Author: Åke Hedman

Jodå, den är där varma fläcken i år också.

Vi drar till Mora. Månadshandlar. Får sushi som belöning. Det går liksom åt en hel  dag på det där. Vi gör av med en stor bunt pengar. Men för fyra veckors överlevnad är det ett måste. Det där småhandlandet fungerar inte här. Åtminstone inte för oss.

Men mora är trevligt. Butikspersonal är genuint trevliga. De pratar faktisk med en här. Skojar till och med. Ler. Ibland, van Ljusdal, tror jag inte på det jag upplever.

Jodå jag jobbade här ett år. Mora är ett helt OK ställe i världen. Åtminstone om man åker bort under Vasaloppshelgen, alternativt gillar köer till allt.

Fast nu, hemkommen, längtar jag bara till en gröna IKEA-soffan. Trött efter den här veckan. Vet inte varför men den har slitit hårdare än vanligt. Som det är ibland. Ja och då låtsasarbetar jag bara. Man kan liksom fatta hur det är för alla er som arbetar på riktigt. Som är stöttepelare i samhället. Bär upp. Ni måste vara urtrötta.

Jag tycker det är gott att leva. Ja det kan inte hjälpas men jag tycker det. Ber verkligen om ursäkt eftersom jag vet att många tar illa vid sig. Men den där upprymdheten över att få en dag till vill liksom aldrig ge med sig. Det är väl en skada. En sjukdom. Men vet ni. Eller snarare minns ni. Trettiotal. “Efterblivna”, folk med sen utveckling, epileptiker osv sattes på hem där många dog eftersom systemet var riggat åt det hållet. De skulle bort ur människornas åsyn. En sak i vår Svenska historia håller väl många med om idag. Men alltså.

Jag är säkert på att vi kommer att se på samma sätt på ADHD, ADD osv osv bokstavskombinationerna i framtiden. Den stora skammen. De som deltog, var med. Som satte brännmärken på människor som villigt tog emot dem och kallar det superkraft men också markerades som icke fullt fungerande samhällsmedborgare. Ickefungerande, när det snarare handlar om en samhällsapparat som inte klarade av vanliga människor. Som är olika. Ja människor ÄR defacto är olika. Hela spektrat finns de i. I allt. Inte fan lär sig alla samma sak på nio år i grundskola. Och inte är en endaste kotte bättre eller sämre för att det tar en annan tid att läras sig. Inte heller om det behövs andra sätt att lära eller andra resurser för att förstå. Men olika. Ja och olika är bra. Olika är förutsättningen för utveckling. Inte en sjukdom.

Det det där lär väl visa sig. Jag är dock säker på att jag har rätt. Tamefan.

Fast lyssna inte på mig. Invänta framtiden. Kamrat.

Nu tänker jag ge mig. Skita i den här dagen. Ja eller gå upp i alla fall. Mat utlovas. Sen lite chips. Vad mer kan en man begära.

Ibland känns det jävligt tungt att ligga där mittemellan eller längst ner i näringskedjan. Alla ovanför, de som lever på en, är så många. De höjer priser efter behag eller äter upp en när de så vill. Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker. Man sitter där man sitter. Kan mjölkas på det man har i fickorna.

Elbolag t.ex. Vad har man att sätta emot? Ja solpaneler på taket säger någon. Visst. Men efter investeringen är det istället banken som tjänar storkovan på en. Ovanför dem samma personer, samma familjer. De som till slut sitter där med alla pengar och makten.

Fast sådär har det såklart alltid varit. Kapitalisterna hette bara kungar, grevar och baroner förr. Vi här nere, ja, vi, vi är fortfarande samma gamla gäng.

Det finns alltså anledning att misströsta.

Fast lite glad kan man ändå vara när man sitter här på landet där spekulationsekonomin i alla fall inte genomsyrar hela samhället. I städerna hittar du de som ympatiserar långt ut till höger därför att de sitter på virtuellt kapital och tycker sig de facto vara en av de där som sitter i toppen. De som blir till stjärtslickarna.  Men vi vet ju alla hur det går med det som saknar substans. Luft har en tendens att pysa ur de där ballongerna, ja i värsta fall så spricker de till slut faktiskt väldigt smärtsamt med ett pooooof. Ja, sen kan luft komprimeras ned till nästan ingenting alls också faktiskt. En bra testmetod för att testa värdet av något är att prova att pressa ihop det. Blir det (nästan) ingenting kvar när man pressar ihop det,  ja då var det (nästan) ingenting från början.

Till slut är vi samma sort vi som är där nere eller i mitten.  Skillnaden är bara antalet i den där delen av mänskligheten som inte förstår att de egentligen är lika utnyttjade som alla andra som inte sitter där högst upp i näringskedjan, varierar.  Högervindar tar helt enkelt en del med sig. De som tror på “möjligheterna”. En del människor har en tendens att glömma sånt som solidaritet väldigt snabbt när deras liv blir lite enklare. Fast å andra sidan har de kanske aldrig trott. Sett solidariteten enbart som ett sätt att få andra att dela med sig till dem själva. Aldrig någonsin var det tänkt att det skulle flöda något åt andra hållet.

Gemensamt ägande är såklart lösningen. Men hur håller man de giriga och maktfullkomliga borta från det gemensamma ägandet. Det är bara se på Coop. En bra ide. En utmärkt tanke. Men dött. Urlakat. Fel människor i toppen. Fel styrmedel.  Ja och likadant ser det ut i de flesta andra försök.  Sovjetunionen. Skräckexempel numbro uno.

Ja varför nu allt detta tugg. Jo, beställer pellets idag.  Familjerna där på toppen vill ha mycket mer för den i år. Såklart. Här nere där jag befinner mig flinar man och tackar. Liksom.