Category: Betraktelser & Berättelse

Frasse, numera äldsten bland katterna, trampar runt redan vid halvfemtiden här på morgonen. Ja, han trampar inte runt var som helst och hur som helst. Allt är noga uttänkt. Fördel för (halkande) tassar med klor ute (det är halt) på mitt huvud. Han vet så väl vad som fungerar. Putta ned glasögon, putta ned telefon och fungerar inte det gå fram och tillbaks på huvudet på folk.  Han vill ha mat såklart. Fast det finns mat upplagd redan. Men ny. Mer. Knäpp. Japp det har han blivit på gamla dar. Två katter kvar nu.

En timme senare är det lill-katten och jag som vandrar ner till låtsaskontoret. Hon är alltid uppspelt och vill ner dit först. Rusar ned för trappen och väntar vi dörren. Vi är arbetskamrater och kompisar. Men tålamodet är inte alltid det bästa där heller. En kvart senare har hon hoppat ut genom ett av fönstren. Katter har sitt att göra. Gamla ocoola gubbar har sitt. Ikväll är hon här igen. Sovandes.

Men att vakna halv fem när man kommer i säng efter tolv och där och då läst i sin goda bok en timme på det. Jag skulle behöva lite mer av den där vilan innan Frassekalabaliken. Men ibland får man inte det. Så är det bara. Man sätter sig i sadeln och rider iväg ändå. Fast man inte är en cowboy.

Får till mina script för VSCP eventen. Nu ändra på ett ställe och sen generera C-filer, JavaScript filer och dokumentation. Ja och med mera. ÄNTLIGEN får man ropa, för det här har varit planerat länge. Väldigt länge. Men saker tar tid. Alla fattar inte det. Många tror att man inte behöver arbeta ens. “Klart” bara flyger in i munnen på en.

Nu skall jag försöka få ut en release och sen ta semester. Japp, semester från ledigheten och ingetgörandet. Fast “semester” alltså. Som i “icke låtsasjobb”. Överlevde det där i fjol. Hoppas kunna överleva detsamma i år.

Vindbyar på tjugo sekundmeter hotar man med i morgon. En björk redan knäckt efter midsommarvindbyar här. Man får hålla i sig. Leta en hamn om man är ute och seglar efter Gävleborgskusten.Hissa Jolly Roger.

Kaffet smakar helt OK idag. Jag förvånad…  Mycket!

Varmt skall det bli idag. Tjugofem. Ingen kan väl klaga på det. Hur skulle man kunna det. HÄRLIGT! Fast kallare redan imorgon. Men sen varmare igen. Torkan fortsätter. Japp, jävligt torrt är det.

Man skulle kunna vara i sitt hus i Frankrike nu. Stå där i köket i Bretagne och bre en fyrtiocentimeters macka av den där nyinhandlade pain richen som man nyss cyklade ner till byn och inhandlade på sin lite skraltiga och gnisslande handmålade röda cykel. Havet är lugnt. Vågor, små och lugna. Som väsendets, havets, hjärtslag, slår de mot land. Som om jätten just nu välförtjänt vilar. Den där man vet kan bli ursinning. Men som inte är det. Man tittar lite förstrött genom fönstret ner mot sanddynerna. Stranden nedanför huset är tom såhär tidigt på morgonen. Längre fram på dagen kommer den att fyllas av turister. Vandrare och badare. Flanörer rån stan. Ost. Felipe och Augustine uppe på berget ovanför byn gör den mest underbara krämiga ost som iof luktar kamel men smakar gudomligt, som vore den tillverkad för gudarnas bord. Man skär en tjock skiva. Lägger på brödet.  Skivar sen en egen knotig och röd och solvarm tomat som man plockat ute på verandan nu på morgonen och lägger den på smörgåsen där ovanpå den gyllengula osten. Häller upp hett nyrostat kaffe i favoritmuggen. Den som varit med i trettio år. Reklammugg. Jobbmugg. Sen kall apelsinjuice i ett stort glas. Går ut i flippflops och sätter sig på verandan och tar in det där salta i vinden, den sälta som smaksätter Europeisk kust mot Atlanten och gör det på bästa sätt. Sätter sig under parasollet, det med blommor. Vinkar till England. Det som finns där borta, havet, horisonten,  men som inte syns. Landet vill bort från gemenskapen för att de tycker de är bättre.  Tar en tugga på mackan. Njuter. En ocool gubbe och havet. K har inte vaknat ännu.

