Author: Åke Hedman

Tränar på båtvändning tills det är dags på fredag natt. Det gäller liksom att få till den rätta snitsen. Det skall vändas med elegans nämligen. Ja och det skall göras med en säker känsla för åt vilket håll som norr ligger. Förberedelser och åter förberedelser alltså. För att träningsvärken inte skall bli för svår så har jag gått från att vända på en tom tändsticksask till en full tändsticksask och nu till en häftapparat. Imorgon skall jag försöka med en gammal bok om fysik som innehåller att par tunga ekvationer. Klarar jag det, ja då är jag möjligen redo.

Midsommar hörni…

När det är så där helt OK liksom. Varför skall man klaga då? Nej det går ju inte, så jag låter bli.

Moster Ruth från Bollnäs brukade säga att den här låten handlade om mig. Och javisst, nog kund det ha varit så. Det mesta stämmer om livet där och då. Fast sen blev det såklart något annat. “Men han gav upp alltihopa för att…” så har det väl alltid varit. Mitt liv. Nytt. 100%

Fast med bra låtar, bra filmer och bra böcker är det ju så att man kan placera sig själv i dem som huvudperson. Så jag gissar att jag inte är ensam om att bli satt som huvudperson i någon av de där kategorierna.

Numera är det annars den här som gäller. Stämmer på pricken. Tycker jag. Man tror sig förstå.

Annars, Lalla Hansson spelades flitigt i en vit Volvo Amazon med fartränder när den for fram över alla vägar i länet och i grannlänen under sjuttiotalet. Jag behöver bara höra en av de där låtarna för att förflytta mig till den där bilens röda galonklädsel och de människor som satt i den där bilen.

Det är så enkelt att framkalla bilder av förr numera, projicerad med kristallklar tydlighet på en projektorskärm inuti huvudet. Det finns massor av triggers runtomkring en som triggar minnesfragment som med brådska skall fram. Behöver tänkas på. Ändå är jag inte så mycket för det där gamla. Det som var bra då behöver liksom inte vara bra idag, ja och är ofta inte det heller. Så man skall helst lämna allt sådant där orört. Rör man upp det dammiga förstör man lätt det bra med minnen. Återträffar utgår alltså. En har jag varit på. Det tog alldeles för kort tid där tills alla fanns på samma platser som de ha sist vi såg. Att det gått tjugofem år och omvälvande förändringar inuti de flesta var underordnat. Men för många var tydligen grundskoletiden den bästa i livet. Jag har inga dåliga minnen därifrån heller. Men nog fan är min bästa tid nu. Definitivt så.

Men minnen kan vara såhär också. Söta och gula. Då är det svårt att inte låta sig omfamnas av dem. Men man måste.

Sommarmorgon. En sådan där typisk junimorgon är det. Vi sover med öppet fönster. Ljuvligt. Vid tre är kören av fågelsång som starkast. Man måste såklart ligga där och lyssna en stund. Njuta i mitt fall. Tänk att man kan finna det där störande. Hur mycket av den ursprungliga människan har man kvar i sig då? Nåja. Massor kanske. Vafan vet jag. Själv upplever jag det där som det vackraste som finns.

Men det är kallt att kliva ur sängen på morgonen. Det är sådana där sova i tält första dagarna när sommarlovet börjat frihet och temperaturer som gäller fortfarande. Helvete vad man frusit sådana nätter. Man brukade klara en. Sen återvände man till innesängen.

Jag har strumporna på fortfarande. De brukar sedan länge var avtagna den här tiden på året. Tittar man på prognoserna så verkar de få sitta på. Men ett par strumpor gör ingen sommar. Man kan njuta med strumporna på. Jag är anpassningsbar på det viset.

Jag kodar såklart. Fast det märks liksom att man börjar bli gammal. Det går lååååångsamt. Men framåt ändå. Också droppen som urholkar stenen gör sitt jobb. Eller ja, vi gör det vi måste.

Egentligen skulle jag vilja befinna mig på en sommarväg utan något som helst mål. Bara åka åt något krona eller klave håll och se vad man kan hitta där. Ta in på något sunkigt hotell för att sova en natt. Äta det som bjuds på de hak man hittar. Den där längtan har alltid funnits i mig. Driften av att få känna att man är på väg. Nyfikenheten i vad som kommer efter nästa kurva. Och tro det eller ej. Men människorna intresserar mig mycket, Mötena., Historierna. Bara det är på riktigt, de där mötena. Klarar inte av när samma tugg upprepas vecka efter vecka år efter år. Eller, jo, klarar av, men sänks som ett tungt sänke i själen av det nollande.

Imponeras varje dag av alla människor som går omkring och känner sig stora, lyckade och framgångsrika i sina ordinära liv. Alla de där som trettio likes på Facebook räcker för. Eller som verkligen känner något när en chef tycker att de gör något bra. Fast imponeras är nog fel ord. Jag är avundsjuk. Så jävla avundsjuk på det där att kunna känna att man hör hemma. Att man är bra. Att man är vacker. Intelligent. Ja alla de där positiva epiteten. Ja AVUNDSJUK är ordet. Ännu en dålig sida hos mig själv hittad där alltså.

Nåja, man kan koda, under den processen tänker man inte så mycket på något alls. “Tänk inte så mycket” brukade min fru säga förr. Har fortfarande inte klurat ut vad hon menade med det. Vi lyckliga nollor borde väl tänka mer…