En o-cool gubbe

Vattnar. Stänger ner. Ännu en dag till ända.Mina dagar numera är utan datum, veckonummer och klockslag. Blir man hungrig då äter man, är man törstig dricker man, är man trött lägger man sig och sover. Enkelt liv.

Jag sätter mig en stund och tittar på eken som vi hämtade hit från Södermanland. Ek är inte så vanlig här. Den hade en svår start, rådjuren älskade den, snön hatade den, men börjar sträcka på sig nu. Tre meter och lite till. Om ingen som kommer efter oss får för sig att hugga ner den kanske den står kvar här trehundra år efter att vi är borta. Någon sitter kanske där jag sitter en dag och undrar vem som planterad den.

Men eken är sin egen. Vi är medboende bara. Inte ägare. Detsamma gäller allt annat på kullen. Vi som bor här bor här finns här tillsammans en tid. Mer är det inte med det. Att våra namn står där som ägare på 3500 kvadratmeter av kullen betyder föga.

Använder det mesta av dagen till att forsla järnskrot till idrottsföreningens insamling. Varmvattenberedare, rör, delar av Hulken. Återstår gör själva Hulken då. Ett halvt ton gjutjärn. Skall väl ge mig på det där också endera dan. Slägga, rondell, tigersåg och jag. Vänner från förr.

Jag gillar det där att poa på. Favoritliv det också faktiskt. Läste någonstans att är man mätt och har tak över huvudet så har man det bättre än 70% av jordens befolkning. Är inte det förjävligt! och ännu jävligare om man klagar om man nu har lyckan att finnas bland de tretti procenten.

I den bok jag läser nu så uttrycker godsherren om sina kolgruvearbetare att arbetarna inte känner på samma sätt “som oss“. Samma sa man ändå in på 60-talet om svarta i söderns USA. De kände inte som vita. Ja och tänker man på det så pratar väldigt många så om kor och grisar och andra slaktdjur idag. “Dom känner inte som oss“. “De är enklare varelser“. Ett sätt att mörka och stoppa huvudet i sanden. Hur skall man annars kunna hantera “de underlägsna” på det sätt man gör. “Kräken” hette djuren på min morfars lantbruk. En benämning som gjorde det lättare att slakta där ute på ladugårdsbacken när hösten kom säkert.

Jag önskade våfflor idag. Får visst det också. Våfflor äter man med händerna. Stoppar i sig tills man inte får plats med en enda till. Lyxmat såklart. Gott så in i helvete. Ja vi pratar pannkaksvåfflor. Inte efterättsvarianten, som iof också är god.

Imorgon skall jag byta tak på växthuset. Kanske hinner jag flytta lite jordgubbsplantor också. Man man hinner liksom vad man hinner. Resten får man ta en annan dag. Det är inte svårt nu i dessa tider.

Men havet börjar dra i mig. Nästa vecka får man nog hörsamma dess rop och närma sig den sjunde vågen lite försiktigt när den rullar in och hälsar på sitt lite ystra sätt.

Äntligen lite värme. Kroppen behöver det. Själen med. Kylan inom en har liksom lägrat sig i alla delar och var jag än går ser jag spår av min vän som inte är med oss längre.

Tårar, jag har inte lätt för tårar, men de sista dagarna finns de där hela tiden. Det har alltid varit lättare att innerligt älska ett djur än en annan människa för mig. Att släppa loss känslorna på riktigt. Allt är sannare, det är mindre fulspel, känns äkta, ibland brutalt till och med när någon annan med självklarhet väljs framför en själv. Men alltid utan en massa konstigheter.

Fast “alltid” är nog fel ord.

Jag känner mig oftast förminskad bland andra människor. Troligen inbillar jag mig, eller kanske är jag bara känsligare. Man försöker ta till det sista som en räddning från bokstavskombinationerna. Vill inte ha de där stämplarna. Förstår inte de som söker efter dem. Som vill ha.

Läste förresten en artikel om en obducent förra veckan. Han berättade att han bara en gång under sina år har upplevt en kropp invändigt som ser ut som den som beskrivs i läroböckerna. Tusentals kroppar har passerat hans knivar. Alla har variationer, missbildningar, ser olika ut. Hörde samma sak från en radiolog för några år sedan. Ingen ser lika ut inuti. Ingen!

Ändå förväntas vi fungera och tänka på samma sätt. I psyket förväntas likformighet. En omöjlighet såklart. Jag är helt säker på att bokstavskombinationerna vi omger oss med idag i så stor omfattning kommer att bli något man i framtiden kommer att förfasa sig över likt lobotomeringar som tvingades på människor för inte så länge sedan.

Vi är olika. Det finns inget läroboksideal som vi måste passa in i. Det är precis tvärtom. Världen, skolorna, arbetsplatserna, allt, måste anpassa sig efter att vi är olika.

Tills någon lyssnad på säger det där får vi väl dras med bokstavskombinationer och strävan efter likformighet. Men om nu ingen (ännu) kastat en efter dig tro för han/hon/det/guds skull inte att du är normal. Det är du inte. Det är ingen.

Men tänkte skriva om värme och tårar.

