Sista order…
Serru!
Dagens projekt är torktumlare och kapsåg. Avbockat. Åtminstone tror man det såhär långt eftersom båda nu till synes verkar fungera. Adderat och kryddat då med visst hopp från min sida. Man skall inte sätta sig på för höga hästar. Man är av bondsläkt och har den känslan nedärvd. Fast det är lovande. Liksom.
Annars blir det inte så mycket mer idag. Vaknar tre i natt och höger öra är borta (nåjam hörseln). Håller i sig senare under dan. Jaha liksom. Man hoppas att det bara är förkylningen som spökar till det. Vill ha två öron som tar upp ljudvågor. Faktiskt. Helst. Avvaktar utvecklingen.
Kallt här på kullen annars. Skitväder. För mig får det gärna regna, men den där kylan ger jag inte mycket för. Mer värme utlovas däremot imorgon. Man sätter sitt hopp till den. Fast redan nästa vecka ser det ut att bli kallare igen så några klackar i tacket blir det inte här på kullen. Möjligen hinner man i alla fall grilla sig en bit och äta upp den sittande ute åtminstone. Vi har redan idag lyckats med det konststycket fler gånger i år än två tidigare år. Finns alltså ingen anledning att klaga egentligen. Ännu finns det björkved och brasor att värma sig vid dessutom.
Havet känns fortfarande vara långt borta. Har inte lyckats ta oss dit ännu. Men hoppet finns där ännu. Nog skall vi se obruten horisont och känna lukten av tång innan sommaren är slut alltid.
Verkar som om kometspaning inte är att tänka på i kväll heller. Moln, moln och moln så långt man kan se. Det är 6800 år tills nästa gång den (Neowise) kommer på besök hos oss så man får passa på om man inte har JÄVLIGT BRA gener. Men det skall visst fungera resten av månaden.
Fast filmer och serier kan rädda vilken sommar som helst såklart. Vi öser på med det vi kan finna. Böcker likaså. K har snart läst ut hela “sommarbunten” som var ovanligt stor denna sommar. Jag har ett rejält gäng kvar. Somnar nämligen oftast efter några kapitel. Men skönt det också. Det går alltså ingen nöd på oss på något vis här på kullen. Det är sannerligen gott liv således.
Programmerartarmen rycker lite gran idag dock. Vill sätta igång. Jag försöker ignorera den så gott det går. Mildra genom att rikta fokus mot de andra projekten. Det går skapligt.
Slanggurkorna dör dödens död. Det är såklart synd. Vi skyller på kylan. Det känns skönt att kunna peka ut någon skyldig och känna sig helt utan ansvar för det där frånfället i egen person. Det kommer förhoppningsvis fler år då man kan göra nya försök på den där fronten. Tomater och Västeråsgurka växer dock på.
Fast nu, slutsvamlat för idag. Varför inte liksom. Eller troligen slutsvamlat. Reserverar för att ta tillfället i akt för ett slutord denna dag om ork och vilja skulle falla på. Förresten är känslan “fredag” idag. Underligt eftersom det bara är onsdag. Men ledighet har ju den där effekten på oss ocoola gubbar. Vi tappar liksom fotfästet i både tiden och i rummet. Flyter omkring som amöbor i sockerdricka jagade av avloppsarbetare med spadar. Eller något. Liksom.
Over and out!
Det finns en märklig tillfredsställelse i att få det trasiga att fungera. Jag klipper gräsmattan idag med gräsklipparen som trotts sina taskiga svetsningar har en motor som nu sitter fast som den skall, har annat som tidigare var trasigt och som nu fungerar. Jag startar diskmaskinen och den kör sitt program utan felkoder efter att jag bytt avloppspumpen. Den finns liksom där den där gokänslan när man konstaterar att det fungerar. Samma känsla som när man fixar en bugg eller hittar en krets som inte gör det den skall. Någon slags ingenjörsgemensam känsla är det där tror jag och också jag, akademikern, känner den, trotts att jag aldrig egentligen känt mig som en ingenjör. Mitt sökande i livet är mer efter gud än efter tekniska krumelurer. Sanningen alltså. “Gud” har många namn. Alla mer vardagliga än vad kyrka och prästerskap och andra hierarkiska strukturer vill pracka på törstande människomassor i behov av livsstöd . Sanningen är att ingen kyrka behövs. Gud finns i en gräsklippare eller en diskmaskin som fungerar efter att den reparerats. Eller hos en komet på besök. Om man nu orkar med att titta där Karlavagnen normalt ligger och tillåter sig att förundras.
