Dokumentären skildrar mer än bara ett företag
Source: Filmen om Knåda blev större än skaparna tänkt – Ljusnan

- Har man aldrig varit dit bör man ta en avstickare.
Dokumentären skildrar mer än bara ett företag
Source: Filmen om Knåda blev större än skaparna tänkt – Ljusnan


Åså fredag. En vecka slinker iväg runt hörnet igen. Det är det där med avstämningen som är svår på fredagar. Alltså konstaterandet att man hinner inte med det man trodde man skulle hinna med under denna veckan heller. Men sen är det också vila och grön IKEA-soffa i luften. Detta goda, gott-liv, kan man inte bortse ifrån. Ja och alla år när fredagen varit likställd med fest och gamman, förr alltså, man måste helt enkelt gilla dagen ändå.
Hurra då kanske.
Eller något däråt.
En langos vagn kommer tydligen upp till byn idag. Festivalmat. Har man lite bra musik i öronen och går ner till affären och beställer en kan man i alla fall låtsas att det är musikfestival. Synd att man hann duscha i morse. I den där situationen skall man väl helst vara både oduschad, trött och med kläder som stinker av en veckas ingrodd svett. Det sista kanske jag kan åstadkomma iof, om jag jobbar mig svettig idag. Knappar på utav bara helvete alltså.
Skapar kopior av VSCP repositories på Europeiska servrar. Codeberg. GitOro. Finns över tvåhundra repositories så det tar litet tid att få över allt. Måste planera för det egna frånfället, hur nu absurt det än verkar och låter när man sitter här och lever och tror man skall leva imorgon också.
Gitoro är Danskt. Bara det. Kul. Norden kan. Men det man alltid noterar när man kommer till Europa är att vi alltid kopierar Amerika. Väldigt sällan vi har självförtroende nog att spåna fram eget och vågar gå längts fram i ledet. Ändå kommer så mycket härifrån, eller i alla fall från Europeer, men kapitaliseringen missar vi alltid. Det är väl de där “gamla pengarna” som biter sig fast i industritänkandet. Man kan bli förbannad på sådant när man först ser en ledande mobilindustri fara åt helvete och smart verkar följas av en bilindustri som inte hänger med den heller längre. Europeer måste sätta mer värde i sexighet och roligt helt enkelt.
“The C programing language” ramlar ut ur hyllan igår. Vad har inte den boken betytt. Personligt och för världen. Ändå dog Dennis Ritchie ensam i New Jersey 2011. Prostatacancer. Då är han lika gammal som jag är nu. Varför har vi inte personer som honom på pedistalerna istället för efterblivna kungar?
På axlarna av giganter. Allt vi gör. Man får inte glömma det.
Två proryska hackergrupper säger sig ligga bakom attackerna mot kyl- och frysanläggningar i Europa, rapporterar den italienska nyhetsbyrån Ansa.
Source: De tar på sig frysattacken – hotar hacka kraftverk och vattenförsörjning

Dom här snubbarna får vi nog snarare tacka. Äntligen kanske det här problemet tas på allvar.

En spruta i vänster arm och en spruta i höger arm sen är man “ready to go” igen. Det tar väl några minuter. Sen några minuter till hälsocentralen och några minuter hem. Avklarat innan man hinner fundera mer på den saken.
Nu ligger en helt oskriven dag framför mig. OJ vad jag gillar allt som är oskrivet. Oskrivet innebär möjligheter, saker som skall fyllas med något, finns sen friheten att fylla det oskrivna med vad man vill, japp, då trivs man som allra bäst.
Att man över huvud taget får de där sprutorna innebär bara det att man är gammal och sårbar. Tanken skrämmer. Vem fan vill vara gammal och sårbar. Nåja, är i alla fall inte medlem i PRO ännu. Alltid något. Man får gripa efter de strån som gives. Sen finns det såklart andra som är äldre. Man får trösta sig med sådant.
Nu gäller det bara att inte bli för uppåt så att kreativiteten och inspirationen avtar. Tänker därför så mörka tankar jag kan innan jag skall dyka in i koden. För ju längre ner nära depressionen man befinner sig desto högre spelar kreativiteten. Men varsamhet krävs. Passerar man gränsen där nere mot det sjukligt deprimerande så sitter man fast. Kommer inte upp med lätthet igen. Hittills, peppar, peppar, peppar ta i trä, har jag lyckats hålla mig därifrån. Men vet att med varje resa ner i mörkret följer risken att aldrig ta sig upp igen. Kräver mod även av en fegis som jag.
Turligt nog har jag misslyckats tillräckligt många gånger i livet för att det skall finnas att ta av när man vill sänka humöret. “Take pick” sen går det där som på rutin. En gåva från gudarna jag är väldigt tacksam för. Både alla misslyckandena där på högen och den fantastiska förmågan att hämta sig efter dem och framförallt kreativitetens och fantasins underbara härlighet.
Nu magi. Sandkonstnär och magiker skulle jag angett som mitt yrke om telefonkatalogen fortfarande fanns kvar. En lycklig idiot. För så vist är universum konstruerat att vi idioter trotts allt är de lyckligaste bland oss. Tack och lov för det.
Det bästa vi har.

