Klockor klämta

Utåt, in i skogen, vana vägar, en gång gick jag och hundvalp en vilse här, varv efter varv, en hel dag, till slut var valpen tröttare än jag, då när vi äntligen hittade vägen. Men vilse har jag aldrig gått varken före eller efter. Den där dan var undantaget. Dagen när färdmärkena man noterat helt plötsligt var borta var enda ett.

Men det är också här som bären finns. Alla sorter. Olika årstider. Olika mängder. Idag jagas hjortron. Myrarnas guld.

Just idag är också andra ute. Vid förstmyren står redan en bil. Upptaget. Det är det det betyder. Åk till nästa. Det finns myrar så det räcker åt alla, precis som det finns en egen sjö till var och en som naken vill svalka sig i Hälsingskt mjukt och klart vatten.

Den andr myren är vår. Bara vår. Den är full med hjortron. Omogna de flesta ännu tyvärr. Men nästa vecka. Om ingen hinner före…

Oljelampan lyser till precis innan jag stannar. Gör mig orolig. Törs inte fara ännu längre in i skogen. Det blir långt att gå om det blir fel på bilen. Så hemåt igen. Jag orkar ändå inte så många steg på myren. Fast lyfts av att få finnas där. Det här är min värld. Det här, skogens tystnad och mil efter mil efter mil med ensamhet och frihet är helt enkelt jag. Egentligen är det här jag skulle bygga min koja och stanna tills klockorna klämtar en sista gång.

Men så hemåt då. Oljelampan lyser inte igen. Den har bara lyst till för att jävlas med mig. Förjaga sinnets ro från min själ.

Det medhavda fikat får intas hemma. Kanske beror den där röda lampan på att oljan behöver bytas. Får testa det.men fördt verkstad. Onsdag. Måste få den igenom besiktningen. Bli rörlig igen. Åtminstone det.

Min huvudgator startar inte längre som den skall den heller. Det märker jag innan vi skall åka. Alla mina tre arbetsdatorer är alltså nere för räkning. Jag, ja mitt antibiotika jag har svårt att hitta energin att få fart på dem igen. Men måste såklart. Det finns ingen att ringa till och säga, kanske skrika ett desperat, “hjälp”. Energi måste uppbådade, hämtas, konstrueras, genereras. Utan händer inget.

Men skogen, myren, vägen stannar i min själ. När jag går upp och sträcker ut mig på soffan finns de med mig. Kvar också när jag vaknar efter en timmes antibiotika sömn. Veferkvikt. Trotts allt.

T som i torsdag

Tors dag. Man tar hammaren och slår den hårt i städet. Klooooo0OOOO……….ng, när gräsklipparen inte längre vill gå. Såklart blir det med vänsterarmen, svagheten, men ändå. Skit! Liksom! JÄVLA SKIT! rent av.

Men riktig sommar idag. Härligt. Det går inte att komma ifrån. Man måste minnas att det nyss var vinter för att riktigt ta in det underbara med detta. Men vi har inte grillat en enda gång ännu i år. Lite skandal över det. Men ännu skall vi väl hinna med det. Hoppas man. Ja det är ju ett måste. Fast det räcker inte med att hoppas. Man får ta tag i det hela. Det mesta hänger på om man tar tag i saker eller inte. Sparvar flyger som bekant inte in i munnen ens hos en vegetarian. Även om det sistnämnda i alla avseenden borde vara en helt för sparvar ofarlig övning.

Metallica räddar mig efter utevistelse. Det finns inget band som kan ge så mycket energi som dom. Som fyller musikkvoten, den som dagligen skall tillföras, så snabbt.

Det här ger lite lindring också.

Får ett mail om skrivarkurser. Blir lite sugen på den om gestaltning. Men sen minns jag De pretentiösa. De som alltid finns på de där kurserna. Ja och jag som inte kan hålla mig för skratt när de sätter igång. Jag bör alltså avhålla mig från dylika kurser för att inte göra andra människor ledsna. Japp, så får det bli. Ja och det i evinnerliga tider. Amen.

Fast lite sugen är jag allt. Ja på allt som gör att man lär sig mer. MER.

Imorgon besök på hälsocentralen för CRP igen. Drar det iväg igen så skall allt göras om från början igen akut. Håller trehundra tummar varje vecka. Nåja två. Orkar liksom inte mer nu… En svag jävel. Fast kanske ändå. Det har man ju gjort förut. Tame fan!