Fast så är man då kvar här. I Los. Bra nog. Kanske. Kanske inte. Men OK. Så länge man har en baksida. Vänd mot skogen. Frihet.

Jag skall raka mig. Försöka komma igång. Leva mitt liv. Göra det så gott jag kan. Nope, jag kan inte leva upp till de där magrutorna som grabbarna har på kalsongbeställningssidan där jag beställer ett tolvpack. Jag har aldrig känt någon annan man som sett ut sådär heller. Måste kräva en del jobb. En hel del självupptagenhet. För att se ut sådär alltså. Som brudarna. Misserna. De man bortser ifrån. Yta. Inget att ha. Men man känner sig som en lysten gammal bög när man bläddrar bland sidorna och letar kalsonger som passar en ocool gammal gubbe. Fast det är svårt att åstadkomma det där pirret inför kalsongmodellerna trotts allt. Glad när man hittar ett par som faller i smaken och kan ta sig därifrån innan någon tittar över ens axel och missförstår hela situationen.

Lev väl kamrater!

Papper hit och papper dit. Raketer och luftvärnsgranater. Deklaration skall vara inne på måndag. Japp! Om posten vill så är den det.

Kamraten pratar såklart AI. BARA AI. Före det var det “Docker”. BARA “Docker”. Ja innan det var faktiskt “IoT” hetast i helvetet, ja BARA IoT. Jag hummar. Mumlar. Ohörbart. Har mitt. Sedan länge. Alla verkar så osäkra på vad det vill och vad de tror på. Kan tror på. Varför då? Har det alltid varit så?

Före detta grannar begraver en son idag. Det är så oerhört sorgligt att det inte går att skriva mer om på en blogg. Vissa saker kan (skall) inte kläs i ord. Över huvud taget har ovanligt många man känner lämnat jordelivet den här våren. Det är som om den där dödens byracka nafsar en i bakhasorna. Bäst att springa på. Ja, som man ju alltid gör. Man får aldrig ett försprång som lugnar helt. Saknaden är den ständige följeslagaren i det där springandet.

Kaffet smakar skit. Om någon nu skulle undra över det. Ja nu vet då denne undrande hur det alltså ligger till.  Kanske dags att sluta dricka. Jag började dricka kaffe som tjugotvååring. När jag började plugga igen. När rockstjärnedrömmarna blev studioteknikerdrömmar som blev till fysikerdrömmar som förde mig hit till ettor och nollor till slut. Aldrig drack jag kaffe innan. Varför började man? Antagligen för att sällskapet drack kaffe. Fast det hade man väl gjort före det också. Men det var en ny viktig tid i livet och man behövde väl alla kryckor som fanns att hålla sig hårt fast i.

Skall du skriva en framtidsskildring så låt för guds skull inte dess handling utspela sig i San Francisco. Välj en stad i Afrika eller Asien. Visa att du tror att framtiden ser annorlunda ut precis som det förflutna gjorde det. Hur skall jag annars kunna tro på det som skrivs.  Förvåna och öppna stängda ögon för helvete! Exponentiell utveckling försiggår. Serru!

Fast såklart. Man får skriva som man vill. Precis som jag kräver att få göra det här.

Har ni tänkt på att de som säger att det går år helvete alltid drar raka linjer. Det kan vara hur kurvigt som helst före. Upp och ner och ner och upp igen. Men när “det-går-åt-helvete-förespråkarna” tar tag i det där så blir det alltid en rak linje riktad åt “det-går-åt-helvete-hållet”. Uppåt eller neråt alltså. Riktning beroende på axlars innehåll. Förändring? Nope? Aldrig? Rakt fram, uppåt eller ner. Åt helvete. Jag säger bortse från alla som interpolerar medelst raka linjer. De har ALLTID fel.

Verkligheten har nämligen en (skrämmande) förmåga att överraska oss. Positivt!

Jag bävar för den dag “det-går-åt helvete-människorna” får tag i konstanter som “e”, Huva! Då kommer det gå åt helvete ännu snabbare.

Du vet väl att vår hjärna är konstruerad för det där “det-går-åt-helvete” tänket. Man får försöka sätta sig över det. Kämpa! Tror du mig inte går det bra att lyssna på gårdagens sommarprogram. Ja eller läsa annat än rubriker. Ibland.

