Det regnar…

…inte här. Det snöar. Rikligt. Alla väljer var man vill bo. Nåja de flesta. En del väljer bara tokiga ställen.

Vi vilar ut efter gårdagen. Sista april för oss är att ge sig ut med bilen och se oss omkring. Ta nya vägar som vi inte provat förr, hitta hus där man skull kunna bo. Ja, läs fly till. Och såklart, vi blir inte besvikna den här gången heller. Det finns alltid en ny väg. Det finns alltid ett nytt hus till salu.

Vi träffar en gammal man, 84, när vi stannar till vid ett hus som står tomt. En gammal Hälsingegård. Ett vacker hus. För stort för oss. Definitivt. Inte till salu heller. Vi söker det lilla. Ett hus att dö i. Inte nu. Men sen. Men det här huset är fantastiskt. Markerna har visserligen växt igen.  Men man kan ändå gissa hur det såg ut här förr. Den gamle mannen på sin permobil berättar att det är två poliser från Stockholm som äger det numera. Som sällan är här längre. Så som det brukar vara. Men det är så det är numera också här. Husen säljs som sommarstugor. Avstyckade från skog och mark sedan länge. Skogspriserna har aldrig varit högre. De som köper har aldrig haft mindre känsla för bygden där den ligger. Tavlor och konst i bankvalv delar skogarnas öde.

Men den gamle mannen berättar om ägaren till huset. Hur han röjde ny mark. Sålde enmetersved till Bollnäs sjukhus, blev rik på det. Ett stort sjukhus sög i sig mycket ved och hade man den affären i sin hand var allt gott. Barnen drog till städerna och till andra gårdar. En son blev kvar. Försökte leva upp till faderns krav. Det som så sällan går.  I fyrtioårsåldern sköt han sig i huvudet med ett avsågat hagelgevär. Han som inte kunde arbete nog. Odugligen. Så det vackra huset bar på den stora sorgen såklart. Den som fanns där i luften. Som fick oss att stanna. Så att vi fick höra historien.

Men vi far vidare. Säger hej.  Småvägar, gropiga vägar, större vägar. Tröttar ut oss. Blir hungriga. Vi äter pizza och dricker en cappuccino. Galet en kärv månad som den här men det är under de kärva månaderna man kan behöva lyftas för att orka med. Ja, det där förstår man inte om man aldrig varit där.

Husen i Hälsingland kostar nästan ingenting. Man kan börja ett nytt liv på Lenninge Herrgård för en struntsumma t.ex. Trettio år för sent för oss såklart. Men är man ung så slår man såklart till. Realiserar drömmar. Här där Voxnan möter Ljusnan.

Vi snubblar nästan på Marin Stenmark och Hanna Hedlund, men får nöja oss med att heja. Kilafors. Byskolan. Fast vi åker kanske bara förbi. Vet inte ens var de har sitt boende. Så kanske gör vi inte ens det. Nope, letar inte efter dem heller. De har sina liv. Vi har våra. Vägen, den vi av en slump åker efter, råkar bara gå igenom de trakter de ibland befinner sig i. Mer än så är det inte. Mer än så behöver det inte vara.

Vilse ett tag. Fast hamnar i alla fall inte i Furudal som vi brukar göra när vi är det. Framme i Bollnäs till slut. Bunkrar. Korv och bröd och Fanta är en självklarhet på inköpslistan. En tradition sedan decennier tillbaks. Korv och bröd under ett liv. Alltså denna dag. Möjligen med ett avbrott under Uppsalaåren. Hemma inmundigas inköpta specialvaror. Vi nöjda. Kollar en film. Somnar.

Så maj idag då. Skönt. Snön gör inget. Det är så det är. Det svänger lite fram och tillbaks. De sista säckarna pellets ligger i behållaren. Imorgon är de slut.  Eldningssäsongen är över för i år. Inte minst ekonomiskt är det skönt. En frihet på många sätt. Man är alltid lite mer på spänn under vintern för att saker skall gå sönder. Nu under våren, sommaren och hösten kan man leva lite mer dag för dag. En T-shirt, jeans, barfota, fil och macka till lunch. Enkelt. Lätt. Skönt.

Jag skall börja min låtsasvecka om en stund. Livet tickar på. Jag med det. Nöjd så.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.