare kan säga sådär. “Helloj kära kunder. Här har jag en (skit)produkt som ingen köper, fast EGENTLIGEN är det en jättebra produkt, ja det är fel på kunderna såklart som inte köper den av mig.” Ja jag skulle i alla fall aldrig säga eller tänka så. Man måste förändra utbudet i så fall och ge kunderna det de vill ha. Ja eller lägga ner. Tillverkar man en saft som smakar skit så får man försöka produktutveckla fram en saft som smakar gott. Liksom.
Fast vad vet en sådan som jag egentligen om sådant? Inte ett skit. Men tycka kan man såklart. Om man har en egen blogg. Ja och det har man ju. Gratis hela vägen till Kronofogden dessutom.
Jag tycker att när folk säger att du skall stödja någon kommersiell verksamhet (det är annat med icke kommersiell verksamhet) så har du några val.
Fast nu har jag inte tid med mer skit”-prat”. Tre kvar var det…
Vattnar blommor, sätter på kaffe, det är så prioriteringsordningen är denna dag som tydligen är en onsdag. Japp, whatever. Dygnvill. Totalt så.
Blommorna suger i sig. Det är synnerligen törstigt. Men det är klart att de skall suga i sig. Dom är mina vänner. Också blommor lugnar sinnen som vill fara iväg åt olika håll. Men de är på sparlåga nu såklart. Utom K’s mullbärsträd som övervintrar här inne och har fått både nytt skott och blommor. Minnen från andra världsdelars tidsrytm kanske.
Fyller termosmugg med kaffe. Gillar mycket. Åtminstone när kaffet har kallnat något. Jag är inte som dem som kan hälla i sig kokhett kaffe utan att reagera nämnvärt på det. Med termosmuggen fylld räcker kaffet nästan hela förmiddagen. Japp, sippar det också lite som whisky. Är en sippare helt enkelt.
Ute råder den där nästan skumma tystnaden som uppstår efter ett oväder. Det är lite som om monstret ligger och lurar där ute och kommer att ta en så fort man sticker ut näsan. Men så farligt blev det nu ändå inte här och det verkar inte som om några träd fallit här i närområdet i alla fall. Fast det verkar ha varit rätt besvärligt i landet för övrigt.
“Ledigheten” är över för den här gången. Det har varit synnerligen skönt faktiskt. Normalt skulle jag ha varit ner och knappat åtskilliga timmar under den här tiden men så har det inte blivit. Jag har växt upp lite tydligen. Lugnat ner mig en aning. Ingen är mer förvånad över det än vad jag själv är.
Nu “låtsasjobb” som väl till stor del kan upplevas som “ledighet” det också för en utomstående. Ja och som defakto är det kan man väl säga. Men med det är det som det är. Kompitensvidmakthållande skulle jag väl vilja kalla det. Lägger man av och ändå vill kalla sig programmerare så har man inte fattat vad det handlar om. Skall man vara med i en värld där allt förändras på tre år får man nog ligga i och inte sitta framför tv’n med bara gammal kompetens i bagaget.
Eller nått.
Jag går in positivt i det här året som jag brukar göra med andra år. Tror att det blir bra. Sen brukar den väl bli lite krokig ändå vägen framåt. Men med det är det väl som det är. Ett liv framlevs aldrig på något annat sätt för någon endaste en. Det skall vara kurvor, berg och dalar, annars lever man inte ett riktigt liv. Ja och tänker man efter vil, man nog inte ha det på något annat sätt heller.
Men nu, låt 2019 starta.
Så är stormen, den som inte är en “storm”, över oss. Det blåser som fan helt enkelt och medelvinden är definitivt mer än de 10 m/s som meteorologerna förutspått men kanske 23 då i topparna. Men vi har varit med förut. Eldar i spisen. Äter kvarblivet godis och snart skall jag hälla upp ett glas av julklappswhiskyn som är den lyxigaste jag druckit på länge.
Imorgon får man ta den där skaderonden. Står alla träd kvar? Tak på plats? Hämta skovlar och sopar därifrån de farit, om det nu är så. Ja det händer saker.
Livet på en pinne helt enkelt.
