Category: Betraktelser & Berättelse

Tiden får ticka på. Så mycket mer är det inte att göra åt det just nu. Jag använder energin åt att komma håg medicininmatartillfällena under dygnet. Men snart har ändå en månad gått sedan ingrepp. Tiden går då ändå alltså framåt. Ja och jag med den. Klämmer väl de kommande fyra veckorna också så får vi se sen.

Drömmer mardröm inatt. Vaknar skrikande, tror jag, men tydligen gnyr jag bara enligt K. Antar att talcentra ligger i vila. Lillkatten kommer i alla fall rusande och lägger sig bredvid mig. Betryggande. Tröstande. Jag har stor erfarenhet av just mardrömmar hämtade från det svartaste av mörker sedan jag var barn så den här är väl inte så farlig. Men vill sova. Behöver sova. Japp, och gärna på nätterna.

Ute verkar fortfarande våren ta stora tuggor av vintern. Kan man bli annat än glad över det? Mars är annars stora snömånaden. Det kan komma stora mängder. Men tummar hålls såklart för så lite snöfall som möjligt. Tidig vår står högt på önskelistan. Tänker – “vår”.

Måste plantera om blommorna här på låtsaskontoret. Ja och ta sticklingar. Men hur gör man det som enarmad? Blir frustrerad av allt det där jag inte kan göra. Sitta overksam är inte med i min bag of tricks. Verkligen inte. Har aldrig varit det. Försöker leva det livet men lyckas inget vidare. Jo, såklart, andra skulle ge allt för att få det just så. Det är orättvist. Livet.

Någon whisky med kanelbulle blir det såklart inte i dessa tider. Men drömma kan man ju. Halva njutningen är ju ändå att längta. Man får nöja sig med en bild som väcker minnen av ett gammalt “firande” på just detta vis en gång i tiden.

Egentligen ville jag nog skriva, skriva och skriva nu i det här vakuumet. Perfekt tillfälle liksom. Eoner av tid finnes. Men såklart det är just där avsaknaden av en högerarm slår. Antagligen vill han/hon/det/gud ha något sagt med allt det här. Här finns visdomar att inhämta. Synd bara att man är för dum för att fatta vad det är han/hon/det/gud vill att man skall fatta.

Nåja, det är som det är med det. Ja med allt annat också såklart. Att vänsterhandsknappa den här lilla textsnutten tär på krafterna. Löjligt såklart. Men ett faktum. Prova själv får du se. Det är bökigare än vad man tror. Ändå var jag en av de vänsterhänta en gång i tiden. Innan skolstart och mitellor i likformighetens värld.

Försöker titta på “Babel” igår. Inser att det inte bara är jag som är dum i huvudet. Tänk alla dessa långa utläggningar och allvarliga miner inom högkulturen. Man vill liksom bara äntra scenen som en befriande clown med sina upptåg och locka fram distans till all allvarlighet.

Men nu då? Vad hittar man på? Finns det inspiration för att skapa vänsterhandsmusik? Eller skall man nöja sig med vattna blommor och fylla en tvättmaskin…

Här är det lugnt och stilla. Jag är trött nästan jämt. Möjligen utom när man borde sova. Men annars trött på medicinintag. Trött på att all mat smakar samma sak. Trött på att inte kunna göra saker.

Så det är mycket soffa. Mycket läsande. Mycket film. Lugn. Men just nu några timmar på låtsaskontoret. Miljöombyte. Enhandsknappande. Vänsterhandsknappande. Segknappande.

Men ändå. Jag är vid gott mod. Dagarna går. Penicillinkuren rullar i tjugo dagar till ungefär. Möjlig ljusning på flera punkter efter den. Hoppas man. Sen då väntan på ny op. tid efter mars. Vet ej om axellås plockas bort däremellan. Hoppas inte ens på det. Så räknar med att det blir svårknappat också framöver. Men sen hoppas man såklart. Suget ökar ju. Det finns fortfarande massor som jag vill göra.

Det blåser hårt på kullen idag. Restvindar från storm i fjällen. Tilltar mot natten. Men vi skall nog stå pall. Åtminstone har vi gjort det förr. Så varför inte nu?

Kan man inte sova på natten hinner man tänka mycket. Mycket gammalt poppar upp där under nätterna och allt är väl inte så roligt. Men det ger i alla fall något att göra. Det är som i meditation. När man håller på ett tag dyker det upp saker som man stoppat undan i någon sällan besökt vrå av minnenas arkiv. Mer och mer frekvent dyker de där minnena upp efter hand. Pockar på att bli genomarbetade. Upplyfta till ytan. Ja och väl där blekna bort igen. Avklarade. Genomlysta. Ja de får komma där i natten. Har ju ingen brådska. Det är en bra tid för det där nu.

Längtar ut såklart. Frisk luft. Men osäkerhet och isiga vägar håller mig instängd. Ja och klädsituationen. Hur får man på sig en jacka eller tjock tröja om man har ett axellås? Så allt stannar vid att jag tittar längtansfullt ut genom fönster. Det är tametusan vårväder där ute. Man ser knoppar på en del träd. Det är dags att sätta frön här inne. Det finns en sommar att genomleva inte allt för långt borta.

Jodå, nästa söndag är det Vasalopp. Det vänder. Hoppet är tillbaks. Det kan snöa, blåsa och vara hur kallt som helst därefter. Man vet att nu är det bara en tidsfråga. En enkel färdsträcka. Nedförsbacke. Mot bättre, enklare tider och liv. Så man får väl passa på att misströsta den här veckan. Gotta sig i det där nordiska svårmodet som är underbart det också.

