Category: Betraktelser & Berättelse

2024-1982 = 42

Antal år jag programmerat. 42 är ett bra tal.

Ännu en dag i förkylningsträsket. Försöker så gott man kan ändå. Fast egentligen skulle man väl inta soffan med bok. Men påsken sitter fortfarande i kroppen. Det har varit för mycket vila helt enkelt. Klarar inte mer. Måste göra något.

Men länge sedan jag hade en riktig sådan här praktförkylning. Förr hände det ju varje år tycker man sig minnas. Men nu för tiden blir man oftast bara dålig utan alla de där standardsymptomen som snuva, ont i halsen, feber, ont i huvudet. Nåja, känns nästan tryggt att vara tillbaks i en helt vanlig Svensk förkylning. Ja trotts Covid vaccin, säsongsinfluensa vaccin och pneumokock vaccin intagna i höstas.

Men i planen ingår att försöka överleva också detta. Men om sådant vet man inget och råder heller icke.

Mår man skit kan man lika gärna jobba med lite tråkiga saker också. Så avstämmer för bokslut och fixar momsen. Tar en dag. Skönt när det blir gjort. Kostar 3/4 delar av en hushållspappersrulle och ger en öm näsa. Avdragsgillt tro?

Men…

Fattar att fyrtiotalister tydligen aldrig blir gamla. Att frågan är känsligare än man kan tro. En generation av fånar. Det är en ynnest att få bli gammal. De yngsta av dom är väl 74/75 nu så de är väl alla gamla som gatan och kan inte göra något åt det. Men de vill väl att det nya tretti (som tydligen är 80 nu) skall vara som död. Hottast är man som död blir snart deras slogan. Själv tycker jag nog att det skall bli skönt att bli av med dom. Ingen generation har roffat åt sig som den generationen. Ingen generation har en större skuld som de smitit undan.

Själv kodar jag alltså på. Fungerande tankarna om Karma så skulle inflödet vara större än vad utflödet är. Ja eller lika. Jämvikt. Men så är det inte. Men tar man med i kalkylen en gokänsla i magen så hamnar man såklart på plus ändå. Men revisorer och påhejare skiter såklart i sådant. Det finns inte heller några priser för den med gokurr i magen när man äntrar kontoret. Så är det bara. Men själv kan man ju tro att man vandrar rätt väg. Som om det nu spelade någon roll egentligen. Vem bryr sig egentligen om vad andra gör? Bry sig om sig själv får man göra själv.

Men trots allt har jag kommit fram till denna morgon att det är gott att leva och att jag kodar på en dag till. Trotts förkylning alltså. Trotts minus tio i natt. Det går säkert att hitta tre eller fyra bokstäver för en sådan person. Som jag. Men är det verkligen ett problem? Behöver vi kategorisera om det inte är det? Olika är bra! En förutsättning för fortsatt liv och utveckling faktiskt. Så därför kan jag koda på och tro på det jag tror på. Så tänker i alla fall jag. Ja och jag vet att det finns ingen som bryr sig i att jag tänker så. Men det är OK det också serru! För vad skulle förändras av det?

Nästa vecka finns det hopp. Men just idag…

…inte mycket vår i sikte.

Läsningen: En rulle hushållspapper. En bytta att slänga använt hushållspapper i. Sisu.

Problemet: Snor som rinner ur näsan i en aldrig sinande ström. Hosta. En ond hals (troligtvis).

Resultat: Med den lösningen implementerad så skall väl inte det hindra en gammal hostande programmerare från att få till några rader kod idag också?

Påsken är slut och jag sitter åter på kontoret. Förkyld. Näsan rinner. Men det hör väl till en ledighet. Det fanns magsjuka och förkylning att välja på i byn och K och jag åkte på förkylning så vi drog väl en vinstlott ändå kan man tycka.

Men smörgåstårta, diverse goda ostar, påskmust, cider, godis en tårta, ja ni fattar. Man har tröstat sig. Mest i soffan med en bok eller tittandes på en film/serie. Operation slöhet från fredag förmiddag till lunch idag. Riktigt skönt.

Kostar på oss att titta på Oppenheimer. Hyr den på SF Anytime för sextionio spänn. En skitfilm om ni fråga mig. Hur i helvete kunde den få så många Oscar. Tur att man inte gick på bio och såg den då skulle jag ha känt mig grundlurad. Ja lite nu med faktiskt. Dynga!