Fast nu. Måste få iväg det där brevet. So-long. Baby

Man måste såklart få tycka vad man vill. Det är en del av friheten. Jag kan acceptera det mesta av det där. Av tyckandet. Kanske inte det som tycks med avsikt att vara sårande. Men det negativa. Helt OK. Är det konstruktivt dessutom – jättebra.

Men det är såklart det negativa man samlar på i ett liv.  Visst förekommer det en hel del positiva saker och ord också i ett liv, men just dom är så förbaskat svåra att ta till sig. Tro på.  Det där negativa, jodå, det går rakt in i en. Som pilar med skarpslipade spetsar och hög hastighet när de når sina mål. Ja och där inne växer det och växer det för varje dag som går det där svarta. Fyller upp och formar en. Tills man liknar en bläckbehållare.

Fast tyckande såklart. Funderar man, använder logiken, så betyder det ingenting. Men då betyder å andra sidan inte det positiva ett skit heller. Logiken är inget vidare på det viset. Oftast slutar det med att man som mest  är ganska lika alla andra. Man har brister och fel och man har talanger och fördelar. Sånt som alla andra har också.

Vi är rätt lika. Fast en del har tränat mer på saker. Jodå, det finns dom som har talang också Men de flesta av oss måste lägga ner tid. Kämpa. Sen när vi gör det så kommer ingen att tycka att det är så märkvärdigt i alla fall. Orättvist om man tänker efter. Men sen inser man att vad andra tycker förändrar inte mycket. Man är liksom den man är. Sötsur sås. Fast positivt och negativt i salig blandning. Ja sötsur sås är inte så pjåkigt om man tänker efter. Går liksom att leva med.

Japp.

Liksom.

PO: “Svammel”

AKHE: “Ja verkligen!”

PO: “Va!?”

AKHE: “Godnatt!”

 

Det absolut vanligaste blogginlägget måste ju vara

Oj, vad jag har varit dålig på att skriva här på senaste tiden men….

Efter “men” kommer alltså ursäkterna. Men det behövs ju inga. Man skriver bara så lite eller så mycket man vill. Sen är det såklart väldigt enkelt för andra. Ja, som vanligt. Men det är väl podd som gäller för får idag. Antar jag.

Liksom.

Edit: På det här inlägget kan man då såklart svara att man bara skriver när man har något kvalitativt att säga. Jojo…

Det är gott.

Att leva.

Jag går där ute på gräsmattan och känner så i hela mig. En nypa frisk luft står på programmet. Istället för den datoruppvärmda. Den jag annars andas. Men bara jag en fjäril och en humla där ute. Björktrastarna fortfarande borta. Jag saknar dom. Speciellt en som var oräddare än alla andra någonsin varit. Nästan gick att smeka. Men en humla och en fjäril gör såklart också en sommar. Så är det såklart. Humlan försöker sig med iver på att ta sig in i en av pionernas kommande blommor. Det går såklart inte. Den här hårt knuten ännu. Håller på sin brudklänningslika prakt.  Tills det är dags. Förför och skapar “WOW” och inandningar först då. Kan det där med drama och show.

Kommer igång med sommarlyssnandet.  Den där 1 1/2 timmen saktar ned programmerandet. Man kan bara koda under musiken. Men nästan alltid lyfter programmen själen en bit. Åtminstone när man kommer lite närmare personen. För mig är det oviktigt om det är kändisar det handlar om. Jag vill lära känna en människas innersta tankar. Det går jag igång på. Därför tycker jag det är synd att det inte är fler vanliga människor med. Jo det finns lyssnarnas sommarvärd. Men det blir alltid någon med stora problem, död eller sjukdom, det handlar om där. Man måste förstå att också de till synes lyckliga människorna har historier att berätta. Men producenter för radio och mediernas soffor älskar såklart tragedierna. För dem är aldrig ett vanligt liv tillräckligt. Därför att de aldrig förstått att de flesta av oss får kämpa en hel del för att leva våra liv ändå. Alla på sitt sätt. Alla betalar vi priset. Alla halar vi in belöningen. Olika men samma.

Två skator, ungfåglar,  resonerar med varandra här ute. En ingående diskussion är det.  De verkar ha en hel del att säga varandra. Jag, som tillhör ett självupphöjande släkte kallad människa, förstår icke vad de säga varandra. Träder på dumstrut.

