Att skriva blogg, idag, är antagligen det minst sexiga man kan göra. Det är väl just därför som det passar mig så bra. Troligen därför som jag skriver ord på ord, ord, ord. Allt till ingen nytta.
Men det finns säkert de som vill att man skall sluta. Vissa vill styra och ställa. Det räcker liksom inte med att bara sluta läsa själv. Det stör också att något finns. Man måste “uscha” liksom. Har en hemlig glädjekälla i att åstadkomma sådant. Ler och småflinar för mig själv när det uppdagas.
Men skiter i de surhögarna såklart. Fast skulle inte kunna leva utan en enda av dem. Se där en sanning. Inte ofta de kommer här.
Annars. Trött som en zebraunge utan ränder idag som hamnat i en torktumlare efter inte före rändernas försvinnande. Vaknade tre. Huvudet snurrade med tankar och planer. Tycker det där kan vara angenämt ibland. Ligga där och låta tankarna fara förbi. Men i natt tog det liksom inte slut. Höll på bortåt halv sex och en kort stund senare skulle man ju upp. Trött alltså idag. Hela dan. Urtrött. Försöker kämpa mig fram till tio när man kan lägga sig utan att skämmas alltför mycket.
Ute regnar det. Alla bönder står ute på sina åkrar och applåderar och hurrar. De vill ha regn innan midsommar bönderna. Ja och jag unnar dem det. Bara jag slipper regn efter midsommar. En vecka åtminstone. Mer begär jag inte. Får vi två veckor skall jag dubba 25 till toppensommar.
Träffar en människa, en riktig idag. Den gamle konsumföreståndaren. Han är lite eljest han med. Som jag. Men trevligt att få prata en stund med en levande varelse där vid postlådan. Det är rent av lite som på tiden när dragspelaren var i sin krafts dagar. Då fick man en historia nästan varje dag när man hämtade posten. Musiker har ofta en hög av dråpligheter på lager. Han inget undantag. Tyckte han skulle skriva ner. Blev visst inte så.
Jodå, mailkontakterna lever väl de flesta också. Nåja 30% kanske. Vi skall inte överdriva. Mycket död där också i det som inte kan betecknas som spam.
De flesta av tomaterna vi flyttade ut överlevde kallvädret. Tre ser lite ledsna ut. Men får en chans. Rycker dom inte upp sig innan helgen får reserverna ta deras plats. Man får inta rollen som han, hon, det, gud när man håller på med växter. En roll som verkligen inte passar mig. Brukar be K att rensa bort de där små och förkrympta. Var det bara jag så var det dom som det skulle pussas och kelas med hela sommaren. Men naturen, världen, universum är hårdare än vad jag är. Jag har aldrig passat in här. För mesig. Med mera.
Fortfarande tagen av Tigerhjärtan av Lina Nordqvist. Har du inte läst den så läs den. Det måste du. Pojken och Delfinen var nog den första bok som satte sig och stannade kvar. Läste den som ung. Fick av fastrar i Stockholm. Sitter fast i hjärnan som ett gott strålande liten ljus fortfarande. Zen och konsten att reparera en motorcykel var nog nästa. En underbar litteraturlärare satte den i händerna på mig och tände en eld som fram till dess mest pyrde. Sen har de där små ljusen blivit en hel samling av bloss. Det senaste blosset är “Tigerhjärtan” då alltså. Så otroligt bra skriven. En så otroligt bra historia. En sådan skön eftersmak man fick i kroppen, halsen, huvudet och stortån efter att ha läst den. Ja en ynnest att få möjlighet att läsa skulle ja nog vilja säga. Ja tack dill den som lärde mig läsa (Fru Sigfridsson, lärare i ettan) är väl på sin plats. Utan förmågan att läsa, utan förmågan att ha fantasin som skapar bilder när man läser, ja då hade boken gått mig förbi. Ja alla andra fantastiska böcker hade bara varit pappersbuntar med konstiga krumelurer i de också. Otäck insikt. All måste såklart få chansen att lära sig läsa.
Om någon bok borde bli en film (eller varför inte TV serie på SVT) så är det “Tigerhjärtan“. Men läs boken först innan Lassgård axlar rollen som “Morfarn” och Alfredsson kan regissera ett mästerverk.
Nåja. Boken räcker. Ju. Egentligen.
Mina ingenjörs kollegor har slutat läsa här. Romaner skall man inte läsa som ingenjör. Det är bortkastad tid anses det. Men de man missar om man inte läser skönlitteratur är förståelsen man får för andra människor genom att se genom andras ögon och lyssna på deras innersta privata tankar när de upplever världen. Sådant man får genom att läsa skönlitteratur. Genom det där förstår man andra människor lite, i alla fall pyttelite mer. Ja och skall man bygga tekniska vidunder, mästerverk då är det bra att förstå människorna (lite) först. Världens mäktigaste och häftigaste bro eller byggnad är inte det utan betraktaren som ger uttryck för just det.
Mindre än en timme kvar nu tills jag får ge upp för idag. Borde jag inte göra något vettigt av den tiden ändå…
Jo!
