Category: Betraktelser & Berättelse

Jag glufsar i mig. Tre lussebullar. Gott. Men nu finns dom inte mer. Det är synd. Hade dom det (funnits kvar) hade jag ätit upp dom igen. Så-det-så. Lika bra alltså. Att de blev uppätna.

Liksom.

Idag är det ju Thanksgiving där borta på andra sidan det stora vattnet. Det är konstigt att man känner så starkt för den där högtiden fast man aldrig själv firat den. Men film och böcker har en märklig förmåga att sätta sig och göra avtryck i ens inre. Och tanken är väl mycket god med en sådan dag trotts allt. Det finn smycket att vara tacksam för och nej man behöver inte blanda in han/hon/gud i det ens. Kanske något vi hellre skulle tagit efter än svart fredag och cyber måndag.

Insnöad (på många sätt). Livet blir helt enkelt inte bättre än det kan bli när man har en sådan här dag. Man kan ju låtsasjobba helt ifred och i lugn och ro.

Klockan är strax efter tre på morgonen i New York, Times Square. Det blåser en kall vind över gatorna. Det Amerikanska snabbmatsskräpet yr i vindbyarna. Taxibilarna skjutsar hem de allra tappraste från festerna och de coola klubbarna. Några få vandrare är på väg till sina arbeten. Ensamma eller i par. Trötta steg. Vill inte. Någon, med sömnproblem som blivit en vana, vandrar sin vanliga nattvandring för att försöka hitta den ro och frid som behövs för att få sova ytligt åtminstone i en timme.

Jag tittar fortfarande ganska ofta på den där livekameran. Låter den rulla på en skärm som sällskap. För mig är det här en annan värld. Långt bort på alla sätt från vad man har på en kulle i Los. Jag gillar den kontrasten. Mycket.

Kanske hoppas jag någonstans att få se den svarte mannen igen som så tåligt väntade den tidiga morgonen i kylan för några år sedan. Som väntade på någon som aldrig dök upp. Som till slut vandrade därifrån med alla sina saker nedpackade i en jutesäck. Hur gick de för honom? Hittade han hem till slut? Känner han någonstans inom sig att jag sitter här och undrar hur det gick för honom?

Löningsdag och Bollnäs. Bunkring. Vi gör en stor handling i månaden. Sen fyller vi på med fil och yoghurt och lite frukt någon gång ibland under resten av tiden. Vanligtvis inträffar storhandling fredag efter löning. Men idag skall den ske direkt, nu, på stubben, pronto. Det är julförberedelsernas fel. Det skall bakas på fredag. Då finns inte tid till handling. Nope!

Så så är det. Bollnäs fram och tillbaks. Fattigare när man återvänder än när man åkte. Tröttare med. Klockan hinner bli tio innan vi är hemma. Det är inte mycket låtsastid kvar av en sådan dag för låtsasjobb.

Det tråkiga med en sådan här dag för min del är att hela dan blir pajad. Vi skall inte åka förrän vid fyra. Men för mig blir dan bara till en väntsträcka fram till den där tiden då det skall faras iväg. Jag kan inte riktigt gå in i koncentrationen när det är något i görningen senare. Jag kunde lika gärna ligga och sova tills det är dags. Och, javisst jag segkodar, går ut och skottar upp nattens snö, plockar ihop lite, segkodar lite till. Något riktigt låtsasjobb blir det liksom inte. Mest vänta-på-nästa-grej-jobb. Hatar det där hos mig själv. Förstår inte riktigt varför det blir sådär. Det finns hur mycket som helst att göra. Det som skall göras är inte tråkigt, …. nåja… inte SÅ tråkigt. Förresten har jag inget emot de där tråkiga grejerna. Jag fixar dem. En efter en. Bort med dom. Så att man får ta sig fram till de där minuterna av kul, kul, roligt. Färdsträckorna är inget problem så länge jag ser målet.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret och undrar om det inte helt enkelt är bäst att gå och lägga sig helt enkelt. Det är en ny dag imorgon och kanske – kanske – kan man vakna pigg och utvilad och fånga den.

Fast egentligen skulle man väl låtsasjobba en timme till. Ta igen det som förlorats. Ja, åtminstone lite. Men va fan. Vad är det för ett liv. låtsasjobbar jag inte tillräckligt mycket som det är? Är ens det ett vettigt liv?

Kanske. Kanske inte.

Det går att ha åsikter om den saken. Men svar…. Nope…

Mer snö blir det hur som hest imorgon. En decimeter säger prognosen. Japp, den skall skottas upp den med. Det har jag inget emot. Det kan till och med vara skönt att stå där ute med skyffeln och flytta snöflingor från ett ställe till ett annat. Fast prognoser är prognoser. Man vet först imorgon hur det blir med det där.

Men va fan. Går ner och hälsar på Hulken lite. Honom kan man alltid fördriva lite tid med. Den store gröne är en bra lyssnare. Alltid redo att lyssna på en ocool gubbes gnäll.