Category: Betraktelser & Berättelse

Enarmad dammsuger jag. Ja ett rum. Det behövs. Enarmad skurar jag sedan samma rum. Det behövs också. Svårare än man tror är det. Både att dammsuga och skura enarmad. Tro mig. Försök själv. Men planen är att ta ett nytt rum imorgon också. Måste liksom. Mancave nu efter ett drygt halvårs overksamhet. Skäms.

Det här är bra. Man är troligen dum i huvudet om man inte fattar det. Tror jag. Liksom. Eftersom Niklas Karlsson inte toppar topp-listorna så finns det en jävla hög med människor som inte fattar vad storhet är. Men en av de där som måste säga att något är bra har väl inte sagt det ännu. Efterföljare… Suck. Världen vore en bättre värld om människor orkade tänka och tycka själv. Alternativet är såklart att det är vi som gillar som är de felande. Allt är möjligt och det mesta beror på perspektivet.

Nåja, man få tycka och göra vad och som man vill. Liksom.

Gnälla också alltså. Huva!

För skrivarsugna finns detta

Jag har hört mycket gott om Kerstin så känner just du dig sugen ta chansen. Själv räknar jag med att inte se där borta någonstans i tidens flöde…

Skrivarsug finns men också motverkande krafter som saker som måste göras och fixas. Undanflykter såklart, för så är det ju alltid och för alla till och med för dem som skriver tjocka bästsäljande romaner. Man måste ta just det till sig. Bestämma sig och skrida till verket. Liksom.

Det viskas om pannkakor idag. det får mig att svälja, gulp. Ja, som ett barn är jag – jag vet. Det betyder väl egentligen bara att det finns mjölk som har gått ut eller är på väg att gå ut här i huset. Gott är det lik förbaskat. Fast våfflor toppar pannkakor. Alla gånger. En viktig sanning. Fast våfflor av pannkakssmet skall det vara. Med sirap. Äts med fördel med händerna. De där frasiga lyxiga går bort. Oftast. Ja, fungera på våffeldag möjligen. Här pratar vi mat. Inte efterrätt.

Ja pannkakor var det. Glufs!

http://atmosphereinrock.com/nyheter.html

…och rätt korta byxor…

K har sin sista semestervecka. Jag är sjukskriven eoner av veckor framåt i tiden. Ja om jag vill. Det finns ingen nytta med det egentligen. Åtminstone inte mer än ännu ett papper som skickas in till försäkringskassan. Det är det där med friheten…

K ville nog ha semester några veckor till. Ja och fungerade det och jag var den som bestämde så skulle hon såklart få det. Man vill ge men kan dock inte alltid göra det. Tyvärr!

Pryar lite på låtsaskontoret. Funderar faktiskt till och med på om jag skall enarmsstäda lite. Just det har inte hänt på ett tag nu och behov föreligger VERKLIGEN. Funderar vidare på den saken…

Annars är det musiken. Den som snurrar här. Den som läker. Som lyfter. Som bygger en sådan som mig. Utan den vore det ingen mening med att leva. Det är hur enkelt som helst att konstatera det.

Ute regnar det. Men skönt det också. Hör sommaren till det med. Man kan med gott samvete hålla sig inne. Bygga (se om sitt) bo inför vintern.

Apropå musik. Försöker faktiskt greppa gitarren här om dan. Men det går såklart inte. Hur får man liksom ut axeljävlen i vinkel så man kan göra anslag?

Nästa vecka gäller det alltså att försöka hänga med i “Sommar i P1” racet om man nu skall vara med över huvud taget. Har alltså inte lyssnat på ett enda avsnitt ännu. Det är en underlig sommar i år på alla sätt. Ibland är jag osäker på om den ens har börjat. OM det har varit någon sommar över huvud taget. Om begreppet ens finns. Jag stoppar i mig mina piller. Har fullt upp med det. “Vilka var det jag skulle ta nu då?” Under dygnets alla timmar. Starr på det då. Så jävla flabbigt blir det liksom inte.