Fast havet då? Det riktiga draget från miljoner ton vatten har inte riktigt infunnit sig ännu. Varför då kan man undra. Den här tiden brukar det där draget nästan vara plågsamt och ihållande till jag åker ut till kusten och åtminstone doftar på det eller doppar en fot.

Men det kommer väl.

Liksom

Att hålla reda på vilken dag det är är icke enkelt. Men det hör väl till det stora avslappnade tillståndet som semester innebär. Är man sen sjukskriven på det och lite dum i huvudet så fattar ju alla att det det krävs en del för att man skall lyckas klura ut att det som idag är torsdag.

Pelargonerna i serverrummet, det som blickar söderut, kastar sig mot golvet i något som liknar självmord. Jag försöker berätta lite om värmen i Sydafrika men de trilskas lik förbaskat. En del av problemet är säkerligen platskrukor och pelargoner som växt ur dessa krukor sedan lång tid. Det är nämligen inte så lätt att vara pelargon här hos mig på låtsaskontoret. Inte dom heller kan leva på kärlek allena. Men så fort det går skall det bli en tur till Gränsfors för sekunda inköp. Nytt det också. Liksom.

Lite stött är jag allt att min Hälsingland inte kommer upp om man söker på Hälsingland i Spotify. Vad ont har jag gjort egentligen? Nåja kan ju bero på att också jag tycker att det är den sämsta låt jag nedtecknat. Skrämmande att den är den mest lyssnade då såklart. Där har jag fått för mina synders skull. Liksom.

Fast nu så. Hunger. Semester. Vila. Soffa. Film. Sova. Sorterat i någon slags ordning. Liksom

Midsommarmörker

Det där efter-midsommar-mörkret är här till stora delar. Nästan helt och hållet. Jag har aldrig fattat hur de ljusa sommarnätterna runt midsommar så snabbt förvandlas till mörka nätter efteråt. Varför smyger de sig på de ljusa nätterna och varför åker sedan rullgardinen ner så snabbt. Jag älskar ju de där ljusa nätterna. De som är magiska här på +400 meter. Men i år är det försent för att uppleva dem.

Fåglarna sjunger i alla fall fortfarande. Tack och lov för det. Förra året tystnade allt efter midsommarhelgen. I år fortgår det. Härligt. Gratis. En gåva till mänskligheten. Åtminstone till dem som är mottagliga.

Vi ägnar kvällarna åt film. Letar upp någon osedd. Är den för dålig får man greppa en bok. Semester. Lyx.

Trött är jag såklart. Måste stödsova då och då. Klarar inte hela dagar hur än jag försöker. Men det går att leva med. Den där antibiotikatröttheten. Det dör alldeles för många vänner också i kroppen under en behansling. Medicinernas träffsäkerhet är inte den bästa. Synd. Man är kung där i sin egen kropp. Vill den mer väl än så. Håll ut säger man till “sitt folk”.

Kullen som blev mitt och vårt hem. Tänka sig. Vem kunde tro det när man var tjugo. Los av alla ställen. Jag som längtade till Stockholm så att jag nästan gick sönder. Men kom ju dit såklart. Nåja, till Täby. Gillade. Mycket. Gillar fortfarande. Mycket. Men behöver det här, det som finns här som grund. Stockholm är och var jobb för mig. Där, där allt är möjligt. Men resten. Positioneringarna. Likformigheten. Alla de där människorna som är så rädda för att inte passa in… nej det fungerade inte för mig. Jag vill verkligen inte passa in. Har aldrig gjort. Jag har alltid gått min väg. Den som ibland, korta stunder i alla fall, gått bredvid andras väg. Men oftast inte. Nope. Däri finns ingen sorg.

Sommarnätter för länge sedan var musik, Vi kunde spela i olika konstellationer en hel natt. De som fanns där just för tillfället bara. Ibland höll vi på till fyra. Eller tills grannarna ringde och klagade. Men vi lärde oss att ha fönster stängda i sommarnatten. Då störde vi ingen i den där gamla ungdomsgården. Ibland var man lycklig i det där. Det gick liksom inte annat. Lycklig mitt i allt annat som kanske inte alltid var lycka.

