Jag som inte ens visste att det var en tävling!?

Grannen skall ha hjälp med att lyfta in dammsugaren i bilen. Flyttstädning på gång. Hon rädd om operationsärr. Jodå, jag hjälper till såklart. Axel klarar av sånt. I alla fall om vänstern får göra grovjobbet. Själva lyftandet. Styra duger högern till ännu.

Får höra att annan gubbe har ont i axeln han också. Han den hjälpsamme. “Han har ondare än mig”. Men underförstått att han skottar på och lyfter på som vanligt ändå. En riktig karl. Ja precis som han den andre som började köra bil igen en vecka efter axeloperationen. Jag försöker med att “det är olika”. Men det går liksom inte hem. Jag är en mes. Ondast, nej det har jag inte. Här blir det inga förstaplatser. Förvånad går jag hem igen. Jag som inte ens visste att det var en tävling.

Senast lästa bok

Den som går på tigerstigar av Helene Thorfinn

Det här är en uppföljare till Innan floden tar oss. Jag gillade den och generellt gillar jag den här typen av litteratur där man får uppleva platser och skeenden genom någon annans ögon. Det där som man normalt inte ens kommer i närheten av annars och på annat sätt.

Just det gäller den här boken också. Bangladesh. Spännande. Annorlunda. Intressant. Ja och sen biståndsvärlden. Ambassadvärlden. Intressant att få veta mer om.

Men huvudpersonen. Sofia. Jag blev irriterad på henne i förra boken också men här rinner det över. En mer osympatisk och gnällig person får man leta efter. Just det där ligger och gnager inom en genom hela boken. Förtar mycket av läsglädjen och när man lägger boken färdigläst ifrån sig så är det bara den där känslan av irritation som finns kvar. Man vill putta den där människan ner i närmaste kalla vak så att världen befrias från henne. Ja och jag brukar vara ganska tolerant mot människor ändå.

Så läs INTE är väl rådet om man vill slippa den där irritationen. Historien är det dock inget fel på. Så står man ut med en irriterande idiot som huvudperson så går den att läsa.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Tvivlaren

Det är sju grader varmt ute när det borde vara sju iskalla novembergrader. Är man troende så får man belägg för undergången, är man en tvivlare så famlar man efter jetströmmar. Jodå, som ligger där, sveper upp varm luft från kontinenten upp till en kall nord. Fast “normalt” är det ju inte. Man har inte varit med om det här. Tror man i alla fall. Men en kort tid har man levat. En kort tid har alla man känner och minns levat. Väder har det varit jämt.

Men en disclamer då. Man kan röra sig mot att göra så liten miljöpåverkans som möjligt utan att tro på undergången, ja utan att tro. Det är DET som är det viktiga. Vad man gör. Det hjälper inte ett skit att tro att det går år helvete.

Jag är nu en tvivlare av naturen. Kanske också lite av djävulens advokat.

Ordnar man olika saker i samhället idag så kommer det oftast väldigt lite folk. Inte alltid, men ofta. Musikarrangörer och andra kulturarrangörer är hårt drabbade av det där. Man får det svårt att gå ihop ekonomiskt och också svårt att känna att den arbetsinsats man lägger ner verkligen är värd ansträngningen.  Ja folket är upptagna. Det är stressiga tider. Fejjan, Instagram, Twitter, Idol, “Paradise hotel”, “Bonde söker fru”, det där, det som tar stora tuggor av “tiden till förfogande”. Där kan vi snacka om undergång. Hur lättmanipulerade blir inte ett människosläkte som hela tiden finns i det där? Eller också är det faktiskt därifrån vi tar oss vidare mot stjärnorna… För att vi måste bort från skiten. Nej, jag varken fördömer eller har svaren. Noterar bara hur set ser ut från min vrå.

Men låt nu denna värmerekordmorgon dra igång och bli dag. Själv skall jag städa. Storverken får vänta till efter det.

 

Spänningen

En vecka som håller på att ta slut. De rusar på som illerungar och livet rusar på med dem i samma hastighet. Jag hinner inte riktigt med. Tröghetslagarna håller mig hårdhänt kvar i tangentens riktning. Mer tid, längre veckor, ropar jag, ber jag nere på bara knän,  men ingen lyssnar. Vardagscirklarnas snöre håller på att gå av.

Fast ändå gör jag såklart en del. Har varit väldigt låtsasproduktiv ett tag. Fast hårdvarumässigt, inte mjukvarumässigt. Älskar flussrök. Är inte säker på att lungorna gör detsamma. Eller organ där i ryggen som hettar och gör ont heller för den delen. Fast kanske är det bara arbetsställningar. Eller avsaknad av desamma.

Ljuset brinner här bredvid mig. Såklart. Det lugnar. Bränner oro som vill äta upp gubbar. Vad vore man utan sitt ljus?

Sotarens besök och en Ljusdalstripp är veckans händelser. Mer spänning finns det inte i mitt liv. +3.3V, +5V och +12V, mitt livs spänningar. Mest DC måste man konstatera. Lite rippel på det. Det som kittlar.

De flesta utifrån nämner två saker när man pratar med dem. Att det är långt till Los. Jävligt långt. Sen kommer Tyra Persén upp på bordet. Det stora lurendrejeriet. Alltid de där två. Historien om Tyra har verkligen satt sig i folksjälen. Dokusåpa. Pengar, kärlek och bedrägeri. Sådant fastnar alltid i hjärnan hos mänskligheten. Sitter kvar där som taggar och sprängsplitter.

Men långt hit är det ju. En timmes bilåkande för mycket. Det tycker jag själv. Ja alla jag känner. Fast det är närmare åt andra hållet. Mystisk. Men det håller precis alla med om. Konsensus råder. En dag flyttar jag. Just bara för den där jävla timmen.

Svartaste fredagen på länge nu på fredag. Alla kan köpa sig lycka. Ingen garanti lämnas dock för att den är bestående. Men nya tag om en månad. Kort lycka är också lycka. Mammons tempelsånger åt alla. Själv tänker jag inte delta. Eftersom den fattige saknar sked när det regnar manna… osv. Men ibland känns det liksom lika bra att det är så. Tänk hur vist det universella är inrättat ändå. Ja och suck och hoppla. Liksom.

Nu skall jag låtsaslöda…