Rapport. Jag somnar i soffan. Hela eftermiddagen har varit sådan. Trötthet. Den där snölavinströttheten. Den som forsar över en på eftermiddagar ibland. Som inte vill inte lämna en. Straffdomen. För att man inte sällar sig till dem som tror. Träning för att vara död . Kanske. Kommer efter sextio. Stannar sen. Lämnar en aldrig.
Sophämtning imorgon. En av månadens händelser. Man måste förbereda. Tömma tunnor. Dra fram kärl. Det som aldrig blir mer en kvartsfullt. Jag har aldrig fattat hur man kan fylla det helt. Nope. Inte ens vårt som är den minsta storleken och med ett hämtningsintervallet som är det längsta.
Nope, inte en susning.
Metallica skänker 50% av prispengarna från Polarpriset till Stockholms stadsmission, 25% till Childhood och resten till det Afganska musikinstituitet. Sting gjorde väl något liknande. När han vann. De växer av sådant där musikerna. Blir till giganter också på det mänskliga planet. Man kan nämligen också vara ett girigt svin och ändå vara ett geni.
Människor träffar jag inga idag. Det var några dagar sedan nu ord växlades med en annan levande än K. Det blir längre och längre emellan de där mötena. Samma med mail och telefonsamtal. Oftast gör det mig absolut ingenting. Men när det gör mig något värker det som eld i magen.
Jag möter ibland folk som “älskar Los”. Ja som jag tidigare mött folk som älskat Uppsala, Stockholm, Katrineholm och Edsbyn. Jag litar inte på de där människorna. Inte en sekund. Skulle inte låna ut en trasig cykelpump till dem ens. För de ljuger. För sig själva och för världen. Japp, allesammans. Egentligen hör de bara inte sina egna klagorop. Egentligen har de aldrig fattat att allt det där handlar om flykten, flykten från sig själv, den enda flykten som man aldrig kan lyckas med. Egentligen är de alltså bara dumma som spån. Man vet det så fort de hurrar och är nöjda. Utveckling uppstår ur missnöje. Stagnation och död ur de nöjdas regnpölsstillastående värld.
Ända älskar jag Los också på mitt sätt.
Ja och hatar. Innerlig.
Men när jag säger att jag vill härifrån är det såklart mig själv jag vill fly ifrån.
Men hur gör man det?
Utöver att sätta en revolverpipa i munnen och trycka av.
Innan jag somnar till Rapport hör jag att folk ger sig ut efter pilgrimslederna igen. Det tror jag är bra. Undrar man över vart vägen framåt går, framåt bör man söka den. Det kan man bara göra själv. Men +300000 efter Camino de Santiago.Då är det något annat. Utflykt med klasskamraterna. Han/hon/det/gud blir alldeles för blyg för att vägleda en då. Bättre då att ta en av de Svenska lederna. Eller vandra efter gatorna i New York. Det är inte platsen. Det är vad man tänker när man vandrar som är grejen. Det fungerar liksom inte som med fejjan. Eller Svensk Damtidning.
Paulo Coelho är väl skyldig till en del av det där vandrandet. De litterata skrattar hjärtligt åt honom och hans verk. Inte jag. Men då är jag inte en av uppnäsorna heller. Men inte en av följarna heller. Jag står faktiskt här stadigt helt själv.
Uppnäsor står lågt i kurs här på kullen. Förresten. Apropå. Liksom.
Själv vandrar jag alltså efter elljusspåret här uppe på berget. Det räcker för det mesta. Kråkan med bo där vid hyggeskanten ser mig som sin fiende. Jag den som min vän. Jag har aldrig nått blåmes eller talgoxestatus bland människorna. Hör mer hemma bland kråkfåglarna. Men bara som jag ser det själv. Fast det är fjäril jag skall bli i mitt nästa liv. Såklart. Metamorfosen. Ett sådant vackert ord.
Fast ganska mycket uppnäsa är man väl såklart själv. Blir en så fort man tycker något. Har en åsikt. Såklart. Går inte att komma undan. Allt handlar om perspektiv.
Skitsamma.
Egentligen trivs jag ganska bra.
Här i Los och med livet alltså.
Det vore väl fan annars.
Liksom.
Läser en Leonard Cohen biografi. Har kämpat ett tag med den. Men skall igenom den nu. Är inget super fan av Cohen. Men lyssnar gärna. Fast det är väl just de där människorna som intresserar mest. De man inte har greppat ännu. Japp, gillar biografier. Men löser hellre om personen som sitter mitt emot på tunnelbanans blå linje än om en kändis. Det är bara det att deras böcker aldrig publiceras.
Skit är det.
Tycker jag.
Men jag tycker en jävla massa.
Borde programmera istället. Göra nytta. Eller tro, inbilla mig, att jag gör det. Dagar som den här kan inte ens jag uppbåda den entusiasm som ens får en nära en tanke att allt samman leder någonvart. Alltså ungefär som andra ser på en antar jag. De som vet hur man skall leva sitt liv. Japp, som jag vet hur de skall leva sina. Man är ju expert på det där. Andras livsväg. Eller den de borde ta. Sin egen. Nåja. den haltar fram. I bästa fall.
Men klockan är kvart över tio. Kanske skall jag knappa in några rader. Det är ändå ett livsverk det handlar om. Sådana tar tid att åstadkomma serru. “Ja det där är väl ett jävla livsverk” kastar du ur dig. “Som ingen använder”. “Ingen känner till ens”. Men det handlar inte om det heller serru. Ut och ensamsegla ett år. Fatta. Vad det handlar om. Sen kan du skriva din roman. Den behöver inte ens bli “klar”.
Där är slutet. På det här svamlet. För idag åtminstone. Två timmar låtsasjobb sen sova. Midnatt. Spöktimme. Jojo.
