Category: Betraktelser & Berättelse

Blånande berg, jodå, man kan få sitt lystmäte av det här uppe. Bäst är det om man åker på den andra sidan om Voxnan från Los sett. Västsidan. Där är bergen tillgängliga. Man kan se milslångt om vädret är med en. Känna den där underbara känslan när man står där, den som säger att man är den enda människan i världen. Åtminstone lokalt säker på den saken kan man vara om man söker mänskligt liv och aktivitet så långt bort ögat nu kan se.

Fast Voxnandalen är min stora kärlek. Den är fantastiskt och magisk. Börjar här uppe, sträcker sig ner mot Alfta, bjuder på så mycket under hela sin längd. Tar man bilen och åker ner från höjderna på Björkberg, kommer ner till Malungshed, fortsätter efter Voxnan, hon som är så tonårsaktigt lekfull här, då är man hemma. Voxnan finns liksom i mitt blodomlopp. Jag föddes och växte upp bredvid henne. Har omslutits av henne. Dragit upp gäddor och abborrar ur hennes vatten. Följt hennes årstider som inte är våra.

Här vi Malungshed är det bara ett stenkast till favoritställen på andra sidan älven. Klöverhäll och hängbron ligger bara en liten bit nedströms. Fast egentligen skall det kanske vara Klöverhell eftersom Lillhelvetet ligger alldeles i närheten. Men favoritställen. Lillhelvetet har väl säkert namnsatts av någon skogsarbetare som levt här, blöt och frusen med stor och intensiv hemlängtan, i en skogskoja långt bort från människorna under arbetsveckorna. Det finns andra platser som Sibrien och liknande som tyder på den här galghumorn. Att få en huggning om vintern här var kanske inte drömmen om högsta vinsten.

Vägen från Malungshed ut mot asfalterade och större vägar går längs Voxnan. Man får små glimtar av henne mellan träden och ibland öppnar hon upp i hela sin prakt helt utan blygsel. Man vill stanna. Kliva ur. Gå ner till strandkanten och kyssa henne. Som Lundell kysser havet.

Nu är vattenståndet lågt. Inte ens det tonårsaktiga här uppe är speciellt livfullt. En riktig älv blir hon först ner mot Voxna. Där och förbi Edsbyn ner mot Alfta hela vägen ner mot Bollnäs och giftermålet med Ljusnan, flyter hon trögare, bredare och mäktigare. Som en riktig flod. Här har inte biflödena fyllt på och gett henne kraft ännu. Hon är skörare här. Inte som den självklara urmoder som tung, trög och stolt rinner fram nere i Edsbyn, där jag lärde känna henne.

Fast man anar en annan tid när man rör sig här. Sanden är Voxnandalen. Det är älven som dragit med sig den. Glaciärer som malt ner fjäll och berg och sten under tusen och tusen år och fraktat det som blivit kvar hit. En gång måste hon varit en mastodont. Dragit fram här som ett forsande vidunder. Bred som Mississippi. Kraftfull som tio av de största rymdraketer som mänskligheten lyckats skapa. Man anar det där. Ser spåren. Ett ursinne och en kraft från en tid när världen förändrades och gick från kall till varm.

Det här får aldrig försvinna. Det här får aldrig förstöras. Istället så skall de skyddade områdena kring Voxnan utökas. Bevaras för framtida generationer. Långsamt få förändras i sin egen takt och efter sina egna och naturliga villkor och vägar. Det MÅSTE vara så. Det är vårt ansvar att se till att det blir så. Vår generations ansvar.

Jag åker här också sent under kvällen. Jag, en bil, ett par lysen som lyser upp världen en kort bit framför mig när jag far fram efter grusvägarna. Det är bara jag i hela världen då också. För jag möter ingen. Ser inga lampor eller spår av mänskligt liv. Kan bara lugnt konstatera att jag gillar det. Att det är här jag hör hemma.

Skall strax ge mig ut i natten, eller kvällen. Skall ta en tur till Björkberg. Ibland måste man helt enkelt uppleva Björkberg, ja och varför inte ikväll? Vad skall man annars göra en fredag?

