En dragspelare är död

Dragspelaren har somnat in. Den snällaste människa som funnits är inte med oss längre. En god granne är borta. En kamrat är borta. En artist som visste vad “the show must go on” betydde finns inte med oss längre. Sjuttioåtta år är såklart för tidigt. Men det är ett liv. Och jag vet att Sone inte ville leva det liv i demensen som han levde de sista åren. Hellre ett slut. Hellre frihet. Det var så orden kom ur hans mun. Han somnade in i lördags natt efter en tids sjukdom.

En granne träffar man såklart lite då och då. Otaliga timmar har vi pratat med varandra vid postlådorna. Vinter som sommar. Han hade så många historier Sone. Hade levt ett rikt liv, upplevde så mycket, ville dela med sig, berätta, få ur sig. Jag var lyssnaren. Vi sa ofta att vi skulle spela in det där historierna. Att han skulle ta en bandspelare med sig i husbilen och berätta sina historier till banden under långa resor mellan spelplatser, att vi skulle ta en whiskyflaska eller två med oss in i studion och sätta på bandaren och prata natten igenom. Men som så mycket annat skulle det där göras “sen”. “Sen” som så sällan blir till det “nu” som det borde bli.

Andra gånger satt vi här i huset. Han ville så ogärna störa. Men en timme blev det. Ibland två. Nya historier. Spelningar. Fester. Kvinnorna och dragspelen och musikkamraterna. Jodå vi startade inspelningsapparaturen i studion också. Hans Evert Taub potpurri inspelat i min studio, det som han ville ge ut på en ny skiva, blev kanske hans sista inspelning. Jag satt där vid datorn. Han spelade. Jag häpnade. Gapade över skickligheten. Men han var inte nöjd. Det blev många omtagningar innan han till slut nöjde sig och packade ner utrustningen och gick hem igen. Då när han tyckte det var bra nog. Ett proffs som briljerade och imponerade in i det sista. Jag tror ingen någonsin tvekade när det gällde hans musikaliska skicklighet. Aldrig någonsin. Aldrig någon.

Jag minns honom i kyrkan i Voxna bruk. Jussidagarna, juli, hett, värmebölja. Vi trängs bland alla andra min fru och jag där i kyrkan. Svetten rinner. Sone sitter där framme. Spelar sina stycken med bravur som han alltid spelade dem. Svetten rinner om honom, i pannan, på ryggen, men annars är han till synes helt oberörd, ler sitt Sone leende, de som var lite inåtvänt, koncentrerat. Det är bara det att efteråt, när vi som vanligt pratar där vid postlådan dan efter, berättar han att han mått så dåligt där vid uppträdandet, riktigt dåligt, ont i magen har han så att han är svimfärdig, missnöjd med sin prestation, men “the show must go on”, leendet får aldrig lämna en riktig artists ansikte, fingrarna måste smeka de där tangenterna så att tonerna kan förtrolla de som lyssnar så att de får valuta för entrébiljetten. Den som till syvende och sist gör att artisten får mat på bordet och kan spela vidare. För vad är en musikant utan sin musik och utan sin publik.

Jag brukade inte använda hans namn här på bloggen. “Dragspelaren” har fått räcka. Ibland “grannen”. Av respekt såklart. Och när sjukdomen tog ett allt hårdare grepp om honom träffades vi allt mer sällan. Men också då och ända in i det sista vet jag att hans händer kunde trolla fram toner ur det instrument han bemästrade så väl trotts att hans minne ibland svek honom på de mest triviala områden mot slutet. Hjärnan är en förunderlig mekanism. Som om musiken har en helt egen kanal där bland neuroner och synapser. Som om den helar och väcker till liv där det annars är död och sömn.

Jeanette, hans livskamrat, älskade Sone. Ja och Sone älskade henne. Han sa det ofta. Spontant. Bedyrade hur mycket Jeanette betydde. Musiker, de som ofta är ute på ändlösa turnéer, måste ha extra starka kvinnor i sina liv. De som finns där hemma. Som troget väntar. Som fyller på när tron på sig själv som artisten och livet som musiker sviker. Som ger kärlek när det inte finns en publik som ger den. Fyller ut tomheten efter ett uppträdande. “Som uppskattar det som kommer ur mina händer” som Plura, en annan musiker, så träffsäkert sjunger om just det där. Ja och nog var hans kvinna just en sådan kvinna alltid. Tapper och stark hela vägen. Våra tankar är såklart hos henne och hos hans barn och barnbarn i denna svåra stund.

Den första gången jag träffade Sone var långt innan han flyttade upp hit till kullen och blev vår granne. Jag minns inte vad det var det var dom var ute efter men antagligen behövde Torkel Selin, vapendragare under de där åren, disketter. Det här var under våra svårår. Fattigtider. Jag hade fått telefonen avstängd. Det hände då och då under de åren. Den var lägre prioriterad än mat och annat. De hade såklart försökt ringa. Men det gick ju inte så de kom upp hit istället. När Sone förstod att telefonen var avstängd för att jag inte hade råd att betala räkningen tog han upp plånboken och ville betala den på direkten. Det fick han såklart inte. Någon stolthet hade ändå också en sådan som jag. Men det där var så typiskt för den han var. En godhjärtad människa som direkt var beredd att hjälpa någon som han inte kände. Ja och det är så han kommer att bli ihågkommen av mig. Som den gode. Som den snälle och som han som berättade många härliga historier från ett musikerliv runt om i landet och utomlands. En man som fick en ocool gubbe att le rätt ofta faktiskt. Som jag log och skrattade när han och Jeanette ringde och sen spelade och sjöng i sitt fönster med mig och K, i vårt fönster i ett annat hus en gång när det fanns saker att fira i mitt liv. Glädje. Skoj. Snällhet.Skratt. Så är minnet.

