Author: Åke Hedman

Att koda OpenSSL eller snarare (Open)TSL socket(ar) är lite jävligt. En vecka blir det oftast för minsta skitgrej. det är tungspetsbalanserande högkoncentration. Nu tycker man såklart att det borde finnas tio miljoner bibliotek man kunde använda. Färdig kod alltså. Ja och det finns ju en hel del. Men vill man ha kod som är MIT licensierad, japp då står man där. Lite GPL finns det ju. Bl.a Mongoose som jag redan nu använder i VSCP. Men skall man göra kod som skall ligga i ett bibliotek och alltså bli inbäddat i annat så vill man koppla bort så mycket som möjligt från det licenser som skrämmer. LGPL duger för ett bibliotek iof men för amalgamationer (kan det heta så på Svenska?) duger bara MIT. Ja och för kod i firmware. Folk blir nervösa annars. Användare i form av utvecklare, de som tycker att deras egen kod är guld, andras kod skit, vill helst inte dela med sig en endaste gnutta.

Så skriva från scratch alltså. Sten på sten.

Till råga på allt är jag såklart mosigare en nivå till idag. Vad är det här för jävla förkylning! Sätter sig i kroppen också. Skall högerarmen läggas på musen så görs det med hjälp av lyftande vänster arm. Skall den flyttas till tangentbordet eller en penna får man använda samma procedur. Krångligt, Så jag svär lite för mig själv här nere. Ingen hör ju ändå. Ingen bryr sig om de hörde heller.

Man blir trött av det där. Löjligt. Jag vet. Men det är så i alla fall.

Annars mullrar det här idag. Snön far av taket. Huset liksom rister till och så kommer det farande. Fåglarna får vara utan mat några dagar. Vågar tametusan mig inte ute till fågelautomaten.

Den troligen bästa film jag vet är nog The Perks of Being a Wallflower. Jag var tvungen att titta på den igår. Det är något speciellt med den där filmen som griper tag djupt inuti mig. Japp, en ungdomsfilm. Jag en gammal gubbe. Hur det är möjligt att åka in i den där filmen begriper jag inte. Men det gör jag. Med hull och hår. Gråter floder. Ja och jag skull kunna titta på den nu på en gång igen, och imorgon och dan efter. Den skulle vara lika bra varje gång. Jag är övertygad där. Ingen annan film har någonsin gjort det till det höga gradantalet med mig tidigare. Ja Mandomsprovet var nära. Men bara nära. Troligen är det så att den tar mig tillbaks till en tid i livet där vi var vänner, allt var enkelt och vi fick vara galna som skrattande rabiessmittade hundar.

SXSW verkar ju skoj. För sent i år att ta sig till Austin såklart.  Men ny chans Mars 8-17 2019. Vore skoj. Musiken och tekniken sammanförda. Har ingen aning hur det skulle gå till. Men skriver upp på bucketlistan ändå. Kanske kunde man bo hos Iiain. Fast det är 1665 miles till Houston.  Tre timmar.  För långt. Man får leta en bro. Ta med en filt, gitarr och en kopp.

Det snöar ymnigt på Times Square. Så nu vet du det.

Den siste av sin art (gren) går. Sorgligt. En bild säger mer än tusen ord.

Det är vårdagjämningen idag. Det spelar ingen roll att snön inte smälter där ute. Ljuset är här, det är faktiskt inte tjugo minus, det finns hopp.

Här är det mosigt. Den här förkylningen vill helt enkelt inte lämna min kropp. Den håller sig fast. Men jag är tydligen inte ensam. Den är seg årets influensa. Seg som sirap i minusgrader. Men det är influensa. En av de vanliga. Inte Spanska sjukan. Inte i år. De flesta överlever. Jag när själv den förhoppningen.

Ljuset, ja ljuset gillar jag. Nätterna här uppe i juni måste upplevas. De är magiska och under de första åren här uppe var jag helt hänförd över dem. Stod där och bara tog in. Åkte ut i skogen mitt i natten och tog in. Var verkligen med i den där tiden och det under den är. De senaste åren har det varit så mycket annat under juni att det där kommit lite på sidan om. Lite är det väl också så att man längtar så mycket efter den “riktiga sommaren” i juni att man glömmer bort att den faktiskt redan är här redan då. Sen sitter man där i augusti och undrar vad som hände. Tittar framåt först och tittar bakåt sen. Glömmer att det finns ett nu. I år skall jag i alla fall försöka uppleva det där är det händer. Ta in. Njuta. Vare med. Vara närvarande.

Intermittenta fel är helvetet för en programmerare. Går det upprepa så går det också vanligtvis att fixa. Men de där felen som händer bara ibland, på en plattform, de är svåra. Då får man ta i från fötterna. Det är lätt att misströsta stundvis. Men vanligtvis löse man de där problemen också till slut. Devisen är att jobba på. Aldrig ge upp. Ja ni vet “riktiga programmerare” och det där…

Japp har en sådan där jäkel. Brottas med den. Ännu leder den.
Men ge upp. Aldrig!