Allt är lugnt på kullen. Ljusdal tur och retur är inga problem. Kommer hem med fågelfrö och bröd. Äter upp brödet till lunch, eller i alla fall en fjärdedel, spar fågelfröna till imorgon. Tar tid att fylla automaten. Har inte. Behöver sitta på kontoret. Det får prioritet över fylld fågelmatare. Barmark, så det borde finnas gott om mat till småfåglar ändå.
Det är gott att leva. Finns inte mycket att klaga på här på kullen. Har jag verkligen förtjänat den känslan? Ja det har jag tamefan.
Imorgon vaccination alltså. Är inte stickrädd. I grundskolan brukade man skrämmas med de där “tjocka sprutorna“, samma sak när man ryckte in i lumpen, men de har aldrig varit ett problem, troligen inte för någon inte ens för dem som försökte skrämmas med dem.
Någon annan skrämmer med Elpriset rusar i söder – över 9 400 procent högre än i norr Jodå, det går alltid att hitta sådana tider. Det är bara att avvakta och leta. Men tittar man på månadsmedel och lokala temperaturer så jämnar de där siffrorna ut sig ganska ordentligt överförda till uppvärmning. Men på politiker verkar alltid sådana där skräckrubriker fungera. Att det är våra norrländska skogar som är fyllda med snurrande vindkraftverk, våra uppdämda älvar som har vattenkraften, det bryr sig inte en kotte om söder om Gävles infart.
Klagade jag nu? Ja det gjorde jag nog. Det var som fan…
Brukar bli musikmakarsugen så fort jag upplever en konsert. Men suget uppstår inte efter den senaste konserten. Har lite material att jobba med och då brukar suget vara som att ha en dammsugare i röven. Men lugnt nu alltså, flödet går åt andra hållet, fiser mest några stilla stinkare som mest. Och det kan ju visserligen vara rock’n roll, men utgivningsbar musik tenderar det aldrig att bli av detta.
Efter att sprutan är avklarad imorgon hoppas jag på en hel dag i kodandets tecken. Om man till den tid som gives under torsdagen adderar en fredag så finns det möjligheter att få till ett och annat. Det kräver då såklart tysta telefoner och ännu tystare ringklocka vid dörren. Nu brukar inte dessa vara ett stort problem. “Trettio vänner blev tre…” skaldar Winnerbäck. Ja något ditåt hände väl här också. Fast tre skulle ha varit en överdrift. Mer nära noll. Fast började nog på tio någonstans också så det är ändå logiskt.
Känner människor gör man ju också. Rätt många. De man säger “hej” till. Kompenserar för det andra. Lite. Inte mycket. Nope.
Visa dagar frågar man sig om det är värt det. Är det det? Att offra allt, nåja mycket för en fix ide. Nej troligen inte. Men de dagar man frågar sig det där, är ofta också de blå dagarna. Under blå dagar är kreativiteten som störst. Alltså kodar man som en gud de dagarna. Blir glad. Blir rosa och gul i sinnet. Min älsklingsfärg är nämligen gult. Fast nu är man alltså rätt deppig i sinnet konstant. Alltså är man blå nästa dag igen och så snurrar det där runt. Rätt vad det är har det gått tjugosex år. Och man fattar ingenting. Fortsätter bara. Inbillar sig att man kan nå “klart“.
Men något måste man ju göra under ett liv. En del tar tabletter för att orka leva. Andra dricker. De riktigt hårt drabbade springer maraton eller bygger superkroppar. Sådana som jag kodar. Visst, lite synd om oss allesammans är det ju. Men mest synd om är det om dem som går om kring och tror att de är något till och med efter tjugo år fyllda. De har stor besvikelse att hämta senare i livet. Ända sättet som står till buds är att ge upp tidigt i livet. Men vandra på ändå för att man kan och måste.
Fast innan tjugo bör man å andra sidan tycka att man är bäst i världen. För vem blir man annars efter?
Jag är fortfarande trött efter helgens äventyr. Tänker därför ge upp alldeles strax och släcka ner ljusen här på kontoret och söka upp den goda sängen där uppe. Den där som man skulle sova som på moln i alltså. Kröp till korset i helgen och inhandlade en hårdare bäddmadrass. Molnkänslan avtog markant och man kunde (faktiskt) sova istället i den. Kändes inte ens som man höll på att ramla av det där “ljuvliga molnet“. Den känslan infann sig nämligen tidigare så fort man närmade sig en långsida. Då gällde det att snabbt kravla sig in mot mitten igen. Den som kravlat runt på ett moln vet hur jävla lätt det är att kravla runt där. Det blev mest rörelser a’la mask. Man tröttnar på sådant. Kräver lite värdighet även liggandes. Hoppfullt nu alltså.
Den enda frågan som kvarstår nu är om man skall ta sig en macka innan man lägger sig… det var nämligen ett förbannat gott bröd jag köpte idag…