Den här bilden gjorde Bror-Eric 1990 för att använda till framsidan av vår katalog. Nu får den användning för Tomtens Dagbok också. Cirklar sluts.

Förrädarna av David Baldacci 

Förr kunde man köpa kiosklitteratur. Snabbt ihopskrivna böcker – ofta deckare eller västernskildringar – som man läste snabbt en dag när man inte hade annat att göra. Det här känns som en sådan. En skitbok. Tyvärr köpte jag tre delar till av den eftersom den låg på bästsäljarlistorna. I’m a sucker, du behöver inte vara det. Köp den inte.

Den får hänga med historien i år också. Nu tillgänglig i ett antal e-boksformat. Snart också som ljudbok. Gratis såklart eftersom det smakar godast. http://tomtensdagbok.se/

Himlens Fånge av Carlos Ruiz Zafon

Skall du läsa en bok i ditt liv så är den här en kandidat. Vindens skugga och  Ängels lek är två till i samma miljö som jag kan säga samma sak om. Det blir inte bättre än såhär. Satt jag i Nobelpriskommiten så har vi här en självskriven  mottagare. Ingen kan som Carlos Ruiz Zafon beskriva det vänliga samspelet mellan människorna och glädjen i kulturen och på nästa sida beskriva ondskan så att det gör ont längst in i själen.

Handlingen är förlagd till Barcelona där fascisterna styr. Det är onda tider. Men det är i dessa tider som det goda blommar upp som små bländande maskrossolar i en gräsmatta. Det som till slut segrar om hoppet aldrig någonsin lämnar de nedtryckta och fängslade. Böckerna, språket och kulturen är bevarare och bärare av erfarenheter. Boken har en central plats här. Den är nästan dyrkansbar. Men framförallt finns det gränslös kärlek mellan människorna där under allt det onda, hotande. Allt berättat på ett underbart sätt där historien aldrig någonsin kommer att lämna en.  LÄS!

Analfabeten av Jonas Jonasson.

Har man läst  Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann  så finns det liksom en förväntan i luften när man börja läsa den här boken. “Hundraåringen” är ju fantastiskt rolig och man ler nästan oavbrutet genom hela genomläsningen. Det här är också en rolig bok. Men det där leendet kommer aldrig riktigt fram för mig och jag når definitivt inte fram till skrattet. Javisst jag läser den med god behållning, det är ingen dålig bok. Men om jag aldrig någonsin kommer att glömma “hundraåringen” så kommer den här boken att vara bortglömd inom några veckor. Varför vet jag egentligen inte. Kanske känns den mer slentrianskriven. Kanske är det något annat. Men hur som helst passar den bra när man vill ha något enkelt och lättsmält att njuta av, för det gör man faktiskt. Njuter alltså. Inte illa det.

Alice Munro

In the 1950s, as a young mother taking care of two small children, Munro wrote in the slivers of time between housekeeping and child-rearing. When neighbours dropped in, Munro didn’t feel comfortable telling them she was trying to work. She tried renting an office, but the garrulous landlord interrupted her and she hardly got any writing done. It ultimately took her almost two decades to put together the material for her first collection, Dance Of The Happy Shades.

via Rise and shine: the daily routines of history’s most creative minds | Science | The Guardian.