Hela IT världen rusar som en fårskock mot AI. Nästa vecka rusar de i en ny riktning. Det där fårlika beteendet skrämmer mig. Elon och de andra fårhundarna rusar runt i flocken. Själv tittar jag lugnt på från en kulle alldeles i närheten.

Ja skrämmer gör det.

Och inte lite heller.

Men jag tänker inte bråka.

Jag kodar i Python. Bemästrar inte. Men såklart kan man få till saker gjorda trotts det. I mitt fall generera kod och dokumentation från VSCP event deklarationer. Många script blir det. Men det som förut gjordes för hand behöver nu alltså inte längre göras för hand. Digitalisering kallas det visst nu för tiden. Fint som fan.

Fast rätt tråkigt.

Men “klar” snart.

Morden i Midsommer ikväll. Sparar nog till på fredag. Om K kan hålla sig så länge. Det som en gång var helt oslagbart är numera mest mediokert. Japp, om man frågar mig. Men det gör ingen som tur är. Fungerar i stort sett som “Grevinnan och betjänten” numera. Bevis på sommarsäsong i varande bara. Något att hålla fast i när världen runt omkring rör på sig. Själv föredrar jag karusellen.

Liksom.

Men WTF. Python, ett sista script. Sen så.

Den där trötta personen som är jag vilar och sover mest under midsommarhelgen. Det stormar och det regnar och det är kallt. En björk knäcks. Måste försöka få till en motorsåg. För helvete! Ved!

Det är INTE grillväder ute. Inte inne heller.  Men det blir potatissallad och gott till den och jordgubbstårta (med fantastiska jordgubbar) och senare glass och… ja man blir mätt. Är belåten. Kan somna på maten. Om och om igen. Vakna igen. Äta lite. Läsa. Somna.

Mer blir det inte. Jo lite tv-serie. Pressar på. Klarar av en säsong. Fyrkantiga ögon. Men skaffar sig ett utvilat sinne. Man behöver inte fundera så mycket under en Netflix serier. Såklart. Men man vill väl inte det heller. Betalar för just det.

Så är jag då piggare idag? Ja inte vet jag det. Borde man inte vara det?  Veta det? Men man vet inte. Sitter här. Försöker komma igenom tre dygns mailinflöde. Det är ändå inte så mycket som det brukar vara. Tack och lov för det.  Men sen annat.  Det där man väl egentligen skulle huggit tag i under åtminstone en av dagarna under midsommarhelgen. Men det ger sig. Det är ändå på låtsas. Låtsasliv. Skrammel.

En far som har älskarinnor, får han barn som behöver samma bekräftelse? Päron som inte faller så långt från äppelträdet. Funderar över det men kommer inte fram till varesig svar eller slutsats. Det får vara som det är. Allt är ju det i alla fall. Själv har aldrig haft behov av den där bekräftelsen. Hur det var med min egen far, eller mor för den delen, vet jag inte. Vem känner egentligen sina föräldrar? Man bara tror man gör det. Ibland inte ens det.

Björktrastarna syns inte till längre. Det har varit mycket fåglar innan midsommar här. Däribland massor av björktrastar. Som vanligt.  Nu borta. Jag gissar att ungarna är flygfärdiga. Men var tar de vägen sen? På gräsmattan, som verkar vara en primär mathämtningsplats annars, är de i alla fall inte kvar efter midsommarhelgen. Lite spännande är det. En gåta som behöver ett svar.Men som vuxen får man nästan alltid söka alla svar hos sig själv.

Generellt gäller att efter midsommar så avtar alltid fågelsången här på kullen. Som om fåglarna hade koll på sommarsolståndet. Har dom det? Jag saknar i alla fall de där tjattertanterna. Tack och lov för att Koltrasten fortfarande är kvar.

Kanske har fåglarna också lite välförtjänt sommarvila innan det bär söderut igen.

Man får nästan hoppas att det är så.

Har ni tänkt på vad dumma de flesta som anser sig själva smarta oftast är?

Jo, det hoppas jag att ni har.

Lurade annars.

Förda bakom ljuset.

Vika “ni” nu är. Man kan såklart fundera över det också.

Man kan fundera över så mycket.

Om man vill.

Om man orkar.

Vet inte riktigt vad jag skall tycka om den här dan egentligen. Känns verkligen inte som en måndag. För visst är det väl måndag det är idag?

Förvillad.

Ledighetsavtrubbad.

Hoppas det är semester snart.

Hmmmm…