Category: Betraktelser & Berättelse

Experimenterandet är väl ändå det som är roligast. Att “fungerar” räcker. Ja till och med “nästan fungerar”. Allt det där andra skjutet åt sidan. För en stund i alla fall. Innan det är dags att ta tag i det. Göra riktiga grejer.

Allt skulle således vara utmärkt denna kväll om jag inte drabbats av hostan från helvetet. Vore jag nu religiös så skulle jag skylla på synderna, ja till och med arvs-dito, men nu är jag inte en sådan, så virushelvetet får onda ögat. De där vackra icke-liven.

Undrar verkligen hur man kan producera så mycket slem som jag har gjort de sista veckorna. Epitetet slemmig typ är det bara att ta åt sig av just nu. Svårare annars. Men man får bjuda till. Liksom.

Världen runt omkring mig hoppar från tuva till tuva. Just nu heter tuvan maskin inlärning. Förra månaden något annat. Man jobbar hårt på varje tuva. Läser in. Men mest rubriker. Hinner inte mer. För snart kommer nästa tuva. Det finns fler rubriker att läsa. Jag känner att det finns en stor osäkerhet i min värld, den tekniska. En rädsla att inte hinna med. En ide om att göra något överskuggas av nytt, nytt, nytt, alltid nytt.

Det är klart man skall hänga med. Utnyttja det nya. Men man borde göra klart ibland också. Realisera den där visionen. Inte bara rikta pilbågen mot ständigt nya mål och ropa halleluja.

Fast vad vet jag. Egentligen. Roligt är det såklart. Att alltid finnas i framkant. I alla fall tro att man gör det. Fast ängsligt är det såklart. Hela tiden denna ängslighet över skrået.

Allt tar längre tid än vad man tror. Det vet jag. Man hinner med. Om man vill. Men utvecklingen står såklart inte stilla heller. Det tackar jag för. Just det har alltid varit min drivkraft och glädje. Ja lycka många stunder till och med.

Man blir lugnare med åren. Men osäkrare på det mesta också. Tur då att man numera vet att de där osäkerheten faktiskt är ett tecken på att man lärt sig i alla fall något. Det är de med de självklara slutsatserna och profetiorna som är dumskallarna. Men för att fatta det måste man såklart leva några år. Eller leva.

Fast det här babblandet har jag inte tid med. Icke.

När jag ser bilder från hamnar, de där lyftoken men låsningar på containers, så vet jag ju att i en del av de där snurrar min kod antagligen. Det är det där med att vara en liten kugge i ett stort maskineri och att vara nöjd med det.

Just de där, som prototyper, var jag ner till Bromma och bytte ut på min 50-årsdag. Det var allhelgonahelg, jag konsult, bråttom, så bara att åka, allt rinner ju ner på konsulterna. Man släppte in mig på morgonen sen kröp jag på maskinerna och bytte de där prototyperna och uppdaterade deras firmware. Lunch, några sockerbitar i matsalen. Sen ringde jag den som släppt in mig som kom och släppte ut mig och så åkte hem till Los igen. Hemma sent på natten.

Skrev en låt om den där dan.

Se där, en dag igen. Ja snart. Nästan.

Jag skickar upp en build som är trasig. Så kan man ju inte ha det. Får sitta här en stund till. Fixa. Annars dumstrut på huvudet hela dan imorgon. Efter vad jag fick berättat körde man med det på Microsoft under Windows NT bygget. Hur det är nu för tiden vet jag inte.  Världen var mindre då och där. Ja och här sitter man med dumstrut på hela dagarna i alla fall.

Hostar och snorar gör jag fortfarande. Finns det ett slut på den här förkylningen? Antagligen inte. Han/hon/det/gud’s straffdom till dem som inte tillber den ende han/hon/det/guden. Hur man nu beter sig för att bli så enkelspårig.

Neon och avgaser drar nu som alltid på hösten. Neon i bildlig mening då. Har ju blivit svårt att hitta ädelgasskyltning på annat än museum numera. Men en del av hösten hör verkligen till städerna i mitt sinne. Behöver det där livet runt omkring mig medans allt lägger sig i vila där ute i skogen, på stränderna och på åkrarna.

Jaha och där var då “felet”…

Koda, koda, koda, kompilera…. igen…

Ursäkta pausen. Fast den märks såklart inte egentligen när den hamnar i ett sådant här flöde. Alltså inte för dig som läser. Här har man kontroll på tiden. Jag alltså. Leker han/hon/det/gud. Som på film, som i böcker. Men de flesta bryr sig såklart inte om sådant. Har fullt upp med Insta och Fejjan och lekprogram på tv. Antagligen med rätta. Tiden är en bitch.

Nu färdas koden ut över Atlanten igen. Bättre lycka denna gång tror (och hoppas) jag. Själv tänker jag färdas upp till min säng. Där, läsa en timme. Njuta av en härlig bok. Vad vore livet utan böcker?

Det blir inte mycket den här helgen. Inte mycket alls faktiskt. Jag skyller på förkylning. Snormängderna. Men det är väl kanske bara ett svepskäl. En feg undanflykt.

Läser. Äter jordnötter. Sover. Sen upprepar jag proceduren igen. Jodå bär lite plankor. Höjer kullens postlådor till nästan av Postnord önskade 110 cm (inte ens dom kan få precis som de vill). De sista tio procenten är själva protesten mot överhögheten. Fast egentligen handlar det väl bara om att de snart skall grävas upp igen. Fiber ni vet.