Fast egentligen skulle jag väl kunna starta en tidtabellsatt tur dit upp. Skall nämligen dit och tillbaks två gånger imorgon också. Ja och samma sak på söndag. Allt det där är ett straff för att man inte åkt den där vägen på väldigt många år. Jämvikten ni vet.

Ja det är väl lika bra att ge sig iväg…

Det regnar. Solen har gått ner. Perfekt för programmering. Det är faktiskt inget alls som stör. Utom möjligen en katt som vill ligga på min stora mjuka mage och en annan katt som vill ligga på den trådlösa musen. Normalstörning. Man får acceptera. Njuta lite också av att katter vill vara nära. Det finns kärlek där också. Men mycket gjort blir det inte under en stund.

Börjar dagen med att bära in den sista pallen ved. Det går lättare idag. Ingen konst alls egentligen. Det blir fullt i förrådet. Man känner sig rik när förråd är fulla. Det spelar ingen roll om det är sylt, potatis eller ved.

Men en mycket bra dag alltså. Det kompileras mest. Struktureras. Kollar in lite programvara. Lyfter fram halvfärdiga hårdvaruprojekt. Hämtar en upp en licens från USA för kanske åttonde gången för en kompilator eftersom jag bytt hårdvara sen jag sist använde den. Jodå, någon enstaka betald licens har också jag. Alla projekt. Man blir lätt överväldigad av alla trådar som finns att följa. Har man hållit på ett tag blir det mycket underhåll. Det är liksom ett ansvar det där också. Att hålla grejerna fungerande över åren. Inte bara göra en kort insats och glömma så fort man visat att det fungerar. Det som iof är skojigt men som inte leder någonstans alls.

I helgen skall jag återgå till renoveringsarbete igen. El. Sen är det egentligen bara tapeter och golv kvar och att skruva ihop möbler. Ett till fixat rum. Men det finns fler rum. Mer att skrapa, mer att spackla och mer att måla. Fast perfekt helgsysselsättning för en gammal programmerare och hans fru.

Det är ändå ganska skönt att i princip inte finnas till som människa. The fool on the hill ni vet.

Orkar bara bära in en pall ved. Vad i helvete är det med mig?Slut som människa. Nästan. Men skit samma. Får ta den andra imorgon. Det är som det är. Ännu snöar det faktiskt inte, även om SMHI prognostiserar tre ynka grader under lördagsnatten. Kan bli hejdå gurkplantor.

Ved för oss är mest mysfaktor. Att stoppa in några pinnar i öppna spisen och njuta av sprakande brasa och go strålningsvärme är lite extra lyx som vi gärna unnar oss. Nope, inte effektivt på något sätt. Bara mysigt. När man bär in veden kan man nästan känna en längtan efter det där. Vinden viner utanför fönstren och snön drar fram horisontellt, medan man inne har man varmt och skönt och mysigt och definitivt inte längtar ut.

Jodå vi har ett antal kubik krisved också. Ved för tider när inget annat värmer. Räcker väl några veckor i alla fall. Långt mycket längre om vi minimerar våra liv i form av boendeyta såklart. Magfett och krisved är vår “prepping“. Näringsintag och värme.

Får ont i bukspottkörteln så fort jag anstränger mig. Så idag också. Det är inte värre än träningsvärk i nivå så överlevnadsbart. Men rädd att det skall utvecklas till mer smärta så att så man får åka iväg akut igen. Att åka ambulans passar inte min image alls. Passar bättre för tuffa typer med skinnjacka. 🙂

Sjukdomar… Vem vill läsa om sådana när andra har dom? Sorry…

Fast än borde det väl vara lite skön tid kvar innan kyliga vindar erövrar världen. Jag gillar hösten. Det är en tid för start av nya projekt. Allt det där andra som måste ske under sommaren lugnar ner sig under slutet av september. Man kan väva in sig i kokongen och bara bry sig om det som finns där inne. Gott liv. Fast det är såklart definitivt inte alltid enklare liv. I alla fall inte när man måste ge sig ut och det måste man ju ibland. Skrap rutor. Skotta. Frysa så man skakar. Men i år skall det i alla fall inte bli (så mycket) pelletsbärande. Alltid något.

Härifrån in i evigheten.

Genom Coles ögon.