Vi kommer faktiskt iväg. Vi gör så sällan det. Men konsert i Hamra kyrka. Flöjt och nyckelharpa. Gitarr. Tom Oakes och Peter Hedlund. Irländskt. Skotskt. Lite annat. Vackert. Inspirerande. Duktiga musiker. Jag lyfts upp mot universum precis som alla andra som som sitter där antagligen gör. Men jag skäms lite där i kyrkan eftersom jag inte är en av dess medlemmar. Men vi ger i alla fall kollekt. När vi går ut. Vi borde köpt en skiva. Såklart borde vi det. Musikerstöd. Musiker kämpar för att få hålla på med det man älskar. Men pengar, pengar, pengar, så få, som vanligt.
Också för en ickemedlem och oreligiös kan en kyrka vara vacker. Som den här. Enkel. Just därför mycket vacker.Man brukar kunna se den ända borta från Pilkalampinoppi. Los kyrka å andra sidan försöker för mycket. Är inte lika vacker. För mycket guld och silver. Bättre att utveckla saker utifrån där man är. Låta trä, som är vackert som det är, tala för sig själv.
Nu sitter jag här på en bänk som gammelfarfar kanske suttit på. Lyssnar på himmelsk musik som får mig att se bilder av mig full och glad och dansande tillsammans med alla de där kamraterna jag har känt. Alla är med. Till och med de döda. Ja jag ser deras ansikten. De är också glada. Skrattande. Det känns som ett farväl och ett hej. Det förstår jag inte. Blir ledsen av det. Men Jag blir innerligt glad ändå av den där bilden. Båda känslorna samtidigt alltså. Lite förvånad att den uppstår. jag vill inte att musikstycket skall sluta så att jag måste öppna ögonen igen och låta den där filmsekvensen fara iväg och bort. Den är alldeles för skön.
Som de flesta andra som varit eller är musiker är jag inte mycket för att dansa. Det är något som skär sig mellan musiker och dansen. Jag har aldrig fatta varför. Ändå är jag oändligt fascinerad av dansen. De där som fjäderlätt kan röras sig över hårda golv. Ja tamefan om jag inte är avundsjuk också. Vill så oändligt gärna vara så där lätt och rörlig. Men är såklart mer en cementklump. Ja och sen är det det där med att alla mina relationer med kvinnor, också K, börjat med något slags dansrelaterat. Oftast frågan. “Skall vi dansa”. Med svar “Nej, jag danas inte”. Sen har det blivit som det blivit ändå. Fast K och jag dansade visst första gången vi träffades. Den enda gången tror jag.
Men det måste såklart bli mer av det här. Vi måste ta oss för. Åka ut. Konsten. Musiken. Ja allt det där som lyfter. Man måste anstränga sig lite för att få det till sig. Det skall bli ändring på det.
Men nu lever jag åtminstone en vecka på det här.
