Utbetalning

Jag skulle blivit utflyttad från litet till stort idag men det kom annat emellan. Jodå, lysrör bytte jag i alla fall. Och jag överlevde. Ännu en gång. Har snart förbrukat mina “kattliv” i det avseendet. Yngre krafter får ta vid. Som på taket av huset. Men flyttandet får väl bli imorgon då. Den här veckan krymper oroväckande vad gäller utfört låtsasjobb. Men det finns väl ingen som bryr sig om vad en gammal gubbe som jag gör egentligen så länge han håller sig någorlunda lugn och inte visar sig ute för ofta.

Skrämmande nöjd med livet just nu. Trotts att det väl inte finns mer att vara nöjd över nu än annars. Det värker och det gör ont och jag är väl inte rikare nu än förr. Men lik förbannat känns det gott. Ja och det räcker att bara finnas. Men snart är jag säkert i det blå igen. Det här tillstånd är utflykten ut i det ovanliga, det där buttra och blå är mitt hem. Men kan finnas där i det med ett leende på läpparna. Ja med ett skratt också. Alla tror att blått bara är gråt men så är det inte. En del av oss deppiga ler hela tiden.

Kanske är det Pavarottis ankomst som har lockat fram det där flinandet förresten? Jag ligger hur som helst ofta i sängen om mornarna under försommaren och leende lyssnar på hans sång genom ett öppet fönster. Bland det bästa stunder jag har.

Att flytta grejer från ett rum till ett annat förresten är ingen barnlek. Mycket att koppla ihop blir det. Det tar ett tag. Blir väldigt lite låtsasarbete.

Pill har med sig lite datorskrot när han kommer. Jag är ofta mellanledet mellan elektronikinsamlingen och slutanvändaren. Ändå är det jag som betalar naturvårdsverket. Det borde vara tvärtom. En del blir ändå kvar här i lokalerna. Måste påtala det. Så mycket skrot som jag har borde det blir en rejäl utbetalning.

Så fort jag börjar läsa min bok om Leonard Cohen så tar K hem en bok som är bättre och som genast måste läsas. Jag vet inte vad hon har emot denne Cohen. Men jag anar att utläsandet av hans biografi kommer att ta ett tag. I alla fall om det fortsätter såhär.  Men det gör inget för den är rätt tråkig hur som helst. Säger väldigt lite om vem Cohen egentligen är och hur han tänker. Amerikansk framgångssaga mer. Lite tröttsam. Men jag skall läsa ut den i alla fall eftersom jag har köpt den. Ibland är jag vrång. Ja, ganska ofta faktiskt.

Men allt det där får vara till imorgon nu. Ja om man får en sådan alltså. Man hoppas såklart. Men vet man? Icke.

 

Först och bortkommen

Jag brukar inte vara känslig för de här omställningarna av klockan vid vintertid och sommartid men i morse vaknar jag pigg vid sex, klockan är satt på sju, men somna om det går det inte. Men skit samma. Man låter dagen komma. Eftersom man nu fick ännu en. Glad över det är jag och tar tag i det som skall bli en tisdag i ett liv.

Våren har liksom en vilodag idag. Det kan den behöva. Den har mycket att ta tag i fortfarande. Den är följaktligen välförtjänt av den här vilan.

Varje “skall” jag skriver blir “skal”. Jag går alltid tillbaks och ändrar. Undrar vad det beror på. Begränsningar i tangentbord eller något motoriskt fel i mina händer. “Gammeln”? Vem vet!

En kvinna är försvunnen. En kropp hittas. Kvinnans katter springer runt på byn förvildade och vill in hos andra. “Hon har varit borta i flera månader” säger en granne. Man anmäler kvinnan för vanvård av katter flera gånger i byn där hon bor. Det tar sin tid innan någon anmäler kvinnan som försvunnen till polisen. Bryr vi oss om varandra i samhället idag? Ja min fråga såklart. Har vi tid med sådana trivialiteter? Ocool gubbe undrar.

Idag tänker jag flytta ut i det stora låtsaskontoret. Just det ett vårtecken i sig. Den större lokalen lyfter sinnet. Jag har vant mig vid hundrakvadratskontor och tvåhundra till som jag kan växa i. Allt bara på låtsas såklart. Men det måste städas efter att ha stått tomt under en vinter först. Sen borde man väl byta lite lysrör medan man kan. Innan bord och grejer är i vägen igen. Just det är en balansakt. Stegen på tre meter är för kort. Den skulle behövt vara en bit till.  Så  lösningen är att man står där uppe och balanserar med sitt liv som insats när man försöker få i de där lysrören i sina fattningar. Nästa vinter blir jag kvar där om jag nu är kvar här.

Koltrasten sitter här ute. Ser ensam ut. Ser bortkommen ut. Lite som jag alltid känner mig på olika tillställningar. Koltrasten, Pavarotti,  är den enda sommarfågeln här på berget. Men bland fåglar är det en fördel att vara först. De flesta människor som är först med något  lär sig snabbt att just det inte gäller för människor och att de vägar de trampar upp för andra, där säger de andra, att där, där har de alltid gått.

