LångFredag (puckelvariabel)

Klockan är snart tolv här på låtsaskontoret. Egentligen vill jag inte ge mig alls i enhandsknappandet. För det har faktiskt blivit något idag. På riktigt. Fast det tar tid. Mycket tid. Sätt höger arm bakom ryggen själv och prova skall du se. Det är frustrerande. Mus och tangentbord. Men måste man får man också till det mesta. Vi levande är bra på det viset. Vill leva. Vill få ut något genom våra händer.

Men ge mig. Måste väl det. Påsk är familjehelg. Egentligen har väl allt det där börjat redan. Det intrycket har man i alla fall fått av flödet på sociala medier. God mat. Släkt och vänner. Vin. Öl. Whisky. Ja och en och annan resa verkar vara det som gäller. Inte många verkar jobba och ännu färre (låtsas)jobbar i sitt anletes svett.

Så jag får väl sälla mig till alla dessa frossande, mysande, sömniga människor jag med. Ta upp allt det här på tisdag när det är tillåtet igen. Hmmmm…. Kanske är det måndagskväll som gäller förresten enligt kär gammal familjetradition. Nåja, det visar sig. Ger sig. Löser sig. Den som inte knappar får se liksom.

Avslutar väl med en Glad Påsk till er minus två som läser. Glada påskar kan man ju aldrig liksom få helt nog av.

Eller hur?

Senast lästa bok

Mot en mörkgrön kulissDaniel Waluszewski

Den här boken är ingen höjdare. Förutsägbar är bara efternamnet. Men hittar du ingen annan bok och behöver läsa för att överleva ett dygn till här på jorden så är den i alls fall bättre än telefonkatalogen.

Alla andra böcker jag läst finns här.

ps Jag får förbaskat dåligt samvete när jag skriver ner en bok såhär. Här har någon arbetat och slitit i oräkneliga timmar och så kommer jag då här med min dom. Vem tror ja att jag är egentligen? Fast jag tycker ju det jag tycker ändå. Det kan inte hjälpas. Turligt nog för författaren så tycker folk olika. Så läs och avgör själv. Det är nog det bästa tipset ändå. ds

Förberedelser

Natt på ingång.

Påskhandlar. Det måste göras. Ljusdal. Lågbudget. Men det både kunde och har varit värre. Mycket värre. Nu blir det både påskmust och påskgodis. Go-ost. Det finns inget att klaga på alls. Som det nästan alltid är alltså. Det är sällan berättigat att klaga. Ändå gör man det. Sänker sig till den erbarmligt låga nivån där man inte till fullo uppskattar det man har.

Den där vägen vi åker kan man ju. Los -> Ljusdal. Ljusdal -> Los. Det är sex mil åt båda hållen. Men för de flesta är det tre gånger så långt till Los som ifrån. Man kan bara testa att få upp en politiker från centralorten. Fysiska avstånd och känslomässiga avstånd sammanfaller sällan. Men bra egentligen kan man tycka, vi får sköta oss själva här uppe för det mesta.

Jag tycker det är långt själv ibland. För långt bort från människorna. För långt bort från de öppna vyerna. Men när jag väl sitter här gör det såklart ingen skillnad om jag sitter i New York eller här. Inspirationen och viljan att låtsasarbeta kommer ändå inifrån. Det är inte ut i världen man skall ge sig för att hitta sitt sanna jag. Det är inne i sitt innersta man hittar sig själv och sin väg. Bara där. Hittar man sen saker man inte gillat har man såklart inget för att man flyr ut i världen heller. Sig själv lämnar man liksom aldrig bakom sig. Det är väl såklart ganska självklart, ändå försöker vi alla ta till flykten från oss själva som en utväg då och då i livet. Lönlöst såklart. Man får kompromissa med sin självbild. Vara ödmjuk. Hitta något som fungerar. Stilla sig och leva där som en som inte är perfekt men god nog.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Ja hon ligger och sover. Är dessutom ingen lillkatt längre. Åren går. Månen lyser in genom fönstret. Det är nästan sex grader varmt där ute. Ljuvliga plusgrader. Jublande vårvärme. Ja och det skall hålla i sig. Det har sannerligen vänt nu. Posten hämtade jag i kortärmad t-shirt idag utan att ens vara nära att frysa.

Björnarna har tydligen vaknat. I fjol räknade man till arton individer som rörde sig kring byn. Det är rätt trevligt på något vis ändå. Men naturligtvis inte helt bra om de blir helt orädda för människor. Men de flesta godtar och lever med det där. Känner kanske till och med lite stolthet över björntätheten skogarna här har.

Fast nu. Vänsterhandstrött. Fruktansvärt trött på axellås och overksam höger just nu. Vill komma igång. Fast vad är några månader? Speciellt om man skulle bli bättre än innan i axeln. Man får stilla sig, acceptera och åka med.

Lorthelgen kallade min mormor påsken. Folk drog in då mycket skit utifrån lervällingsvärlden. Efter försök till låtsasjobb imorgon så skall både jag och lillkatten, K och N ge oss hän i det där. Lorten. Det blir väl det vanliga slöandet helt enkelt. För att vi förtjänar det.

Liksom!

Dymmelonsdag

Förr klädde man kläpparna (dymmlarns) i kyrkorna i tyg så att de skulle ringa mer dämpat den här dagen. Dymmelonsdagen. Dagen efter vita tisdagen och blåmåndagen. Skärtorsdag dagen efter, imorgon, då. Kyrkotraditioner. Färgerna. Det har med Jesus och han/hon/det/gud att göra det där. Hittepå och krångligheter. Fast…

Det där med tystnaden tror jag att jag skall ta till vara på idag. Högtalarna får vila den här dagen fortsättningsvis. Spotify får ligga i träda. Gitarren får hänga där den hänger. Bara för att det går (om det nu går) liksom och kanske aningens lite just för att musiken inte går att leva utan.

Kaffe nu!?

Nej vet ni vad, det vore dumt. Nu skall jag läsa en stund och sen sova den tröttes sömn, hårt och kärleksfullt (nåja) kramad av mitt kära svarta axellås ännu en natt. Jag skulle ge några spänn för att få sova en natt på höger sida nu såklart. En lyx man inte till fullo uppskattar när vända sig i sängen tillhör vardagligheterna. Nåja, jag ligger i all fall still…

Först

Först går man då en hel lång vinter och väntar på ljuset och så kommer det då och vad gör hen av ordning då? Jo hen drar ner varenda persienn som finns att tillgå. Handlar som en galning såklart. Handlar orationellt när man istället borde ge sig ut i det fria och utbrista i vårvrål och rullar sig, obeskrivligt gladlynt, i de första upptinade gräsfläckarnas vårliga prakt.

Men det som står på skärmarna är gud såklart. För mycket ljus gör skärmarna svårlästa. Det vill ingen. Man vill ha intryck. Starka. Verkligheten där ute mäter sig inte med alla de sociala flödena. Nope, inte ens när natthimlen ser ut som den nedan.

https://en.wikipedia.org/wiki/2009_Norwegian_spiral_ano

Norwegian spiral anomaly

Sen sitter man där i mörkret och längtar ut, och hem och bort och upp och ner och…