Men jag kan sakna det där. Men bara som ett minne. Inser ju att åka tillbaks i tiden ärt omöjligt. Det är bara framåt som gäller. Reunions är bara crap. Skit. Besvikelsernas besvikelse. Skulle aldrig försöka ta mig tillbaks. Ändå undrar jag vad det blev av en del… Vilka de blev till till slut.

Fast nu skall jag läsa en stund. Noveller. Älskar novellböcker. Perfekt läsning innan man sover. Man orkar precis med en om man är trött. Två om man är lite mer stirrig. Hämtar upp material för egna drömmar från det där. Drömmar som jag aldrig kommer ihåg men som jag vet finns där. Jodå.

Det är så det är. Här på en kulle. Där, där du befinner dig. Bra kan man tycka.

Liksom

En regnig dag

Det är i den där kragen man får ta tag i. På sig själv alltså. För att få något gjort. Fast först ligger man där i soffan. En förmiddag 2019. Man är sjukskriven i månader framåt. Borde få ligga i soffan. Har semester på det. Ännu en anledning. Men hur det än är, i längden håller inte det där. Nope. Finns ens inte så många böcker i världen. Ja. Nåja. Antagligen gör det det. För många böcker finns det. Men ändå. Liksom.

Det är en regnig dag. Alla utom SMHI håller med om den saken. Men skönt. Man behöver regniga dagar ibland,. Det är dom dagarna man kan sitta på ett låtsaskontor utan dåligt samvete fast än gräset där ute växer som om det fått supergödsel tillfört från okänd planetär besökare.

Jag tittar lite extra mycket på allt vackert just nu. Anledningen är enkel och lätt att förstå. Tänk om man inte kommer att få se det där sen. Lita aldrig på någon eller något är min devis., Skall man flyga eller opereras så får man hoppas på det bästa ändå. Men skulle synen helt lämna mig, ja då finns musiken. Och musiken först. Definitivt.

Varmvatten saknas här just nu. Undertecknad är inte klar med ny installation av styrning. Just detta faktum har väl inte direkt med min slöhet att göra. Det handlar mer om att vi var tvungen att åka bort en sväng igår.

Körförbud på bilen from med idag. Jodå, jag sa ju att allt kommer på en gång. Jobbar på att lösa det också, men enarmad som jag är fixar jag väldigt lite bilreparationsarbete och har så gjort i många år nu. Men det finns verkstäder. För att nyttja dem behövs pengar. Ibland har man sådana. Ibland har man inte sådana. Men det löser sig. Liksom.

Är du lycklig lille vän“. Den där frågan man skall fråga sig ibland. Ja den svarar jag ja på fortfarande. Allt, ALLT, kan alltid vara värre än det är. Det har jag lärt mig. Åtminstone det.

Fast nu har jag inte tid med det här. Bloggskrivandet har sin tid, måstena sin. Så skrider till verket… Liksom.

Veckostart

Börjar veckan och dan med Los Hälsocentral. Christina lägger om senaste operationssåret. Perfekt. Kompetent. Tryggt. Snäll. Bra. Nyckelord. Sammanfattning. Snabbsänka på fredag. Resten av veckan hoppas jag både huvud och kropp kan hålla sig borta från sjukdom.

Regntunga skyar idag. Alltså tillbringas dag på låtsaskontor och i källare. Tar tag i varmvattenberedarstyrning igen. Det är antingen en fungerande sådan eller beställning av en pall pellets som gäller nu. Siktar på att det första går att få till med lite jävlar anamma trotts en mycket antibiotikatrött hjärna (och kropp).

Upplever en riktig sommardag igår. Det känns så. Som den första i år. Det är något konstigt med mig i år. Har inte riktigt tagit in sommaren. Inte lyssnat på ett enda sommarprogram. Inte legat i hängmattan ens en minut. Ingenting. Men så igår känns det lite somrigt. Tar in. Njuter. Jodå. Fast bara en stund. Med en kaffe, Med fågelsång. Med sol. Med mygg och broms.

Vill skriva. Vill göra musik. Försöker hinna dit. Men vet inte hur. Alla måsten. Allt som är viktigare. Det som ligger före. Ligger framför. Hindrar. Skull behöva en fyrtio tons tanks med leriga larvfötter och kanon för att ta mig fram genom och förbi allt det där som är i vägen.