Det där blå skåpet, ett Ericsson AXE skåp,  tänkte jag ha lite servrar i när fibern kommer. Men just nu gäller väl OM den kommer. “Det kommer nog bättre teknik än fiber om hörnet” säger de svagsinta här i byn. Jo, och tror på allvar att resten av världen har fel men att dom har rätt. Man suckar. Och misströstar.

Vinden har i alla fall mojnat idag. Träden rör sig visserligen men det är inte alls med samma swung som det var igår. Tjugo m/s i vindbyarna då. Nu några meter per sekund. Torkvindar. Vinden är den avgjort största faktorn för att smälta is och snö. Fukt skall torkas upp och förflyttas och kylan som gärna ligger stilla och lurar skal inte få en lugn stund i sitt stillaliggande. Så heja vinden säger vi som längtar efter sommar. Heja, heja, heja. De svagsinta förstår inte det där heller. De tror det bara är solstrålar som smälter.

Men man måste väl få vara svagsint också. Som hen med Edsbyn och Jesus och som hen med fiberförnekelsen. Fast nog borde de ha förmyndare båda sorterna. För sin egen inskränkthets skull. Det är liksom synd om.

Men nu så…

Jesus glömdes bort efter bandyguld: “Ett rop till djävulen”

Plötsligt minns jag mycket väl varför jag en gång verkligen ville bort från Edsbyn…

Det är ett rop till djävulen som har första plats i dessa människors sinnen, skriver Lennart Andersson.

Source: Jesus glömdes bort efter bandyguld: “Ett rop till djävulen”

Gåvor

Klockan är elva. Jag tänker ge mig för dan. Tidigt i min värd. Oftast i alla fall. Beror lite på boken som ligger där vid sängen. Ibland drar den i mig. Måste läsas. Då ger man sig tidigare.  Med nuvarande bok är det inte så. Jag blir mest trött av den. Men läser på. Så den är den inte som drar. Men ögonen rinner, är grusiga, alltså är jag trött. För trött för att ens låtsasjobba.

Det här blev en sådan där dag i livet när inte mycket hände. Besiktning, handling, betalning av räkningar. Inga storverk precis. Men på det hela taget är det väl av just sådana dagar som ett liv består av. Ja till och med liv som levs av sådana som Mick Jagger och andra storheter. Klarar man inte av de vanliga dagarna så klarar man inte av livet.

Jag ser åtskilliga människor gå med blicken fäst i telefonen idag. I öronen hörsnäckor. Om man sträcker ut och interpolerar behövs världen alls för de här människorna. En skärm, ett tangentbord, näringslösning och sedan är allt perfekt. Vännerna behöver inte ens vara riktiga människor. De kan vara botar som ger lagom många likes så att tillvaron känns förträfflig. Nej, för guds skull inte för många så att storhetsvansinne skapas. Bara lagom många så att längtan efter “mer” finns kvar.

Jag blir lite rädd faktiskt. Rädd för sociala medier över huvud taget.  De håller oss socialt kvar på grundskolenivå, de gömmer en riktiga världen och de är beroendeframkallande med sin “uppmuntran”. Nope, det går bort. Eller minimeras i alla fall. I min värld. Den trånga Hedmanska.

Men jodå. Koltrasten dök upp. Jag såg Kanadagäss också. Så det är väl härligt. Hade jag låst blicken i min telefons skärm hade jag definitivt inte sett någon av dem. Men kanske finns de där med såklart. “Photoshoppade” så att de har bättre färger och skarpare kontraster än de har i verkligheten. Som höstens alla norrsken. Men såklart. Jag är en gammal gubbe numera. Vad vet jag?  Man skall inte lägga sig i det där man inte förstår.

Men det jag förstår och kan konstatera är att det är sällsamt gott att leva i denna tid. Ja inte i Sydsydan och i Syrien såklart. Ja och jag skulle velat hjälpa om kan kunde. Men hur kan en ocool gubbe göra det när inte ens en sådan som Mick Jagger verkar kunna det? Trots världens skit kan jag ändå inte låta bli att vara nöjd över en sådan här vanlig dag i livet. En som bara gått till historien. Nu skall jag sova på saken. Sen får vi se. Har man tur får man ännu en dag imorgon. Varenda en en gåva.

“Det är enkelt att leva här”

En sådan här text får inte många delningar. Det är ingen speciellt populär eller känd person, ja ingen jag känner heller, men läser man den, speciellt som storstadsbo, så finns det flera skopor “viktigt och sant” i den här texten. Ja den handlar om att leva ett liv helt enkelt.

Marcus Jonsson i Roteberg tycker att det är enkelt att leva i Ovanåker. – Jag känner mig privilegierad som bor här.

Source: “Det är enkelt att leva här”

Pavarotti

Höll på att glömma dagens viktigaste nyhet. Pavarotti har anlänt. Koltrasten är här på kulle alltså redan nu i mars. Ja jävlar vilken tuff en. Såg lite trött och frusen ut, och det kan man ju förstå, men letade upp lite frön vid fågelautomaten och såg ut att låts sig väl smaka av dem. Så mycket mask kan vi dock inte skryta med ännu. Välkommen får man ju såklart säga till denne skönsångare. Sommarens högtidsstunder här på kullen innefattar alltid koltrastsång i någon form. Något vackrare finns helt enkelt inte.