Sitter här på kontoret, det är fredag, och märkligt nog har jag fått upp en mer normal fart än jag sett på hela veckan. Bättre sent än aldrig såklart. Det är så man får se det. Det är upp och så är det ner. Finns det en jämvikt mellan de där två så står saker i alla fall stilla. Foxtrot är väl bäst. Om man för. Annars inte. Såklart.
Nu kan jag såklart ha fel med det sista. För dansa kan jag inte.
Det är märkligt att fredagar fortfarande känns som den där dagen före ledighet, bästa dagen liksom, eftersom man har all ledighet framför sig och att den ligger där orörd. Som defacto varandes pensionär är väl inte den här dagen ens särskiljbar mot vilken annan dag i veckan som helst. Men man sitter fast i vanan. Fredagen kommer med längtan, god mat på kvällen och sovmorgon på lördagen. Kommer antagligen alltid att göra det.
Noterar att flera av dem som tidigare var aktieanalytiker nu har slagit sig på elmarknaden. Antar att det betyder att den marknaden nu alltså är mer lukrativ än andra. Lockar till guldgrävarmentalitet. Skit om det skall spekuleras, drivas upp och trollas upp och ner i något som borde hållas så stabilt som det bara går för allas bästa. Norges “Norgepris” är såklart den enda vettiga lösningen. I alla fall för de vanliga människorna. Egentligen skulle väl allt sådant där vara hårt statligt kontrollerat eller ägt. Jodå, jag kan tro på marknadskrafterna jag med. Men hittills har jag aldrig sett att frisläppta marknadskrafter gjort något billigare och bättre för småfolket.
Men fredag alltså. Gott så.
Hälsingetoppen har fått en lite snyggare info-ruta om artister. Vad det nu det skall tjäna till. Dags att lägga ner, men uppdaterar av gammal vana ett tag till. Är synnerligen korkad på det viset. Har alltid varit.
Inser att “lill-katten” snarare är “katten” numera. Hon har växt till sig under sommaren och lämnat det där lillkattiga bakom sig. Dessutom finns då inte “gammelkatten” kvar. Man får försöka bevisa att gamla hundar visst kan lära sig sitta och lära om. Lyckas man inte gör ju inte det något heller. För varför skulle det det? Saknaden efter den gamle gode Petitè är fortfarande stor. De tysta och försynta lämnar ofta större avtryck efter sig när de är borta än de bullriga och högljudda.
När jag åkte hem från människobyn i veckan ser jag en man som troligen är på väg hem till sitt hus. Han skall gå över vägen, är stödd på två kryckor, ser MYCKET ålderdomstagen ut. Inser när jag ser honom att det är inte självklart att man vill komma dit, leva så länge att kroppen havererar fullständigt och att man bara med nöd och näppe klarar sig kvar i livet. Är nog bättre om man får sluta tidigare ändå. Fast å andra sidan så tänkte man ju lite sådär om +30 åringar också när man var i tonåren. Var det ens värt att leva när man blev så gammal? Det där har väl följt med dessutom. Målsnörena, 40/50/60/70, finns det verkligen värdigt liv att leva efter att man passerat de där målsnörena. Men sen när man är där, när man passerar målsnöret, så inser man – åtminstone hittills för mig – att det finns meningsfullt liv att leva också där. Visst, man upptäcker det där med viss förvåning. För huvudet hänger inte med. Där har man stannat på tjugotvå. Det behövs resonemang med sig själv för att man inte skall gå ut och göra sig löjlig liksom. Fast viljan att leva kvarstår. Så antagligen tyckte och tänkte den där äldre mannen att livet var värt att leva också. Jag hoppas det för hans skull för helt enkelt verkade det inte vara.
Lite musik nu den sista jobbtimmen. Sen tänker jag göra helg. Lever man efter den så… ja då får man försöka leva bäst det går…