Nackdelen med att åka med en älskad katt till en veterinär är att när man kommer därifrån minns man bara den där tekniskt kalla avlivningen. En nervös, rädd katt på ett bord. En älskad vän som man helst bara vill hålla om och krama. Ett hjärta som saktar in. Allt det goda, alla fina minnen genom åren, känns bleka bakom det där starka svåra och sterila. Det irriterar såklart. Men för varje gång ögonen tåras av ett minne kommer man längre och längre, närmare, mot en mer nyanserad bild. Till slut minns man det goda. Insikten om att det var nödvändigt sjunker också in och tar över från skulden som värker som en skadad tand just nu. Det finns alltid hopp.

Ja och så värmen. Ser bättre ut nu. Framåt kan man nästan tro att det ärt sommar på gång. De sista dagarna har man frusit. Men inte längre alltså. Imorgon klagar jag säkert på att det är för varmt. Människan…

Igår när jag gick och la mig skickade en vän ett SMS med en bild på en bäbis. Han hade blivit stolt morfar. Jag blir så glad för att de vågar ge sig hän i glädjen över att få bli det. Det finns hopp för min generation också. Minns såklart farsans min när han höll vår nyfödde son i famnen när vi kom hem från BB. Han var ingen känslornas man men nog smälte han där alltid. Fast så långt som att uttrycka den glädje för en vän, så långt gick han nog inte. Vi är olika.

“Studion” är räddningen. Så jag sitter där. Det går att sitta där hur länge som helst. Det är en annan tid som tickar på just där. Helt kravlös rör sig tiden framåt, tyvärr går den också snabbare än i den övriga världens klockor, men just här, i det där, räcker det med att bara finnas.

Jag tänker varje gång jag har en session där att jag måste få in det här i det vanliga livet. Få in det i veckorna. Klämma in med skohorb om det behövs. För jag älskar det här. Men sen kommer vardagen. Projekten. Ja och jag älskar ju det också. Det är som att ha två fruar till. Rädd att man skall fasta i det där att inte räcka till som man redan suttit fast i hela sitt liv men fortfarande förnekar som vilken amatör-Judas som helst.

Annars… Jag håller inkorgen på lagom nivå genom att dagligen gå igenom den. Skiten hanterar jag direkt. Några andra viktiga saker kan man ta tag i. Sen färgmarkerar jag. Får ta tag i färgerna i augusti tänker jag. Bokför löpande också. Men mängden transaktioner är i sanningen inte tröttande nu för tiden. Inte ens minusknappen är särskilt påfrestad i dessa tider.

Igår lämnade jag lokalerna här nere strax före tolv. Det var den första kvällen efter de ljusa nätternas återkomst som det var mörkt ute när jag avslutade min dag. Det går så fort. Fast det är mysigt med det där mörka också såklart. Oknytten vågar sig fram igen och spanar på oss från stenar, buskar och stora träd. De väntar på sin tid. En dag skall de ta över världen. Jag tor på oknytten.

Ingen riktig fart i växthuset i år. Turligt nog blev en gurka kvar här inne på kontoret och den växer däremot så det knakar. Får väl göra växthus av den andra skolsalen nästa år.

I varenda by i Sverige ägnas enorma krafter åt att förevisa det gamla. Allt handlar om förr. Hur mycket bättre det var. Hur mycket finare det var. Att längta dit. Inget handlar om framtiden. Om en tro på en bättre framtid. Skall det förbättras så skall det “bli som förr“. Fast allt man hyllar är det som var framtidstro och framtidsanda när det hände. Det är som att saker måste lagras i hundra år eller mer innan de smakar och har värde. Slavarbete blir rentvättat men tiden och får wow faktor. Hierarkier lika så. Pampar som höjs till skyarna men som i många fall var rena kriminella skitar som utnyttjade allt och alla för egen vinning.

Värst är det när man gottar sig i brott som skett för en mansålder sedan. När turerna går ut i skogen där någon slagits ihjäl på brutalaste möjliga vis. Man gottar sig i det där utan tanke på trauman hos släkt som finns kvar och kanske bara är en generation bort från händelserna. Just de människorna är ännu värre än bakåtsträvarna. Gamar, asätare, det är vad de är.

Fast kanske är räddningen för landets alla byar att hålla kvar i det gamla. Bara man bestämmer sig för århundrade. Skall man satsa på 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet eller “modern tid” 1800-talet. Eller ännu tidigare. Stenåldern. Fast kanske allt som var förr är utmärkt. Förra året är defacto bättre än nästa år. Såklart. Får det där året sen ligga till sig så… ja vem vet vad det kan bli av det om man vårdar det ömt.

En gammal gubbes klagosång. Ni får ursäkta. Jag är bara en landsflyktig gammal sur gubbe som uttrycker åsikter som bara svirrar iväg och försvinner ut i universum. Alla slutade lyssna för flera år sedan. Om nu någon lyssnade ens då. Jag längtar bort varje dag. Men gav jag mig iväg så skulle jag längta tillbaks varje dag. När man väl insett det lyckas man i alla fall hitta en slags jämvikt. Den att inte höra till var man än befinner sig. I den insikten kan man åtminstone leva vidare. I alla fall om man tar en dag i sänder. Men mindre sur gubbe blir man aldrig, bara mer, och tamefan om inte just det ändå känns rätt gott!

Ser i tidningen att alla börjar leta sina norska rötter nu. Alla skall vara norrmän. Ja, och jag kan väl inte vara sämre, kan använda mig av gamle Thörns-Hans, förfader som kravlade över gränsen och blev Svensk. Ro-Ro-Ro… Nåja!