NU

Man har en bra dag. Inte märkvärdig. Men bra. Det där man ville få iväg från att-göra-högen försvinner från att-göra-högen. Den fylls obevekligen åter igen såklart den där högen. Men jag kan blunda. Behöver dessutom bara blunda på ena ögat. Medfödd defekt. En av många. Bra att ta till ibland. Som idag alltså.

Mitt liv är som bäst när jag kan försvinna. Idag har jag varit borta från den här världen i princip under hela dagen. Nästan konstant. Normalt innebär det programmering eller sova. Men inte idag. Idag har det varit väderstationslåtsasarbete. I vinter skall den upp. Dock på preliminär position. Hanterbar. Icke-stege-position. Accra och Vilnius moduler för mätvärdesinsamling.  Den där flykten kallas väl förresten minfullness av vissa. De som gärna går på kurs.

Men nu, med mörkret, sprider sig också tröttheten. När man tar sig upp ur det där neddykandet så brukar det där trötta lägga sig som ett segt skynke över och i en. Urlakansväv. Eller något däråt.  Det är trötthet i huvudet. Man kan längta till trötthet i kroppen som efter långa vedklyvningspass. Olika men samma också. Den fysiska tröttheten känns liksom mer “riktigt jobb” dessutom.  Man kan alltså sätta sig i tv-soffan efter den typen av trötthet. Det kan man inte med gott samvete efter tankemöda, hur än svår och hård den än är. Nope. Luther vet. Där han sitter på höger axel. Talar gärna om det. Vad i helvete han nu gör där?

Ja en del har ju djävulen där på axeln. Andra småjävlar.

Här är det alltså Luther.

Man gick i söndagsskola.

Ju…

En bra dag har också ett slut. Såklart har den det. Det slutet är här och nu. Varken tidigare eller senare. Jag låter några maskiner rulla under natten. Letar bugg. Intermittenta saker. Vrångheter. Har man tur får man en krasch i natt. Kan få en hint om varför? Kanske till och med fixa. Har man otur får man vänta en natt till, eller en till eller tjugo. Men man tar dom till slut. Buggarna. Men det finns iof också alltid där en till att söka efter när man funnit en. Det tuffar på. Man biter ihop. Låtsasjobbar vidare.

Godnatt! För nu!

Ballmer: I may have called Linux a cancer but now I love it | ZDNet

Former Microsoft chief Steve Ballmer once considered Linux users a bunch of communist thieves and saw open source itself as a cancer on Microsoft’s intellectual property. But no more.

Source: Ballmer: I may have called Linux a cancer but now I love it | ZDNet

Födelsedag

Det firas väl i princip inte. Ja principer har liksom inget med det att gör alls. Dagen noteras. Inte mer. Den är varken stor eller liten, möjligen ett tecken på envishet.

VSCP fyller arton år idag. Den senaste releasen laddas ner tre gånger under den vecka den släpptes. “Bara” kanske. Eller “hurra”. Det är inte heller svårt att gissa vilka nedladdarna var. Men sådant där går upp och ner. Har gjort det några gånger. Svänger. Berg och dalbanefärdas. Ingen skillnad här på min sida egentligen.  Men det är såklart tuffare att jobba när vinden blåser mot en än när den blåser med en. Det går det aldrig att komma ifrån. Tungtrampandet.

Fast det mesta handlar såklart inte om andra egentligen. Det mesta handlar om själva iden. Att tro på något och vilja se det bli verklighet. Att ge sig fan på att det skall bli verklighet. Ovationerna , användarna, hurraropen är ändå mest luft. De flesta som står där och hurrar vet ändå inte varför de hurrar. De flesta lyfter ändå bara på hatten och tycker “bra” för att “ledaren” gör det. För osäkra för att på egen hand söka och hitta sin väg. OK såklart. Mänskligt.

En kodardag har sexton arbetstimmar. Ungefär. Sisådär. En vecka har sju dagar. Bort med en obligatorisk fredagskvällsledighet. Bort med år ute på jobb där bara kvällar och helger har använts åt projektet. En kväll efter jobb är sex eller sju timmar. Helger några timmar till. Semester och ledigheter.  Det blir några timmar varje år.  Ja sen tänker man att man gör det där i arton år. Då blir det timmar. Eller många om man vill se det så.

Mitt livsprojekt skrev någon i ett uppskattande mail en gång. Ja och så har det väl blivit. Inget har jag hållit på mer och längre med. Men om sanningen skall fram har jag hela tiden bara väntat på alternativet. Det som gör det som VSCP gör. Alltså säkerställer leveransen av ett mätvärde från sensor till presentation. Så att allt det där emellan blir utbytbart. Att en applikation för att presentera mätvärden kan användas för alla enheter, alla tekniker, alla överföringsformer. Eller att en användargränssnittsknapp, den man slår på något med, inte bryr sig om vad den logiskt slår på. Det är lite korkat att det inte är så. Att det inte hänt på arton år. Kan man tycka. Ja, eller inte tycka. Såklart. Liksom.

Men vi tuggar på. Hösten blir Bluetooth mesh wifi och Ethernet. Nytänder i det.  Orkar man arton år till så gör man det. Orkar man inte det så gör man inte det. Men sluta!? Nej inte än. Det finns fortfarande saker att bevisa. För mig själv åtminstone. Känner tacksamhet för VSCP-vänner runt om i världen och för att om och om igen få känna glädjen när 80-tals vision blir till realitet. Nu hugger vi tag i år nitton.