En o-cool gubbe

Sonen fyller år idag. Trettiosju. En bra ålder. Man har skaffat sig erfarenhet och har mycket liv kvar att använda sig av den erfarenheten.

Gratulerandet får bli medelst SMS och brev. Han har rotat sig i stora staden, vi i skogen. Långt emellan oss till vardags.

Det är när ens barn fyller år och när man ser de träd man lekte vid som barn, som man inser hur gammal man är. Till vardags tänker man inte så mycket på just det. Men att ungarna adderar år till sina liv och att träden som var en meter då när man var liten, hsr blivit bjässar på tjugo meter idag, det är faktum som man inte kan bortse ifrån. År har gått och år går. Man ÄR gammal.

Fast det är som det skall såklart. Ungarna klarar sig själva. Träden från barndomen med. Precis som det skall vara är det. Finns ingen anledning att grina. Bara att hurra för livet. Det finns en njutning i att vara gammal också.

Jodå, det finns folk som liksom gräver ner “gammal” flera meter ner i jorden. Tittar man inte åt andra hållet så är man INTE “gammal” är själva devisen. Det är samma personer som drar täcket över ögonen när de tror sig se ett spöke. Tror inte på det där. Inte ett dugg. “Gammal” är bara ett epitet som sätts på en ändå. Det är vad man gör av livet, ja och kanske ännu mer INTE gör av livet, som räknas.

Mildare väder i antågande. Väderomslag välkomnas av mig och Atlas nere i källaren. Vi har blivit skapligt goda vänner nu. Kanske inte lika tighta som Hulken och jag är. Men Atlas är nog den bästa investering vi gjort någonsin här i huset. Jadå, trotts elpriser som skjuter i höjden till tidigare oanade höjder. Alla visare pekar ändå på plus.

Skall till Ljusdal och lämna in bilen idag. Service. En nymodighet för mig. Har väl aldrig tidigare följt några serviceintervall med någon bil jag ägt. Byt olja varje år såklart. Bytt saker när de gått sönder. Men aldrig såhär. Känns som en oerhörd lyx att kunna göra. Säkrar också tillvaron som bilägare. Dyrt såklart. Alltid hittar man något som skall åtgärdas. Alltid är det något som håller på att gå sönder.

Nåja, bara lämna idag, sen buss hem. Sanningen (domen om man så vill) får man imorgon. Sen buss ner på fredag (förhoppningsvis). Tömma alla konton. Överföra till bilverkstaden. Fara hemåt fattigare.

Är det semeldag idag? VA!?

Det dyker upp en gammal bild av min käre vän humlen som jag för några år sedan satte ute vid garaget. Den trivdes kanske inte riktigt bra där ute. Blev visserligen lång, sträckte sig upp mot han/hon/det/gud, men frodigare än ett tunt rep det lyckades den aldrig bli. Ja den var rent av tanig.

Men jag gillade den i alla fall och längtade varje år tills den första delen av den om våren tittade upp genom de översta jordlagret. Ja och så ett år gjorde den då inte det. Jag väntade ända bortåt juli innan faktum konstaterades. Den var död. Sorg.

Sen dess har en humleplanta stått med på våra inköpslistor varje år när vi skall till plantskolan (läs Mobackes). Men ni som sett vad en humleplanta kostar kan kanske förstå mig när jag hoppat över det där inköpet varje år. Pengarna skall räcka till allt det andra. Mycket växter är det som skall inhandlas.

Nu när jag oförhappandes snubblar på den här bilden så känns det då ändå som att i år, ja då jävlar skall det inhandlas ett exemplar. Hur det sen blir med den saken lär väl visa sig framåt midsommar. Hoppet lever dit.

Men en humle skall jag ha igen. Den där viljan de har att sträcka sig upp mot himlavalvet utan att skämmas är inspirerande för en enkel människa som jag.

Näjdu, det hade man inte räknat med. Först langos, sen kaffe, ja och en halstablett på det. Men var är festivalen?

Måndagar. Jo jag gillar dem. Allesammans. Nästan åtminstone. Man får sätta igång. Det finns tid föröver att göra saker på. Ja man kan rent av tro att man har mycket tid på sig innan det blir fredag och helg.

Då på fredagar drabbas man alltid av insikten av hur korta veckor det är. Jäktigare på fredagar. Jakten på att hitta partiella avslut. Hopplösa dagar som bara rinner mellan fingrarna.

Men inget sådant på måndagarna. Istället, det är lugnt, jag hinner. Det finns all tid i världen.

Nu kan mina positiva känslor för måndagar bero på att jag nästan alltid börjar min jobbarvecka på söndagar. Måndagar blir den andra arbetsdagen på en arbetsvecka alltså. Man har fått fyr i pannan redan liksom.

Ja eller också är jag bara dum i huvudet. Det finns stor risk för det också.

Minus tio ute fortfarande. Men elpriset (månadsmedel) har gått ner fem öre. Man får glädja sig. Hurra. En nedgång är en nedgång. Uppgångar sker med tjugoöringar. Nedgångar med myrsteg. Nåja. Men högtrycket som parkerat över oss får hårda smällar just nu. Det verkar som det bryts sönder. Hopp om “bättre” temperaturer. Högre alltså. Fast egentligen är man väl dum i huvudet som önskar högre temperaturer för det betyder bara att man får ge sig ut och skotta i sitt anletes svett. Egentligen är det bäst såhär när det ligger kring minus tio. Nja… bäst temperatur är det väl kring 25 plus om man nu skall slå sig in på den vägen.

Men snart så.

Skrev en enkel XML parser igår eftersom jag behöver en sådan till mitt nuvarande projekt och inte hittar något färdigt som fungerar och är litet nog. Har använt AI som stöd ett tag och blivit imponerad flera gånger. Men igår var det som om min AI-hjälpreda var bakfull. Mest rappakalja kom ut. Alltså inte halvdåliga grejer. Utan riktigt usla helt oanvändbara grejer. Har AI-kodhjälpare olika dagsform månne? Man kan lätt tro det. Man får hoppas festen var bra innan efterdyningarna gav sig tillkänna. Ja och tänka själv.

Kodar vidare alltså. Det är konstigt att det fortfarande känns roligt och utmanande. I fyrtiofem år har jag hållit på och knappat in tecken, skapat buggar och ibland fått till lite magi. Några verksamma år till skulle jag inte ha något emot.