Category: Betraktelser & Berättelse

Gågatan i stan. Han kommer cyklande. I min ålder. Kanske några år till. Eller tio plus till kanske. Han skall till banken. Jag skall rakt fram. Han ser mig inte. Vill inte se mig. Jag får gå åt sidan för mannen och hans cykel när han svänger in mot banken och lätt hoppar av sin sportiga cykel.

Den här mannen har inte ett uns extra fett på kroppen. Jag kan själv såklart inte hävda detsamma. Han är medveten om hur han ser ut. Hans skjorta är uppknäppt ned till magen. Brösten är sådär manligt krulligt hårigt. Grått av ålder. Saknas gör de där guldkedjorna som den här typen av man brukar ha om halsen. Kanske har han glömt att ta dem på sig just idag. Kanske har han faktiskt inga. Vad vet jag. Jag har varken guldkedjor eller speciellt mycket hår på bröstet. Tänker på apor när jag ser någon som har det. Förstår inte den djuriska fascination ett hårigt bröst tydligen kan frammana. Men det är mycket jag inte förstår.

Jag är helt säker på att den här mannen, när han klarat av sitt bankärende och cyklat hem igen till sitt, tar av sig den där skjortan. Han går gärna i bar överkropp där hemma. Han vill bli beskådad. Vill bli åtrådd. Ja och varför inte såklart. Det är hans kropp. Hans värld. Han måste såklart göra det som han gillar. Jag accepterar det. Men ser tomma huvuden framför mig.

Han har i alla fall inte färgat det där håret på bröstet. Inte på huvudet heller. Jag måste ändå ge honom det. De som fallit hela vägen tar till alla medel för att hålla åldern och döden stången.

Jag ser honom framför hans kvinna eller en av hans älskarinnor. Han behöver inga smekningar och förspel. Det räcker med den där kroppen. Han tränger in. Juckar på. Dyrkas för sin platta mage och orgasmerna sköljer över alla han möter som om han var en orgasmernas kung Midas. Varje gång.

Fast egentligen vet jag ingenting om den där mannen såklart. Han är bara en okänd människa som kommer cyklande i sina egna tankar en dag efter en gågata. Det är bara mina fördomar som jag släpper fri såklart. Fast å andra sidan har jag känt ett gäng av de där självupptagna. Kvinnorna och männen. De har alla burit på samma attribut som den här mannen. Det är väl därför jag ser det jag ser. Men fel kanske. Jag har oftast fel. Borde be om ursäkt innan jag går vidare. Ja det borde jag nog ha gjort. Men för sent nu. Möjligheten har passerat.

Tesla Model S. Parkerar bredvid en. Den är skitig. Skitigare än vår bil. Oj. Svårt att åstadkomma det faktiskt. Får en målbild av han som kör den. Polokrage. Svart kavaj. Svarta byxor. Rakad. Troligen Arkitekt. Men han dyker inte upp. Vi går in på ICA. Försöker spotta den där personen. Det finns definitivt några kandidater där inne. Men ingen som riktigt passar in på målbilden. Möjligen en man där ute. Han med stripigt långt hår och glasögon. Antitesen liksom. Han köper jordgubbar. Det har bara Teslaägare som har råd med det i dessa tider. Tänker man.

Men vi handlar vårt. Ja och lite till. Inga gubbar. Det här är Bollnäs så vingummin finns i ettkilospåse. En sådan slinker med. Sen ut. Den ljushåriga damen som just köpt jordgubbar går före oss mot bilen. Sen tjugoårsålder kanske. I alla fall är det hon som hoppar in i Teslan Model S och ljudlöst kör iväg. Om hon är advokat vet jag inte. Men “man” är hon definitivt inte. K. och jag, som delar målbild i det här fallet, skäms lite (läs ganska mycket), och åker vidare vi med.

Man har alltså idag sett sin första Tesla i verkligheten och fått sig en välförtjänt smäll på käften. Precis som alla gånger någon förr (jo det är ett tag sedan nu) sagt “läkare” och man sett en man för sitt innre. Så är det inte längre. Det där händer dessutom på färre och färre områden. Tack gode han/hon/det/gud för det.