Det finns säkert någon. Någon som inte är imponerad av att en bäver klarar av det här med bara sina egna tänder. För mig är det såklart en bedrift att lyckas med detta. Jag gapar faktiskt varje gång jag ser det. Men jag är såklart bara en enkel synnerligen lättimponerad människa.
Man kan såklart bara gå förbi en där ekan som ligger där i skogen. Den är inget att ha längre. Absolut ingenting är den värd eftersom den legat där ett tag nu. Den har genomlevt sommar, höst, vinter och vår flera gånger om nu på samma plats fram till den här dagen när jag och K går förbi den.
Dom ligger där lite överallt de där ekorna. Vilar vid någon av de otaliga sjöar och tjärnar som finns här i skogslandet. Alla är de i olika grader av sönderfall. Övergivna av sina ägare som antagligen är döda sedan länge eller nu finns på ålderdomshem. Bortglömda i senildementa dimmor. Barn och barnbarn vet kanske inte ens att de finns. Eller bara var de finns. Deras eka. En del av arvet från en förälder som aldrig hamnar i en bouppteckning.
Förr tjärades den här ekan noggrant på våren. Drogs upp på hösten och las i sjön och sänktes så att träet fick svälla tätt tidigt på våren. Under resten av året var de en tillflykt för männen. Jodå, ibland också för en kvinna. Men oftast för männen. Män och kanske ibland en son. Eller en dotter. Men mer sällan. Eller också blev de tjuvlånade av några ungdomar som landade här en varm sommarkväll med sina knattrande mopeder med en påse mellanöl på styret och ett sinne som behövde vatten och fri sikt och drömmar om kvinnor. Vilka som helst. Låsta ekor är ett nytt påfund. Ekor utan åror likaså. Den här ekan hör till en tid när folk litade på varandra.
Han åkte hit till sjön, ägaren, han jag egentligen inte vet ett dugg om, när livet kändes tyngre. När frun dansade för länge och glatt med en arbetskamrat på lördagsdansen, då åkte han hit på söndagen och tröstade sig på sjön istället för att svartsjukt slå, skada och misshandla. För han var inte sådan. Fick han sitta här några timmar ute på sjön, dra upp några arborrar, då rann det mesta av honom. Han kunde fortsätta att leva. Något sorgsen kanske, men det gick.
Jodå, tröt pengarna, eller hånade arbetskamraterna honom för hans Hermodskurser så var det hit han åkte. En fristad var det. En båt han byggt själv. En båt han skötte om som om den var köpt och inte hemmabyggd. Ingen stolthet kanske. Men nöjd var han med den. Nöjd. Är folk det idag?
Men så den där hösten. Innan båten hade tagits upp för vintern så blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Frun hade varit död några år och i ensamhetens tristess och med barn som sällan hade tid att resa hem så var båten ännu viktigare. Men nu, det här året hamnade han alltså på sjukhus. Båten blev kvar i sjön under vintern. Plågades och torterades svårt av isen. När våren kom hamnade ägaren på hemmet. Bäst så, “inte klarade han sig hemma längre”, sa man. Och såklart längtade han efter båtturerna och de fria skogarna. Men själv tilläts han inte ge sig iväg ut dit. Ingen annan hade såklart tid att skjutsa honom. Så ekan fick ligga i en vinter till. I hans eget sinne la sig en evig vinter.
Året efter var det år då demensen tog honom. Nu mindes han ingen ägandes båt längre. Bara fragment fanns kvar. Solen, Kilosabborren. En av mopedgrabbarna som en gång lånat ekan drog upp den gistna båten på land under hösten det året. Ville rädda den. Men märkte väl att den var i för dåligt skick. Lämnade. Kom aldrig tillbaks.
Sen låg den där i många år. Ägaren behövde den inte längre. Han reste en vårdag i maj iväg till andra världar där båtar inte behövs. En älg sniffade på den en sommarkväll. Men det luktade bara mossa om den nu. Varken fisklukt eller människolukt, nej inte ens masklukt fanns bevarad. Så älgen gick vidare. Ointressant. Vad betyder en båt för en älg?
Ja och sen då den där kvällen när vi går förbi. När båten berättar en del av sin historia för mig med en knarrig nästan inte hörbar röst. Där jag tar en bild på den innan dess förfall är totalt. Men det var några år sedan. Nu minns inte heller jag var den låg. Men dess historia minns jag. Ja och nu känner du den också.