Nåja. Det är inte så märkligt såklart. Et grässtrå är ett grässtrå om man så vill. Men ger man sig hän och studerar det närmare så kan man se att det inte är “bara”. För inget är “bara”. Allt omkring oss är fantastiskt och underbart bara man vill se det. Om man vill ta in det. Det stora finns i det enkla.
Svammel. Är man inte intresserad av annat än det reella och synliga så är det där såklart bara svammel. Precis som idéer eller visioner såklart också då är det. Och javisst. Det är också ett sätt att se på världen. Hur man väljer att se på den är fritt upp till en själv. Det man däremot aldrig har rätt till är att tvinga någon annan att se på världen på ett annat sätt än hen vill. Just det är anledningen att jag har så förbaskat svårt för kyrkor och prästerskap av alla de slag. Det är för mycket begränsningar och straff. Gud älskar Hitler och Moder Theresa på samma sätt och lika mycket. Man måste fatta det. Sen lever man sitt liv som levande. När man är död är det försent.
Jojo. Annars är det mörker här på kullen. Alltså utanför mitt fönster. Midsommar har passerat och vi omsluts nästan omedelbart av mörka kvällar. Man vill stoppa tiden. Hålla kvar ljuset. Men inte kan man det. Desto bättre man mår desto snabbare skyndar tiden istället på. Omvänt gäller också alltid. Man får leva med det där. Ta vara på stunden. Förundras över det som existerar jämte en själv. Eller skita i det. Man har såklart det valet också. Man är varken bättre eller sämre av de där valen. Man bara är. Räven som fångar haren är inte en dålig räv. Inte heller räven som dödar tio höns i ett hönshus. Den är bara räv. Vi människor kan inte vara annat än människor. Inte i Afrika. Inte i Ryssland, Inte i Sverige.
Fast mörkret. Jodå. Det är dags att sova. Nåja, åtminstone läsa en stund. Jag begär inte mer av en dag än vad jag fått ut av denna. Det finns många miljardärer som mår sämre just nu än vad jag mår. Eller vackra människor som är rädda för att det vackra skall ta slut och inte gå att fylla på. Oron. Ångesten. Är man en ocool gubbe är det liksom lugnt vettu. Man bara simmar vidare och nynnar i sin pöl.
Svetsa! Nope. Inte min grej. Ändå måste jag försöka svetsa fästen på gräsklipparen när två av tre har släppt och ett tredje (av totalt tre) är nära att gå av. Gräsklipparmotorer skall helst sitta fast. Har jag hört. Joho liksom. Men jag plockar fram svetsen. Fyndköpet. Kvalitet? Nåja? Men “svetsaren” själv är nog det största problemet. Vackert blir det inte. Antagligen varar inte lagningen allt för länge heller. Men just nu sitter åtminstone motorn fast. Bättre det än att den är lös. Kan man tycka.
Liksom.
Men skall man bli bra på något så får man träna. Det går inte på annat sätt. Just svetsning tillhör verkligen inte de områden där jag har tränat nödvändiga timmar. Måste ta tag i det där. Det handlar om familjeheder. Farsan var faktiskt verkmästare och expert på området och kunde i princip svetsa innan han kunde gå.
Gräsklipparen är i stadiet där den repareras under mer tid än man klipper gräsmatta just nu. “Ett år till” tänker man. Ja och den startar på första efter lite kärlek och service så egentligen borde det väl gå. Ja och kanske fungerar det. Det återstår att se.
Vanligtvis blir jag oerhört frustrerad över det där reparerandet. Men just nu, inte. Ingen aning varför. Lite c’est la vie över tillståndet, dagarna och tiden just nu. Det är skönt att stå där och göra något med händerna.
Fast såklart. Det finns mer att reparera. Fick en ny avloppspump till diskmaskinen idag. Japp, den jag och N. bytte värmepump på förra året. “Ett år till” tänker man…
Suck är det väl egentligen.