Men bara för att man nu sett en Tesla så åker en annan, vit, ren och nytvättad, den här gången, ljudlöst förbi när vi inmundigar lite mat. Man adderar alltså en till, till samlingen. Om det var en man som körde den är jag osäker på. Troligen inte. I Bollnäs är det kvinnorna som kör Tesla.

Vi tar vår röda Renault och far hem. Renaultförare vet man ju vilka de är i alla fall. Fungerar den så låter den dessutom. Inte dåligt det.

Idag fyller min bäste och äldste (möjligen också den ende) vän 60 jämt. Omöjligt att fatta såklart. Vi var tonåringar alldeles nyss. Han har såklart fått en låt. Kanske inte något att vara stolt över såklart, men ändå.

Liksom.

Han grattas följaktligen med ett SMS, helt Coronamässigt här på morgonen.

Idag har jag två öron att höra med. Åtminstone hör jag någotsånär. Marshallörat är ju som det är såklart. Högerörat tjular fortfarande en aning. Men bättre. Färre “Va?” alltså. Firar det hela med att klippa gräsmattan. En hel klippning utan minsta servicestopp. Vilken dag!

Liksom

“Tjular” är möjligen Ovanåkersmål. Men ungefär “piper högt” för någon som inte förstår denna ädla och lite uråldriga dialekt.

Allt godis uppätet nu. Sextio spänn. Men delat på tre. Så kanske inte så farligt ändå. Både K. och jag lägger oss dock smått illamående framåt nattkröken. Syftet med inköpte alltså uppnått.

En del av gräskmattsklipparturen går förbi den gamla damen. Vid varje varvning kan man alltså plocka åt sig några röda solvarma körsbär. Smakexplosioner. Sommaren rakt in i munnen. Idag behövs följaktligen inte någon mer godis för att glädjas över tillvaron. Skatorna har redan gottat sig där i toppen av trädet. Deras avdelning. Vi delar varje år systerligt och broderligt med kullens fåglar såklart. Det finns nog med bär åt oss alla även år när mängden är något begränsad. Det är den dock inte i år. Det finns massor. Körsbärssaft blir det nog. Sommar sparad på flaska till vinterdagar när iskalla vindar ylar runt knuten.

Vi går in i den sista semesterveckan nu alltså. För K. Trist. Men med det är det som det är. Tiden tickar på. Det är det tiden gör och har till uppgift att göra. Man får helt enkelt hänga med.

Vid klippningen idag stannar jag gräsklipparen när en humla, eller en fjäril, eller en spindel riskerar att bli skadad. Den Spanska snigeln brassar jag bara över. De vackra har det lättare än oss andra. Det har man ju lärt sig. Det är en enklare tillvaro som vacker. Men ändå, gott samvete har jag inte över de där gärningarna. Fast där handlar det väl också om att skydda sig. Mördarsniglarna äter upp allt de kommer åt om de får chansen. Men onda? Det gör väl bara vad de skall göra. Det de finns till för. Inte stor skillnad mot en ljum sommarvind egentligen.

Fast nu skall jag äta. Stoppa i sig måste man ju. Två timmars gräsklippning ger aptit. Ut lär det komma vad det lider det som åker in genom munnen. Som det gör när allt fungera. Massor av varelser (liv) är beroende av och är involverad i allt det där. Man är tacksam. Bör vara. Aldrig ta för givet. Nope!

MÅSTE ha lördagsgodis trotts att vi bestämt annat. K sjuk och i karantän så jag får åka ned till affären och inhandla diverse sött. Turister, turister, överallt turister. Trevligt tycker man. Mycket trevligt till och med. Fiskekort och grillkol skall alla ha. Fast helt säker skall man såklart inte vara att de där jag tror är turister verkligen är det. De kan ha bott i sju generationer här i Los fast jag inte känner igen dem eller vet vilka de är. En solitärs världssyn det där. Man vet att dom finns men man bryr sig inte om dem så mycket. De där – de andra. Fast jo, det gör jag ju. Är ju en nyfiken jäkel. Vill veta allt om deras liv och leverne egentligen. Vill förtälja deras historier. Fast… ja… det är någon ekvation där som inte går ihop för mig då alltså. Trasig (jag) antagligen.

