Categories
Betraktelser & Berättelse

Kamraterna dör

Jag blir verkligen tårögd. Jerker borta också. Jag vet ju att han hade postatacancer. Sista gången vi träffades var vi båda in på apoteket i Bollnäs och hämtade prostatamedicin. Han såg så fit ut. Hade gått ner i vikt. Ja jag sa såklart det. Han berättade om sjukdomen. Jag kände mig dum.  Men vi kände varandra tillräckligt för att den känslan inte skulle vara så länge. Dan efteråt skulle han åka till Italien och kolla in fotboll. Lycklig för det. Vi sa hej. Som man gör. Jag önskade lycka till. Både med resa och sjukdom. Ingen av oss trodde väl att det skulle vara sista gången vi sågs.

Väldigt ledsamt! Min tankar går såklart till hans familj.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Men se där…

…24’e oktober är det troligen dags igen….

Categories
Betraktelser & Berättelse

“Man bör ge upp”

Jodå. Dricker kaffe. Fyrkoppsprincipen fungerar. Idag. Fungerar inte varje dag. Men gör det tillräckligt ofta för att fortsätta att användas. Ja smaken är för övrigt marginellt bättre. Urk. Liksom. Varför dricker man skiten? När det finns single malt. Jag bara frågar.

Jeansen är osedvanligt trånga idag. Ett dåligt tecken. Men med lite möda går de på. Man får pusta och stånka och töja ut. “Nytvättat” tänker man. Man lurar  sig själv med det den här gången också. Nästan i alla fall.

Axel… Skall väl inte klaga. Men påtagning av skjorta är en stor affär numera. Men jag sitter visst fast i operationsköernas tredjeklass. Det är nog rätt och riktigt. Ja och kanske lika bra det. Det finns visst a-kassa, försörjningsstöd och sjukpenning också. Jag har aldrig använt mig av det där. Jo sjukskriven någon strödag på 70-talet. Förkyld eller något. Men inte sen. Man blir såklart ingen bättre människa av det. Friare möjligen. Men man undrar för vilka skyddsnäten är till för. Åtminstone ibland och under korta stunder. Men operationsköerna har väl någon slags logik de med. Liksom skyddsnät. Hoppas man.

Solen, lågt stående, tränger sig på genom stora skolfönster. Tvingar mig att fälla igen persienner. Hatar det. Igenfällningen.  Gillar ju solen. Gillar ju den lilla värme den fortfarande har med sig upp till kall nord. Från åtta minuter bort. En mamma för den som ingen mamma har kvar.

Jävligt gnälligt blev det här. Får bättra mig. Det gnälls nog mycket utan att jag försöker hjälpa till. Verkligen. Liksom.

Tänker inte ge upp. Tänka sig egentligen. Så dumt. Man bör ge upp. Alla andra har gjort det under den här 18-åriga resan jag är på nu. Ja och gjort det i flera omgångar dessutom. De kommer och går, men alla ger de upp till slut. Fast det finns ingen lag som säger att man måste göra som alla andra. Man måste inte ens tänka som alla andra. Man får ha egna funderingar i huvudet. Nope, kanske inte uttrycka dem öppet. Det kan vara farligt också i en demokrati. Likformighetens spöke härskar och bestämmer.

Men man får ge upp utan att skämmas också.

Fast man behöver inte ge sig heller för att alla andra gör det. INte ens om andra kräver det.

Ja “geupparna” har till och med sjukdomsdiagnoser att komma med för dem som inte gör det. “Var som andra” kära du. Annars är det fel på dig. Så jävla mycket högstadietänk i det. Folket borde växa upp. Men faller djupt och hårt åt andra hållet istället. Snart F0 tänk.

Suck.

Ja eller brist på självinsikt. Antingen “suck” eller det alltså.

Jag får sådana här meddelanden ibland

Det finns såklart inte bättre meddelanden man kan få. Lärarens ynnest. Att vara med och påverka en annan människas liv. Jag har själv upplevt det som mottagare. Haft en matte och fysiklärare som puttade mitt liv i en helt annan riktning än vad jag själv tänkt. Men just året, för det var bara ett år, i Mora när jag hade den här eleven var speciellt. Det var under svåråren, 1992 från konkursen och fram till tvåtusen var särdeles hårda år. Vi hade knappt mat. Så jag tog det jobb som fanns. Lärare. Förvånande nog så var det väldigt givande. Som det brukar vara när man ger sig ut utanför sina säkra zoner. Det blev ett bra år. Härliga ungar. Jag minns de flesta av dem. Speciellt killen som var vad skolvärlden brukar benämna lågpresterande och som kom fram lite småfull på examensdagen, kramades, och sa att jag var den bästa lärare han någonsin haft. Det var såklart inte sant. Men ibland är det skönt att höra ändå. Jag glömmer aldrig. Ja och vet att det såklart gick bra för den grabben i livet. De är de högpresterande man är orolig för.

Men nu, med persiennerna nere, och med fågelhögar utanför fönstret som äter oss ur huset så tänker jag låtsasjobba. Det är det som bjuds. Jag tar för mig. Som en galen rymdförare som tror att ett cykelställ är hans rymdraket.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Snart…

Den 23/10 i fjol såg det ut såhär

sen den 25/10 såg det ut såhär

ja och sen låg ju snön kvar hela vintern.

Idag är det den 15/10 och man hoppas fortfarande på “osnö”.

Categories
Betraktelser & Berättelse

De viktiga dagarna

Som ung, eller bara som naiv, hyllar alla de där dagarna när man får priser och utmärkelser. De som firas, filmas och avporträtteras. De som bejublas och besjungs. De som tidningarna skriver om när, eller om, man någon gång nämns där.

Sen sitter man i sin favoritfåtölj. Äldre. Kan se tillbaks. Och de dagarna som verkligen betyder mest är en dag under sommaren liggande på gräsmattan under solen, en dag sittandes på en solvarm sten vid sjön med barnen och deras metspön när de var små, en fika en höstdag på ett nytt konditori efter Hornsgatan. En fjäril som flyger i solen. Små grejer. En bukett av filmer och bilder som man har närmast hjärtat. Som aldrig lämnar. Som betyder något.

Det där som de sa var stora dagar är inte så märkvärdiga när det kommer till kritan.  Insikter man får. Som äldre.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Snurrar igång, sakta…

Såja. Liksom. Man får en lördag. Slöar lite såklart. Kommer inte igång förrän vid lunch någonstans. Men det är OK. Hur skulle det inte kunna vara OK. Man bestämmer. Själv. Ingen annan. Också om man vill skriva kortmeningar. Ju. Liksom.

Men nu får bort lite rostflagor i ett rör som gör att vi får för lite varmvatten i köket. Man vill ha stort flöde. Såklart. Men man får trixa lite om man skall kunna spola ur ett rör där uppe. Helst skall ju överskottsvatten gå ner i avloppet.  Men dagens första uppdrag är det. Rosten är mitt fel. Satte fast ett gammalt rör i källaren för en tid sedan. Bankar man lossnar det. Får nog byta det där röret också. Men sällan fungerande byts här. Det får, på norrländskt vis, gå sönder först.

Ja sen kanske det blir fler uppdrag.  Det finns alltid något som skall lagas eller fixas. Som det är. Gamla gubbars liv skulle antagligen vara förfärligt torftiga om det inte var så. Imorgon är i alla fall vikt åt oljebyte, däckbyte och bilvintervård. Den närmar sig nämligen den där helvetestiden. Nope inte tvätta.

Men kan såklart inte bara sitta här då såklart om det skall bli något gjort. Nehej och hallå… Liksom.