Men nu skall jag ge mig här nere. Röra mig upp för trapporna. Ägna mig åt dagens glädjeämne. Duschandet. Den enda stunden på dygnet utan axellåset. Bräckligt visserligen. Försiktigt. Men underbart och självaste friheten i mitt nuvarande liv. Det ni!

Jo. jo, man sitter här och mår bra. Gammelkatten och jag. Livet liksom bara går.

Yngste sonen flyttar in studioprylar in på låtsaskontoret. Tanken är att jag skall hitta enarmssysselsättning. Ja spela gitarr kan man ju glömma såklart men kanske kan lite annat fungera. Jag har ju varit halvt enarmad tidigare under ett antal år men nu i fullständigheten blir många enkla saker förbannat svåra.

Försöker alltså ta mig upp ur soffan.

Lite trött, men glad. På måndag skall stygnen tas. Om en och en halv månad check om allt ser OK ut så att det går att köra nästa op.

Familjen gör allt jobb. Servar. Man tycker man borde kunna njuta av att bli uppassad men, nope, inte min grej riktigt. Ändå får man såklart inse fakta. Ta emot den hjälp man får och vara tacksam att det finns dom som vill hjälpa.

Älskar er alla gör jag såklart en dag som denna. 🙂

Morfinfri sedan någon dag. Jag fattar iof inte hur det fungerar. Jag har ett + trettio centimeters sår och ett överarmsben som är borrat, hackat och sågat i och som sitter fast i axel med något väldigt temporärt gjutet som inte får belastas, vridas och allt vad det är. Men nämnvärt ont har det inte gjort under den här operationsresan, min dagliga värk innan operation har varit betydligt värre. Man får alltså tacka för det.

Äter svindyr antibiotika. Har en kapsel antibiotika inne i överarmen också. Krig för att få bort de där bakterierna vi tydligen inte vill ha där. Tyvärr ger det här paketet sig på min tunga också som är röd och envist superkänslig. Tandborstning och starkt kryddad mat är egna små helveten numera båda två.

Men bra här alltså. Allt fungerar som det skall. Jag blir mer ompysslad än jag förtjänar onekligen. Film, böcker och överdrivet slumrande håller rastlösheten stången fortfarande. Eller det är väl äligheten som vi Ovanåkersbor säger.

Att skriva med en hand på ett tangentbord är såklart ingen höjdare. Fort går det inte. Men man får försöka så gott det går. Massor av veckor kvar i detta limbo ännu. Hoppet står till bättre tider framåt sommaren kanske.

Borde väl be om ursäkt för sjukdomspratandet. Vill egentligen inte skriva ett enda ord om det. Men samtidigt är det hela mitt liv nu och några veckor framöver. Det kan inte hjälpas.

Fast nu måste jag vila mitt vänstra pekfinger…

Jodå, jag lever, begär inte mer. Räknade inte helt säkert med att vara det. Så ett plus där onekligen. Lite överkänsligt kanske men så får det väl vara då. Jag har aldrig varit en “superhero”.

Men urkopplad är jag. Bortkopplad. Sitter här och skriver det här med vänster hand och inser att det är så det kommer att förbli. I månader framöver. Däri ligger utmaningen. Inte i smärtan. Om man nu vill något, något som helst kräver två händer, om man vill det så att det värker, ja, då är såklart det mer än tråkigt. Men lever alltså. Alltid något. Ja egentligen högsta vinsten.

Men skit i det där nu. Andras sjukdomar, ingen vill höra om dom. Jag vet. Ändå lär väl en del smyga sig in här framöver. Ber om ursäkt för det redan nu.

Jag läser, ser på film och sover just nu. Entimmessovare har jag blivit. Mellan det där innehållsrika livet tänker jag då men så lite det bara går. Just det är inte lätt.

En taxi hämtar upp mig för transport till sjukhuset i Gävle. En annan skjutsar mig tillbaks. Lyx. I båda fallen vet jag det mesta om förarnas liv efter turen. Däremellan vårdbiträden, syrror och läkare. Man får ta chansen. Att lära sig om människorna. Ja jag är genuint intresserad. Nyfiken. Antagligen därför jag jobbar med teknik!?

Alltså visst är jontransporten i nerverna intressanta. Varför har jag inte sysslat mer med det tänker jag när en läkare samtidigt lägger letar en nerv med ultraljud för att lägga en axelblockad. Japp man hindrar jonerna från att vandra. Det sista jag minns innan operationens svarta mörker är pratet om luftens procentuella innehåll av syre och kväve som narkosläkaren spörjer om. Kanske tröttnar han på alla frågor. Pumpar in tystnaden.

Men på uppvaknandet finns annat intressant att ta del av. Syremättnad. Puls. Blodtryck. Andningsfrekvens. Ett liv utan vetgirighet är inget liv.

Sen sover jag mest. Gör ett försök att gå upp på toaletten. Blir satt där på stolen samtidigt som undersköterskan rusar iväg. Mister synen redan på vägen dit. Sitter där och väntar på att jag skall tuppa av. Det blir värre och värre. Kallsvetten rinner om mig. Får ropa på hjälp till slut eftersom ingen kommer. Blir ett jäkla pådrag. Får pissa i flaska efter det.

Men jäklar vad nöjd man måste vara med Svensk sjukvård. Jag får ett fantastiskt bemötande och en underbar service. I många länder skulle en sådan som mig inte ens komma i närheten av det här eftersom jag inte skulle ha råd. Åter andra skulle bli skuldsatta för livet. Så tack Sverige. Jag kommer aldrig att förstå varför en del vill röra sig bort från det där.

Men nu så. Vänsterarmsknappandet tär på krafterna. Återkommer. Kanske.