Kommer i alla fall hem med lite sötsaker. Det är alltså fortfarande inte mycket bevänt med karaktären. Men skit samma. Ett liv. Ett! Har man alltså. Det gäller alla.

Igår brassar jag musik. Tre av fyra tänka låtar ligger där nu. Fem timmars musicerande får fart på höger öra ganska bra. Tjulandet tilltar. Men hörsel med det. Hör lite bättre idag faktiskt. Tror på en framtid som tvåöronhörande igen.

Naturligtvis är livet som bäst där framför studiodatorn. Hur kunde jag släppa det där under trettio år? Inte ens komma när det? Underligt. Fast bättre sent än aldrig såklart. Har några låtar kvar fortfarande som skall ut tror jag. Innan jag dör alltså. Det där får bli mitt arv. Utan värde är det såklart, men det gäller väl å andra sidan vilken annan gravsten som helst.

Tror jag skall ta min ann det där med musiken imorgon kväll också. Bara för att jag kan.

Fast suget efter att koda en eller två rader tilltar. Gillar ju det där att dyka djupt in i det där också. Men bristen på “klart” och “slut” är svårare där. Jag har lättare för det där med musiken eller när jag skriver. Är sällan riktigt nöjd där heller, men kan avsluta. Säga “klart” men bevara inställningen att nästa låt/text får bli en bättre låt/text. Att det som ligger där nu får duga fast det inte är perfekt. Det går ju fila hur länge som helst med allt. I kodandet finns inte det där. En release är bara ett steg på vägen. Det går att få till bättre. Hela tiden. Utan slut. Eftersom utvecklingen rusar framåt utan minsta pardon.

Men det är det liv man valt. Det finns en kraft som driver mig vidare i det där. Den kraften är större än mig. Jag antar att det är samma kraft som styr mordbrännare och pedofiler och andra dysfunktionella. Några framgångsrika 12 stegs avvänjningsprogram för programmerare har jag dock inte hört talas om.

Nu är det 464 dagar kvar idag av de 1797. Tänka sig…

I undervegetationen. Allt liv som finns där. Tittar man nära så ser man det. Tittar man sen ut över skogen så inser man hur mycket liv det finns bara där man precis står. Det liksom hissnar inom en. Är man sen lite ödmjuk i sitt sinne så inser man snart att man bara är ett till liv i den där mängden av liv. Att man får leva med den tanken. Märkvärdiga är vi alla eller ingen. Helt OK tycker jag.

Är ner på affären och handlar lite nödvändigheter. Jag finns knappt till där nere. Hejar på ingen och ses av ännu färre. Om det nu är möjligt. Tidigare har jag nog gärna velat bli sedd, velat finnas. Men nu. Tycker det är skönt att vara bara en skugga utan nämnvärd betydelse i världen. Tänk så det kan gå.

Halvdöv är jag fortfarande. Dock kan en liten förbättring kanske skönjas. Sitter ändå och fabricerar lite musik. Man får väl behålla den inom väggarna tills man hör igen. Roligt är det hur som helst.

K. är den förkyldaste idag för omväxling. Men det finns en soffa och en brasa och ett gäng olästa böcker, så jag tror att hon skall överleva dagen och kanske även helgen. Det är bra.

K. har sin sista semestervecka nu framför sig. Det innebär troligen att även min låtsassemester tar slut snart. När saker är på låtsas vet man liksom aldrig hur det blir egentligen. Men det visar sig väl fram mot nästa söndag om reset-knappar släpps upp eller inte.

Livet är hur som helst rätt bra här på kullen. I alla fall kan jag inte komma på mer som måste till för att jag skall känna mig nöjd. Förnöjsamhet. Ett ord som är nästan lika vackert som solidaritet. Man kan alltså inte klaga. Finns bara till och vandrar på. Nöjd med det.