Den sista (?) pallen pellets för säsongen bar jag in på långfredagsmorgonen. Tänkte “lidande”. Fast det gick sådär. Men fick in alla 52 säckarna i alla fall. Nu får vi bara hoppas att det inte blir en för jävla kall april så att vi måste handla på oss mer bränsle den här säsongen.

Men efter att det där var inburet var det bara att vattna de nysatta fröna och sen ta en dusch och sen placera sig i soffan. Därifrån har jag då inte (i princip) avvikit från under helgen utom för att hämta mat, gå på toa eller gå och lägga mig. Alltså en tillvaro som är skön i två dygn sen börjar det krypa i kroppen. Men i mitt fall en stor förbättring. Förr hade långfredagen varit en vanlig arbetsdag som under alla andra år. Sen hade det börjar krypa i kroppen redan under påskafton. Det finns ett annat lugn i mitt sinne nu. Lite ovant. Fast gillar det (lite).

Vänner som kan ljuga lite och säga att något man har gjort är “bra“. Alltså bara för att vara snäll. Dom skall man vara rädd om. Jag är tacksam att det ibland finns några sådana i min omgivning. Fast egentligen har jag gett upp på allt det där. Ja redan för länge länge sedan. Gör ändå. For the void.

Men nu alltså arbetsdag. Fast har startat upp datorn i studion också. Så det finns alltså en alternativ väg att vandra. Men eftersom näsan rinner så förbannat så vet jag inte om jag pallar att sitta i studion. Lättare här på programmerarplatsen där man har papperskorg och en rulle papper bredvid sig och kan åtgärda rinn efter hand som det fyller på och vill rinna över. Irriterande är det hur som helst.

Det här är rätt skoj från Hudiksvall.

Lite kvällsjobb såhär på skärtorsdagen för att knyta ihop påsen och ge ett avslappnat sinne. Imorgon Hälsingetopp och sen bära in en pall pellets – förhoppningsvis säsongens sista. Men sen så. Soffa. Godis. Bok. Gubbe. Vila.

Annars Bollnäs idag. Månadshandlar. Äter sushi. Åker hem. Ingen dålig dag alls alltså. Till och med hemma inom rimlig tid så att man hinner jobba lite. Ett plus.

Mycket bra vecka annars här på kontoret. Grejar runt och småfixar lite i det nya programmet. Gillar verkligen det. Korta projekt på en dag eller två. Ljuvligt. Precis så det blir under kvällen nu också.

Några godisar har jag såklart med mig. Det gäller att vänja kroppen vid de höga sockernivåerna redan idag. Få upp nivåerna på skrämmande höjder redan från början. Men för att det inte bara skall bli socker så köpte vi oss en påsktårta också. Suger & fat. Kunde väl vara ett bandnamn om något.

Jag tog körkort 1975. Första bilen då också. Fyrtionio år utan ett skadeärende. Ja utom nu då. Försäkringsbolaget godkänner direkt. Bara att åka till valfri verkstad. Noll kronor i självrisk. Så jag beställer tid på verkstaden. Men så lätt är det tydligen inte. Första skall bilfirman låta en skadereglerare titta på det hela. Ge en prisuppgift till försäkringsbolaget. Ja och sen kan det bli verkstadstid. Krångligt liksom. Speciellt när det bara handlar om ett trasigt fäste på en strålkastare. Något jag kunde fixat själv för en hundring om det nu inte var så att jag har den här försäkringen. Men är man i leken får man spela spelet. Dom kanske hittar fler fel. Vad vet man? Man lär sig.

Rådjursögonen förföljer mig hur som helst fortfarande. Skulle väldigt gärna velat få feedback från eftersöksjägaren om att djuret blev avlivat. Men så fungerar det tydligen inte. Man får hoppas på att det gick bra och så snabbt som möjligt. Att “hoppas” är liksom inte min grej. Vill “veta“. Varenda gång.

Men nu skall jag koda mig vidare till en platå där jag kan sitta med lugnt inne under påskledigheten. Ett smart drag för frid i ett sinne som annars hela tiden hittar på nya saker. Har lärt mig rät bra hur jag fungerar. Tiden när inte ens helgerna var riktiga pauser är förbi. En eftergift för “gammeln“.

Så GLAD PÅSK är väl det som återstår till er som råkar läsa detta. Mungipor upp alltså.