Ja något skall man ju fördriva dagar i livet med. Så här låtsaskontroret. Jodå, en gång i tiden var det ett riktigt kontor, ja och det kanske blir det igen, vem vet, men nu, mest i dvala. Tidsfördriv. Kompetensvidmakthållande. Ungefär 100 m2. En person. Det finns ett till rum på 100m2 också + två på 50 m2. Fortfarande en gubbe. Hulken värmer ett av dem, ja och ett av de små lite gran också.
Besöksstolen. Det är Janne som brukar sitta där. Janne från Järvsö. BackaJanne. Besökaren. Det blå Ericsson skåpet. Ett nätaggregat från någon AXE växel. Men 19″. Förhoppningsvis sitter det någon bladserver där någon gång innan jag avlider. Annars… ja då får det väl stå där det står och vara blått. Köpt för 150:- på auktion är det i alla fall.
Stora fönster såklart. Dte har ju varit en skola. Inte så täta heller. Men lyser solen in så kommer också värmen in. Nu gör den ju tyvärr inte det så mycket på vintern. Men ändå.
Längst till höger, uppsatt på väggen. CC Pilot prototypen. Den första. På bild nedan också för den som är intresserad av gamla reliker.
Knuten där på golvet. Väggvårtor som har bundit sig samman i en oupplöslig knut när de legat gömda i ett skåp under några år. Den som kan lösa upp knuten vinner drottningen och hela kungariket. Japp, så går legenden. Ännu har ingen lyckats.
Det som saknas mest är kaminen. Den som skall stå där lite till vänster. Förhoppningsvis kommer den på plats i sommar. Men om sådant vet man inget alls om idag. Kamin finns men ännu icke pengar till installation av densamma. Det kostar att hålla sig varm. Det hade såklart varit skillnad om det här inte varit ett låtsaskontor.
Ja sen var det väl inte mer att säga om den där bilden. Det blev mycket sagt ändå. Liksom.
More is better. Klockan är 4:45. En man står och vaktar en kran och han fryser. Men sju grader varmt ändå. Men kanske jagar New Yorks vindar människorna efter gatorna med samma intensitet som Stockholmsvindarna gör det. Men vill man ligga hemma under ett täcke så vill man. Jo han vill det. Mannen på kranen. Det syns. Ja och det kan man väl förstå. Även om man sitter här och tittar på ut på det där genom ett virtuellt fönster ut i världen. Långt bort från allt det där. Mannen där på kranen vet inget om mig. Skulle vi träffas så vore väl det en sådan där schysst universell skojighet som ändå händer ibland. Men det är klart. Ingen av oss skulle känna igen den andre. Men kanske ringde det en klocka någonstans ändå. “Har vi inte setts förut?” Liksom. Jo och det har vi ju. Skruva upp den där skärmen nu och åk hem och sov.
Det är inte meningen att jag skall äta av de de där bondkakorna som ligger där i sin fina julburk. Men konstigt nog gör det dem bara ännu godare och mer oemotståndliga.