Jag har redan saknat honom där vid postlådorna några år. Ibland så det gjort ont. Därför blir sorgen inte lika stark som den annars skulle vara nu när han är borta “på riktigt”. Men saknad, såklart, är och kommer den gode Sone Banger att vara saknad. Kanske får vägen här förbi bära hans namn till slut. Den väg som heter Brattbergavägen idag. Ett medborgarförslag om röstades bort för ett år sedan. Jag hade så gärna velat att han fått uppleva det, men stelbent byråkrati satte stopp, som den gjort så många gånger förr. För Los utan Sone är ett tomt Los. Hans minne är värt att bevaras och är för evigt sammankopplat med Los. Jag kommer aldrig att glömma denne gode man som en tid var vår granne och min kamrat och var det med den äran. Hans minne är ett ljust minne. Det glada, musiken, leendet och historierna. Det är faktiskt riktigt svårt att bli ledsen när jag tänker på Sone Banger. Så jag väljer att vara glad, för att jag fick chansen att lära känna en sådan fantastisk människa som han var.

Berättelsen om hårdrockaren och dragspelaren som kom överens och fann varandra  på en liten kulle ute i ingenstans där ett stort och ett litet gult hus stod bredvid varandra  kommer väl antagligen knappast att gå till historien som något märkvärdigt. Men oavsett det så var det i alla fall för mig en märkvärdig bekantskap som uppstod här uppe på kullen mellan två så olika personer, men som båda härstammade från Hässjaberg, ett annat berg, med milsvid utsikt över Hälsingland, för några generationer sedan.

Tjena på dig då du glade dragspelare. Vi syns.

https://mittmedia.solidtango.com/video/sone-banger-spelar

https://mittmedia.solidtango.com/video/jeanette-banger-om-maken-sones-demens

 

Att bevara det som är bra

Stockhom, Drottninggatan, det som verkar vara en galning med utvisningsbesked hängande över sig, onödigt lidande, onödig död. Hur förbannat onödigt är det inte? Det enda en sådan där handling föder är hatet, de som hatar suger näring ur den, det enda som hjälper som motmedel är fortsatt kärlek, öppenhet och gemenskap. Sverige verka klara av det. Jo jag vet att det här landet gör det. Vi är bättre än hatet. Mycket bättre.

Jag hör en äldre man på TV från Stockholms centrum, från Kurdistan, som bott här i Sverige i trettio år, som gråtande försvarar vår demokrati, rätt att tala, och det vackra i ett öppet samhälle. Han som i diktaturens hemland sörjer sju döda kusiner vet vad han talar om såklart. Ja och ingen kan vara mer svensk än den mannen är just där framför tv kamerorna, trotts att han bryter lite och att det tydligt framgår att hans ursprung inte är föräldrar i en villaförort i Borås. Jag blir stolt att det inte fanns en stängd gräns den gång han sökte skydd i ett kallt land i norr, stolt att han värdesätter Sverige mer än vad jag gör till vardags. Jo, jag tar lärdom. Definitivt gör jag det. Vi har något värt att vårda och försvara. Men inte med murar, stängsel, och ett slutet samhälle. Nej med den öppenhet vi är kända för. Som lockade hit människor som den mannen. Som sökte trygghet här en gång, och som nu påminner oss om vad vi har som är värt att bevara.

På måndag klockan 12:00 en tyst minut för de som föll offer för det här meningslösa. Då ställer jag mig upp här i min ensamhet för de som inte är med oss längre, de som ligger på sjukhus och kanske fått men för livet, men också för att jag vet att vi, tillsammans, är starkare än alla framrusande lastbilar i världen, inte ens bomberna håller oss tillbaks. Inget håller oss tillbaks. Vi fortsätter att verka för ett öppet, vänligt samhälle som bryr sig när andra har de svårt. Det gör vi oavsett religion, hudfärg eller etnisk bakgrund hos dem som behöver vår hjälp. Och vi gör det där för att vi tillsammans är starka. För att vi tror på en modell där man delar med sig istället för att roffa åt sig. Därför att vi tror att det finns något som hete Svenskhet men som inte har med hårfärg eller hudfärg att göra. Som bara handlar om att vi tror på ett öppet samhälle där människor tar hand om och bryr sig om varandra.

Senast lästa bok

Tre minuter av Roslund & Hellström

Det här är Amerikans film. Gjort för det. Ja det känns så. Arbetet fram till manus är nästan klart. Fungerar som en actionrulle på den amerikanska marknaden. Lika bra att tänka så från början så att stålarna rullar in verkar man ha tänkt. Ja det är i alla fall så det känns. Men inte dåligt såklart. Välskrivet. Spännande. Fast lite tråkigt. En bok man gärna läser men som man lika bra kan klara sig utan. Men har man en helg, inte vet hur man skall tillbringa den helgen, ja, då är den här boken, soffan, lite godis och ryggläge, perfekt.

Alla andra böcker jag läst finns här.