Stockhom, Drottninggatan, det som verkar vara en galning med utvisningsbesked hängande över sig, onödigt lidande, onödig död. Hur förbannat onödigt är det inte? Det enda en sådan där handling föder är hatet, de som hatar suger näring ur den, det enda som hjälper som motmedel är fortsatt kärlek, öppenhet och gemenskap. Sverige verka klara av det. Jo jag vet att det här landet gör det. Vi är bättre än hatet. Mycket bättre.
Jag hör en äldre man på TV från Stockholms centrum, från Kurdistan, som bott här i Sverige i trettio år, som gråtande försvarar vår demokrati, rätt att tala, och det vackra i ett öppet samhälle. Han som i diktaturens hemland sörjer sju döda kusiner vet vad han talar om såklart. Ja och ingen kan vara mer svensk än den mannen är just där framför tv kamerorna, trotts att han bryter lite och att det tydligt framgår att hans ursprung inte är föräldrar i en villaförort i Borås. Jag blir stolt att det inte fanns en stängd gräns den gång han sökte skydd i ett kallt land i norr, stolt att han värdesätter Sverige mer än vad jag gör till vardags. Jo, jag tar lärdom. Definitivt gör jag det. Vi har något värt att vårda och försvara. Men inte med murar, stängsel, och ett slutet samhälle. Nej med den öppenhet vi är kända för. Som lockade hit människor som den mannen. Som sökte trygghet här en gång, och som nu påminner oss om vad vi har som är värt att bevara.
På måndag klockan 12:00 en tyst minut för de som föll offer för det här meningslösa. Då ställer jag mig upp här i min ensamhet för de som inte är med oss längre, de som ligger på sjukhus och kanske fått men för livet, men också för att jag vet att vi, tillsammans, är starkare än alla framrusande lastbilar i världen, inte ens bomberna håller oss tillbaks. Inget håller oss tillbaks. Vi fortsätter att verka för ett öppet, vänligt samhälle som bryr sig när andra har de svårt. Det gör vi oavsett religion, hudfärg eller etnisk bakgrund hos dem som behöver vår hjälp. Och vi gör det där för att vi tillsammans är starka. För att vi tror på en modell där man delar med sig istället för att roffa åt sig. Därför att vi tror att det finns något som hete Svenskhet men som inte har med hårfärg eller hudfärg att göra. Som bara handlar om att vi tror på ett öppet samhälle där människor tar hand om och bryr sig om varandra.