Mer blir det inte. Absolut inte mer. Två dagar man kunde gjort storverk på åt helvete. Käpprätt ner i ingenting går de.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret. En ny vecka har börjat. Låtsasjobb. Ingen kan i alla fall påstå att jag låter kompetensen fara flyga under de här fem åren. Åtminstone inte det. Men vad folk tycker… jag skiter i det som jag alltid har skitit i det. Jag har ALDRIG gjort saker för att bli omtyckt. Visst. Då hade  jag blivit Dansmusiker och antagligen Civilingenjör istället för något slags fysiker. Givit folk vad de villa ha. Tagit pengarna hem till skattkammaren. Men nope. Det där är inte jag. Jag går min väg.

Däremot, apropå utbildningar, så var jag tvungen att titta på hur många poäng som skulle fattas mig för att jag skulle kunna kalla mig meteorolog. De är ju också ett slags fysiker. Men sextio poäng var det. Nya.  Men sen vet jag ju såklart inte vad man skulle med det där till. Men ett visst intresse har jag ju.  Men nope. Igen. För sent. För ointressant. Och varför?

Det bästa med Los är att här är man ingenting. Det finns alltså inte heller något att fightas för. Inga positioner att upprätthålla. Ja jag gillar verkligen det där. Skulle kunna betala för det. Men nu är det gratis. Ja och jag är “lonley” men inte “lonesome”.

“En gång skall jag visa dom” var väl ett mantra som jag körde då och då i mitt huvud upp till närmare sextio ungefär. “En dag”…”. Men sen inser man såklart att den där dagen med största sannolikhet inte kommer. Ja de flesta inser väl det där innan fyrtio. De som växer till sig i normal takt.  Men i mitt fall för några år sedan alltså. Alltid sen på bollen. Man blir bara den där kuggen i det där stora maskineriet. Är inte mer eller mindre än någon annan. Är en kugge. Ja och antingen krisar man över det där, deppar över att vara en kugge, eller också inser man att varje liten kugge i det där stora maskineriet har en funktion. Visst, maskinen kanske snurrar vidare utan den kugge man nu är, men inte på samma sätt. Andra kuggar har beroende med en. De slutar snurra eller måste snurra i andra riktningar om man brakar ihop eller försvinner.  Guld och silverkuggarna och de med massor av diamanter på är ändå jävligt få. Ofta är de inte speciellt mycket lyckligare än vi som är lite rostiga och slitna är heller. Sånt lär man sig, ja man behöver bara titta efter. Skrapa på en del av de där glänsande och upptäcka att de flesta kugghjul som glänser och gnistrar bara är målade i billigaste möjliga guldfärg.

Egentligen skulle jag vilja skriva. Alltså kasta mig in i ett RIKTIGT skrivprojekt. Åtminstone göra det en gång. Men det är samma sak där som med allt annat. Det betyder mer vem man är än vad man skriver. Ja och jag klarar inte av det där slickande av brun smörja ur rumpor som krävs för att ta sig dit. Alltså skriva det som efterfrågas. Dessutom orkar man nog bara med ett stort livsprojekt i ett liv. 

Men nu, nu får det bli lite musik. Ur högtalare alltså. Den skall jag skriva klart en drivare. Allt för freden.

Grannen, som håller på och flyttar, frågar varje gång jag jag går förbi om jag vill ha x eller y som hon tänker kasta och jag som aldrig kan säga nej till gamla grejer som vill ha nytt hem säger “javisst” och tar emot. Nu bor vi rätt stort men ibland borde jag säga nej. Men sen, två mer eller mindre fulla flaskor 5-56, en låda lim, spolarvätska, en bunt krukor… vem kan inte ta emot.

“Jag blir så skyldig” skulle morsan ha sagt. Själv nöjer jag mig med att tänka just detta.

Det är fredag här och jag när en längtan efter grön IKEA soffa. Förkylningen håller nämligen fortfarande i sig och det har varit en intensiv vecka. Jo jag vet, en låtsasarbetare kan väl inte ha det, bli trött, slut, inte orka. Men lik förbannat känns det så. Inbillning troligen. Ja högst sannolikt.

Det är som det är.

Får till mitt SMS larm. Det kan du läsa om här. Men inget märkvärdigt såklart. Det bara fungerar. Räcker för mig.

Grannens hus, det som är till salu, förresten. Energikostnaden är en tredjedel där av en vi har.  Skulle kunna köpa huset och få det betalt på mellanskillnaden på några år. Frågan är såklart vad man skulle göra med den här kolossen vi bor i. Bränna upp? Bränna ner? Finns det en skillnad där?

Men nu koda. Flykt från verkligheten kanske. Åkes värld. Lek såklart. Ja, knappt det.

Köpt för 27 kronor från Clas Ohlson för sisådär 22+ år sedan fungerar den klanderfritt också idag. Jodå lite kantstött är den som vilken 22+ åring som helst. Men rostade bröd blir det om man stoppar i orostade bröd i den, drar i spaken och väntar en stund. Fungerar perfekt.

Men idag ryker det. Så jag vänder på den. Hittar en hel måltid.

Nu kör vi nästa tjugo + år. Undrar vilket av barnen som vi skall testamentera den till förresten…

ps Jodå den har nog blivit rensad fler gånger under de där åren. Men kanske inte så ofta som den borde. ds