Skriver faktiskt med båda händerna. Lite underlig sättning dock. Sneskrivaren Hedman. Liksom. Armbåge ner på stol. Snett. Snedare. I kroppen. Tangentbord i 35 graders vinkel. Fast det fungerar. En stund. Fast ganska länge. Nästan tillräckligt länge. Winnerbäck i högtalarna. Gillar. Glömmer.

Nu dundrar Imperiet i högtalarna. Tillfredsställer någon skum del inom mig som kräver musik. Mer musik. Som slokar som en blomma utan vatten och kärlek om inte de där vågorna i luften levereras hela vägen in till ett inneröra. Underliga behov. Kommer före mat. Tror jag. Nej. Vet jag.

Det skrivs och pratas om “branden” överallt just nu. Som om det vore en bra rockkonsert. En happening. Dags att gå vidare känner jag. Nytt år. Lär och fortsätt framåt kamrater. Njut av de där växterna och insekterna som bara finns efter en brand. Skit händer. Då och då. Man får ta det. Gå vidare. Men heja dom som jobbade häcken av sig för att släcka. Såklart. Hjältar. Allesammans. Själv satt jag och suckade över röken. En slö enarmad jävel. Redan då.

Cornelis – Ja jävlar.

Men får nog återgå till det elektroniska. Inget skapar sig själv nämligen.

Törnkronan

Man lever. Jag har alltid uppskattat det. Inte bara ibland. Utan varje dag. Nåja, nästan. Insikten därvidlag, kräver såklart att man känner döden jaga en i hasorna. Såklart gör det det. Trygghet. Blindhet. Oförmåga att se världen och livet för vad det är i varje ögonblick gör att man uppskattar det goda man har mindre och överskattar det onda. Det onda är sällan så ont. Det goda är alltid godare än vad man normalt etiketterar det med.

Pigg. Relativt. Det är lätt att leva. Sjukskriven i månader. Vad det nu skall spela för roll egentligen. Men så är det. Och mer blir det. Men vid got mod alltså. Lätt såklart om man inte är så där infektionstrött. Så som man blir. Tydligen.

Affären. Öppet fönster. Man blir del i andra människors diskussion. Fast man bara sitter där. Jag försöker verka ointresserad. Men hör ju. Brödet. Badaredagen. Planering för Loosvecka. Får en fråga om hur det är med axeln, Sådär i förbigående. Uppskattar omtanken. Men vad skall man svara. Får ur mig något kryptiskt. Den frågande ser konfunderad ut. Ja, det ät väl jag som inte lyckas förklara. Det som skulle ha krävt för många ord. De många ordens forum är här inte där.

Men stannar mest inne idag. Läser liggandes på soffan. Behöver det där. För ofta egentligen antagligen. Det finns många måsten kvar att ta sig ann. De jag borde hugga tag i. Men jag tar mig den där friheten. Skäms inte ens.

När K har duschat sitter en fladdermus på hennes kläder när hon kommer tillbaks till sovrummet. Det händer då och då att de letar sig in. De är såklart vänner allesammans, vi har två kolonier här, och bor dom också här i huset. Men fräser när man närmar sig gör de ju i alla fall såklart. Osäkra på om vi är döden eller livet såklart som kommer där och klampar. Men medelst enarmsvänster kan jag förpassa den här, trolig dräktig hona, ut i friheten igen. Tick – tick – tick i hårda stötar kommer det alltid från näven när man har dem där. Vet inte om det är själva ekolodet eller “bara” någon slags dödsstråle för att sänka den där fångstmannen det där. Men åtminstone här är jag den gode. Jag har släppt ut ett rejält antal vid det här laget. Oftast efter en ganska omfattande jakt inomhus för att få tag i dem. Så inte denna gång. Det går lugnt och värdigt till.

MUSIK ropar den del av min hjärna som kräver just musik. Det är lustigt att det verkligen är ett behov. Mer än mat. Mer än socker. Jag MÅSTE ha musik. Annars… ja vem vet? Men det är därför jag går ner. Sätter mig på låtsaskontoret. Vräker på. Full volym. Metallica. Njuter.

Men helst vill jag skapa “musik” också såklart. Måste få fart på den där kraschade musikmaskinen igen. Men det kräver en regnig dag. Kanske två. Ja om nu alla måsten hinner betas av innan en sådan dag infinner sig. Ja ja ingen större tragedi är det väl. Bara längtan som får stå tillbaks. Vi behöver alla längta lite.

Nu tänker jag explodera. Lite. Vi hörs…