Fast egentligen gör det alltså inte så mycket. Man får ta en sak i taget helt enkelt. Lösa det. Här finns alltid något mer att fixa.
Igår blev en “musikmakar” dag. Jag kom inte i säng förrän vid ettiden. Härligt. “Thank you for the music” är väl en tanke som jag delar med andra “musiker”, om nu jag nu vågar och får sätta det krävande epitetet på mig själv. Ren kärlek finns det hur som helst i det där. Ändå blev det en paus på alldeles för många tiotals år innan jag tog upp musiken igen. Synd kan man tycka nu. Men saker är som dom är och blir som dom blir. Man kan inte gå och gräma sig över att vägen blev den den blev. Istället får man försöka göra så gott man kan på den vägstump som man står på för stunden.
Min mobil – den jag knackat igång ett tag – beslutade sig för att det var slutknackat i fredags. Dog den död som mobiler till slut dör. Men lagret av gamla mobiler är tämligen fullt här i huset, där inget kastas i första taget, så jag överlever. Dessutom har jag beställt en ny från Hongkong som kanske kommer endera dan om/när Postnord lyckats öka dess pris med några tiotals procent. Inget att säga om det såklart, bara de levererar. Enligt trackingen gick telefonen från Amsterdam den 25/6 så nog verkar det ta tid på sig allt. Fast vem har bråttom? Inte jag. Inte Postnord.
Min dag är till ända. Jag har inte gjort mycket idag för att göra världen till en bättre plats. Det kan jag faktiskt ibland känna att jag gör när jag jobbar med Open Source, det är en stark positiv kraft i världen det där som görs där. Fast idag inget sådant alltså. Inte ens nära tror jag.
Men som sagt. Dagen är till ända och återstår gör bara bok och sömn. Inte illa det heller. Inte mycket oroar. Inte mycket stör. Den bästa huvudkudden sägs det. Det blå inom mig lever sitt liv med en egen styrka. Jag skulle inte vara den jag är utan den delen i mitt liv. Bara vara halv. Därför är jag glad åt den där lite sorgsna känslan som finns där med mig alltid i mitt bröst.
I natt vid tre vaknade jag med en upplevelse som var som om jag låg i solen en varm sommardag. Ljuset omslöt mig. Tänkte ett tag, att nu har man gått iväg till en annan värld. Snopet liksom när man bara ligger här och sover. Men allt var som vanligt när jag gick upp på toaletten. Så det verkar som jag får äran att vara med ett tag till. Om man nu inte skall trassla in sig i tankar om parallella universa och sånt där. Men nope, inte idag. Det tickar alltså på.
Soligt, men jag sätter mig i studion. Skit samma. En eftermiddag rusar iväg. Jag vill ha en till eftermiddag och en till och en till. Av allt jag gör så är musikskapandet det roligaste. Det är bara så. Jag försvinner efter bara några minuter om det tekniska fungerar. Som idag. Teknikstrul däremot, det dödar mig direkt. Jag går igång på det andra. Ton på ton som bildar något annat. En fot om rör sig till ett beat. Javisst, det är kanske bara jag och några till som lyssnar på den musik jag skapar. Men i den här stunden. Vad gör det? Det är inte för publiken jag håller på. Allt är bara ren och pur glädje när jag sitter där. Inget annat. Njutningen. Kravlösheten.
Halleluja liksom. Närmare Guden kommer aldrig jag och min själ.
Ägnar eftermiddag åt att renovera gräsklippare i ett försök att få den att snurra en säsong till. Går skapligt ändå. Men kräver en ny drivrem för att jag skall bli riktigt nöjd. Drivremmar tillverkas tydligen av folk hela dagarna så det tror jag skall vara lösbart.
Blir lite andra vaktmästarsysslor också under dan . Gott liv.
Nu grön IKEA soffa och en film. Tunnbrödrulle är beställt. Det är godis för gamla gubbar som är uppvuxna med Huberts korvkiosk på södra torget i Edsbyn. Då var det iof oftast en “Specialare”, men utvecklades till tunnbrödrullar och hamburgare med åren. Ja en specialare var stekt korv med bröd och mos för den som är okunnig på området.
Men hel nu alltså. Stor loppis i los imorgon följt av Coronabantad loosvecka.
Återstår bara att önska trevlig helg!