Men va’ fan, här kan man inte sitta och gnälla och fisa ur sig meningslösheter. Dags att …

Vid fyratiden hälsar dom dagen, tranorna, dom som finns där på myren på andra sidan dalgången. Dom trumpetar ut sin glädje över en ny dag som levandes och jag, ja jag ligger där i sängen och delar tyst deras glädje. Det hörs att de är fler nu än i våras. Det har sannolikt blivit en eller två ungar där i boet under sommaren. En ny generation som kommer leta sig hit till myrar i många år framöver och glädja andra som precis som jag gläds denna morgon.

Det är något visst med tranor. En dröm är att någon gång få se dem i Portugal innan de passerar havet över mot Afrika. Oräkneliga vilar de där innan de lämnar Europa för en ny kontinent och en ny häckningssäsong. Antagligen finns det andra människor som längtar efter dem där precis som vi längtade efter dem i våras. I den längtan sammanförs vi över gränser och kulturer.

Fast det räcker gott att bara se dem som kommer under våren också. Ja och dem som snart skall ge sig iväg söderut. Magnifika fåglar. Fulländade flygare.

I natt tror jag att jag också för full hals skall skrika/trumpeta ut min glädje tillsammans med dem över att vara en av de levandes.

Varför inte?

Liksom

Om man nu skulle vilja lära känna mig. Alltså veta vem jag egentligen är bakom alla masker. Då skall man nog lyssna på dom här låtarna. Sen vet man.

Säg vilken musik du lyssnar på och jag skall säga vem du är.

Min devis.

Men det måste såklart vara den musik man verkligen tycker om. INTE den musik man säger man lyssnar på för att verka coolare än den man egentligen är.

Ja nu förutsätter jag ju såklart att du, just du, som läser detta, skiter fullständigt i vem jag är där innerst inne. De flesta gör så. Själv är jag dock en förbannat nyfiken jävel. Jag skulle vilja krypa in i alla människors öron, in i hjärnan, och utforska deras innersta. Suga i mig hemligheterna som praliner. Nappa tag i skämstillfällena som om de vore riktigt sura tunguppluckrande karameller. Jag kunde lätt livnära mig resten av livet på andras historier och drömmar.

Så är det.

Tack och lov ger böcker och filmer utlopp för en stor del av den där längtan. Resten kan man fylla på med en livlig fantasi. Det går att skapa ganska kompletta livshistorier bara av att se en person en liten, liten stund. Ibland tror jag att det där är en rest efter gammelmormor, hon som kunde se det ingen annan såg. Men jag har alltid trott att den där förmågan följde kvinnornas linje. Troligare såklart är att det handlar om fantasin – som jag har rikligt av – och inget annat.

Liksom.

Vi, K och jag, har sett rätt många filmer i sommar. Tillräckligt för en livstid egentligen. Men jag gissar att man snart är inne i det där helgfilmsletandet igen. Ciniasterna hare räddat situationen många gånger. Letar man drama, Fransk film. IMDB > 7. Ja då är man hemma.Gäller oftast Tysk film också. Dansk med. Norsk också. Men sällan Finsk, Spansk, Italiensk. Svårare.

Han, hon, det, gud och jag har fortfarande inga diskussioner. Eftersom livet rullar på som det gör så skriker jag inte ut ett av alla de där “HJÄLP MIG” som universum har fått sig tillsänt genom livet. Jag har generellt ganska svårt för den där bilden av en gud som är personlig, medveten. Han, hon, det, gud är för mig allt som finns. Det som BARA kan beskrivas med matematik. Det som delvis kan förstås – men bara delvis – genom vetenskapen och konsterna i samklang. Det som skiter fullständigt i oss som individer. Det vi blir en del av när vi dör. Det vi kommer ifrån när vi föds. Det vi alltid är en del av varje dag av våra liv. Som inte vet om begrepp som rätt eller fel, ont eller gott.

Liksom

Så här kan man sammanfatta ett liv. “I did it for REAL…“

Minns ni när ett gitarrsolo handlade om feeling istället för “världens snabbaste fingrar”. I dag orkar ingen med dom. Man suckar. Trumsolon likaså. Synd… när det blir så.

Inga konserter har det blivit i år heller. Det är en rätt stor skandal. När det blir år emellan. Men nästa år kanske.

Musik skall tydligen inte tillverkas här. Studiodatorn har packat ihop och vill inte boota igen. Han, hon, det, gud har sannolikt inget med det att göra heller…