Ger upp vi femtiden på fredagen. Lägger mig i soffan. Har inte lämnat den för annat än sängen sedan dess. Sjuk. Troligen inte Coronavirus. Men influensa ändå. Kanske.
Nu ned-driven nedför trapporna ned till låtsaskontor av äligheten som lever omkring i kroppen. Det är skönt med soffa ett tag, men sen börjar “det där” krypa runt i kroppen på mig. Samma “det där” som gör att jag har svårt att ligga på en badstrand och steka, eller bara sitta. “Det där” som vill leta efter “klart”. Som varit min ledsagare genom hela mitt liv. På gott och ont.
Men vila gör susen. Det känns bättre nu. I alla fall lite. Lite vilja plus älighet ger styrka, Hoppas man.
Yngste sonen fyller tjugoåtta idag. Tänka sig. Tiden går. Inte fattar man hur det går till. Det kan vara en komplott alltsammans. Troligen.
“Blåsigt i Jämtlands och Härjedalsfjällen” säger man och såklart. En del får vi också. Vi är ju halvvägs i höjd.
Försöker mecka lite med en elektronisk apparat. Tre glasögon. Dock inte samtidigt. Hjälper inte ett skit. Får ge upp.
Nu sitter jag här och känner mig irriterad.
Liksom.
Repartionsförsöket kom sig av brist på inspiration till annat. Japp, det är en sådan dag. En då man skulle ha stannat i sängen från början. Men det gör man ju aldrig. Man försöker. Hur än dumt det nu egentligen är.
Men man får väl ge sig tidigt idag. Det är ändå fredag. Man kan alltså somna på soffan UPA. Som sig bör.
Men måste försöka lite till. Kanske hämta posten först… Det finns ett före och ett efter det momentet. Mjukbyxor oftast efter. Också det där lugnet som behövs för att krypa långt in i funderingar och koncentration finns där oftast efter turen. Men idag?… man får vara nöjd om man blir lite mindre irriterad. Fast med postinhämtning vet man aldrig utfallet. Mycket skit kan dyka upp den vägen. Fast långt mellan gångerna numera.
Jag bär in en pall pellets här på morgonen efter att ha rensat upp den snö som föll också denna natt. Det är konstigt med fysiskt arbete. Det känns som på “riktigt” på ett sätt som knappande framför en dator aldrig kan göra. Det spelar ingen roll hur många timmar man sitter där, hur mycket man åstadkommer, att svettas är riktigt jobb.
Dessutom är det skönt. Skulle inte ha något emot att bära in en pall varje morgon. För känslan. Funderade på att bära ut ena dagen och in igen nästa. Men det blir lite som att gå på gåband. Jag har alltid haft svårt för det där som inte leder någon vart. Inte har ett reellt mål. Övningsräkning i skolan liksom. Hatade. Vart tog det en? Bättre om man kommer någonstans.
JIT och KISS är mina favoritakronymer. Livet är för kort för annat.
Nu skall jag låta låtsasarbete fylla resten av tiden den här dagen. Bara jag tycker det leder någonstans. Men konstigt nog räcker det.
Släpper lite grejer. Release-iver. Till vilken nytta vet bara han/hon/det/gud och en och annan djävul. Eller någon annan för mig okänd. Eller ingen. Borde kanske släppa musik istället. Har en låt halvvägs ute liksom. Men kanske lika bra att låta bli. Men det kan jag såklart inte i längden. Gödselspridare. JAG!?
Lätt snö idag också. Men en halv decimeter istället för utlovad hel decimeter. Lättskottat alltså. Men jag får ont i ryggen i alla fall. Handlar mer om otränad kropp än om ansträngning, Men överlever troligen. Det skall komma mer snö. Vi får se hur det går.
Annars bär jag pellets. Hulken skall matas. Alltid. Där har ryggen vant sig. Man kröker rygg för överhögheten. I det finns också det svettigaste jag blir. Varma dagar. Många säckar. Ingen tomgång.
Kan man på allvar vara presidentkandidat i USA vid 80-års ålder borde inte livet vara slut som gubbe på en kulle i Los vid 65-års ålder heller. Den enda tröst man kan hämta från den där kampanjen. Tröttande i allt annat.
Så det kommande året, vägen mot 65, får väl bli en startsträcka istället för en slutsträcka. Jag känner ju inte en enda som jag står i vägen för. Det är väl det enda man måste passa sig för som gamling. Man måste känna när man är i vägen. Ja och lämna. Japp, det enda om man redan fattat att det inte var bättre förr. Man måste förstå det. Ta in. Begrunda. Inse.
Jag har en masa text liggande som jag borde göra något av också. Det fanns en period när jag skrev mycket. Det material som bara ligger där nu. Idag (NU) blir mest mest kod. Men var sak har sin tid. Behöver gå långt in och djupt ner ibland. Skrivandet och musiken är ytligare. Högre upp. Lättare på det viset. Bara glädje. Men de där texterna alltså. Något måste jag göra av dom. Hatar när saker bara ligger i filer och mappar. Har en drift att låtsas nå “klart”. Då och då.
Alma Trädgård och Alma Park. Förbannat imponerande. Gillar att bli imponerad. Alla rätt om någon nu skulle fråga mig. Fast det är såklart ringen risk. Tur det. Ibland tror jag nämligen att jag sitter på sanningar. Värre kan det inte bli för en människa.
Blir bjuden på fest i Gävle hos gamla arbetskamrater från en gammal arbetsplats. De bästa människor jag har funnits tillsammans med fanns där. Jag skriver inte “arbetat” för det var mer än så. Märkvärdigt. Det fanns något helt unikt där mellan människorna. Nu är arbetsplatsen borta sedan många år och folket spridda över länet och landet. Men det där unika hänger kvar i luften. Jag tänker såklart inte åka på festen. Man skall inte försöka återupprepa det som är exceptionellt bra. Skilja på då och nu. Men älskar de där människorna av hela mitt hjärta. Tacksam också. Att få ha varit en del av det där.
Men jag är en turgubbe. Nästan i allt. Nästan alltid.
Tyngdpunktsberäkningar är inget konstruktören av vår dammsugare har ägnat sig åt. Antagligen har hen en make/maka som sköter den där uppgiften åt sig så hen får aldrig heller veta hur jävla illa det är. Hatar skitgrejer.
“Gör om gör rätt!” skulle en gammal chef utropat. Ber att få låna det uttrycket här och nu.
Och japp, jag tror konstruktören är en “han”. Men har haft fel i just sådana antaganden, därav “hen”, eftersom det är det enda rätta.
Jag är inte den som tjatar. Normalt. Men idag. Hör av mig till ögonmottagningen. Gnäller. Försöker låta högst. Och det hjälper. Annan klinik skall avgöra om de vill operera. Japp “om de vill“. Fick inget svar på vad just det betyder. Ett avgörande inom tre veckor. Så kanske då…
Hatar egentligen det där att den som låter högst får hjälp först. Det borde vara behoven som styr. Tycker man.
