Den där svullna vaden. Belgien blue. Den har jag dragits med någon vecka. Vilar. Tänker att det skall hjälpa. Det gör det, lite grann. Men inte mycket. Läser om möjliga orsaker. Propp är en av dem. Man kanske skall låta en läkare kolla då ändå. Så jag beställer en tid. En sköterska ringer tillbaks sent på eftermiddagen.
- “Ja det kan nog vara en propp”. skräms hon. “Du borde åka till akuten och kolla.”
- “Men är det så bråttom då?” försöker jag. “Räcker de inte om jag åker imorgon?” ja eftersom jag nu gått två veckor redan
Hon ber att få återkomma vill prata med läkare.
- “Läkaren säger att släpper proppen kan det vara livsfarligt” skräms hon ännu mer. “Det kan ske när som helst”. “Men du får bestämma själv hur du gör…”
- “Jaha, väntar nog till imorgon då…” svarar jag tveksamt men manligt.
Ja och så lägger man på. Tar sig en titt på vaderna. Jämför. Den ena röd och spänd, svullen och varm. Den andra bara vanligt fet och tjock som den vanligtvis är hos en ocool gubbe. Åka eller inte åka är frågan alltså. Jag har ju ändå haft det här ett tag. Jodå jag fattar ju varför man skrämmer upp mig på vårdcentralen. Säger man något annat så hamnar ju ansvaret hos dom om något händer. Det där är ett sätt att svära sig fri på. Jag bestämmer mig för att K får avgöra.
K säger “åk” efter kort inspektion.
Så jag ger mig iväg. Tolv mil till Hudiksvall jag och lika långt tillbaks. Nästgårds. När jag kommer fram till akuten står en polisbil där. Man levererar en man efter allvarligt prat med honom efter vad det ser ut som. Själv betalar jag parkeringen. Jag undrar i mitt stilla sinne om man måste göra det också om man håller på att förblöda. Men i mitt fall ingen brådska. Jag lägger in parkeringsbiljetten i bilen. När jag går mot ingången kommer en ung man ut från mottagningen, han smyger lite lätt efter väggen, jag tror det är samma man som polisen nyss körde dit. Han spanar ut mot parkeringen och hastar sen iväg med väldig fart. Jaha tänker man. Det är så det fungerar. Ja och kanske gör det det eller också gör det inte det. Vad vet jag. Allt är kanske ett av min hjärna fantasiskapat scenario. När jag själv tar mig in genom dörrarna så har jag tur. “Det har precis blivit en avbokning”. Ja ni fattar säkert vilken koppling jag gör. Men perfekt för mig.
Undersökning då. Nope. Ingen propp. Vätska. Ja infektion kan man jag inte ha eftersom jag proppar i mig sådana mängder antibiotika tycker doktorn. Nä troligen är det biverkningar av medicinen. Kolla njurar, lever och hjärta. I den ordningen. Men… säger jag. Ja frågar rent utav, kan ni inte kolla det här då? Två blodprover är väl allt som behövs. Hjärtat det testades ju så sent som vid förra operationen. Vi är kompisar. Det tickar på. Nej, sånt gör vi inte här svarar den vite guden. Det är min hälsocentrals domän. Hejdå. Han hastar vidare,
Så idag pratar jag med min hälsocentral. Skall jag behöva åka dit eller inte. Urk! Eller kan de bestämma sig för att ta prover ändå. Eller skall vi skita i det helt och hållet. Det skall bara ätas medicin i tre veckor till nu… Löser väl sig sedan. Kanske. Eller inte. Med min otur mer troligt. Det skall rådslås med läkare och kollegor och återkommas hur som helst.
Ja vi får väl se vad resultatet blir. Eller JAG får. Det blir väl inget till slut. Eller inte. Skit samma. Trött på allt det här nu och ändå är det inte slut. Det finns mer sjukvård i röret.
Fast svart är det inte. Som nyss. Blir stoppad av en kille i en vit skåpbil.
- “Är det Du som är Åke”
- Det är bara att erkänna och säga “japp”
- “Jag försökte nå dig igår. Vill blåsa fiber hos dig. Går det bra på eftermiddagen idag?”
- “JAAAAAAAAAAA” skriker jag och han börjar säkert fundera om man vågar blåsa fiber hos den där mannen.
Livet är liksom upp och ner. Nu får man bara hoppas att det inte är stopp i något rör eller så. Det vore jävöligt ner, ner, ner. Förresten… visst skulle man kunna kalla ett sådant stopp för en “propp” isåfall. Jo….
