DEBATT. Sveriges innovationspolitik handlar alltför mycket om forskning, patent och riskkapital och alltför lite om den första verkliga installationen, skriver Jan-Erik Nowacki.
Source: ”Sverige bromsar uppfinningar – lider brist på institutionellt mod”
“Musik” i “studion” mest, men också ett frekvent farande mellan Los och Björkberg är det under den här helgen. Nån större nytta blir det alltså inte gjort den här helgen. Men kul att få sitta i lugn och ro några timmar och göra en av de saker jag gillar allra mest är det såklart.
Det som kommer ut av timmarna är att en låt blir två. En tänkt refräng får bli en egen låt istället. Helt plötsligt jobbar jag nu på fyra låtar istället för tre. Ja och trögt går det. Oerhört segt. Tänkte jag skulle släppa mitt femte (och sista) album i höst. Hinner jag det? Går det?
Det blir Winnerbäck i Gävle i höst. Present från K. Nollor med i bilden. Eller i alla fall en. Perfekta platser är utlovade där man inte bara ser scen utan också kan studera publiken. Slipper alltså vända mig om och studera publiken stup i kvarten. Kan sitta där på en skön stol, grina lite och tänka att “det skulle varit jag“, när alla i hela lokalen högt och ljudligt sjunger med i hans låtar.
Jo jag vet det är ju (lite) löjligt det där. Men sådär är det på varje konsert. Då vandrar jag tillbaks i tiden och blir den där rockstjärnan man verklige ville bli då men som man absolut inte skulle vilja vara idag. JO, jag skulle gärna vilja stå framför en publik som kan mina låtar och sjunger med. Vilken dröm. Vilken musikmakare skulle inte vilja det. Men och det är ett jävligt stort MEN, jag vill inte ha allt det där andra som kommer med en sådan position. För mig räcker ett besök på ICA i Edsbyn där jag i byn har ett antal gamla vänner som ofta känner igen mig (men jag inte dem) för att jag skall bli avskräckt. Att ibland ständigt bli igenkänd alltså. Påpassad. Vad har han i kundvagnen. Hemskt. Ja och ofta händer inte det ens där numera. Mest för att jag sällan vågar mig in.
Men att alltid vara påpassad och igenkänd skulle ha död på en sådan som mig. Jag skulle inte klara det. ABSOLUT inte. Skulle flytta ut i skogen och bosätta mig på en kulle… Hmmm…. Och nej det finns ingenting som skulle göra mig beredd att betala priset heller. ALDRIG! Det priset är alldeles för högt.
Men ändå, njuter jag lite på de där konserterna. Halva nöjer är liksom att vara där, fälla en tår och tänka att det skulle vara jag. Liksom! Ja jag vet att det är rätt mycket patetiskt det där. Men skit samma. Skadad är man och skadad förblir man.
Att man vill det där en gång. Viljan att bli känd kan väl bara hänvisas till det ungdomliga oförståndet. Man har inte konsekvenserna klart för sig med sitt handlande. Behöver bli äldre för sådant. Sen har jag ofta undrat varför man kände så där “se mig” så starkt. Och troligen har det med det där vanliga. En far som aldrig såg en, som var upptagen av sitt, som man hade velat bli sedd av. Fast en far som man gillade ändå. Ja och kanske numera förstår eftersom man blev ganska lika själv (ursäkta barn!).
Hursomhelst så blir det nog en eller två timmar studio ikväll också. Råkade nämligen somna på soffan nu på eftermiddagen och skall man över huvud taget lyckas sova i natt får man nog försöka trötta ut sig några timmar nu under kvällen.
Men en riktigt bra helg ändå. Inser att när jag sitter och äter min mat ensam nu under helgdagarna att det är nog det värsta med att leva ensam. Det smakar inte lika bra helt enkelt. Nu ikväll när K är hemma och vi äter tillsammans är allt som vanligt igen. Ja och “vanligt” underskattar man väl alltid.
Veckan innehåller fysioterapeut och ännu en resa till centralorten. Hackad vecka, lite grann som hackad gurka. Stör. Men träden börjar gulna, val på söndag, lite annat veckorna efter, men sen skall väl lugnet lägra sig över kullen rätt skapligt. Bygger min kokong så länge så att den är redo när det är dags att krypa in i den och få något gjort.
Egentligen behövs det väl inte speciellt mycket för att hålla en programmerare på bra humör. Några blå prickar med en bock i listade på några ställen räcker gott för att förgylla en dylik mystisk persons vardag. Ja det är rent av själva syftet med verksamheten kan man tycka även om det är sen, efter det diffunderande sönderfallande, det icke använda, som i slutet är hela meningen med allt slit. Men de blå prickarna ligger närmare. Är lätt att ta till sig. Det metafysiska är längre ifrån en utom de dagar då man misströstar. Då omfamnas metafysiska föreställningar och läror som ett litet barn suger i sig en gul napp.
Härifrån kullen ser man inte några segelbåtar. Inte en enda. Ja och skulle man hade de stått på land. Kanske varit sandkonst i varande den med eftersom väldigt många av de där “båt på land” är just sådan projekt. Ambitionerna är höga när vraken köps in men avtar tämligen snabbt som ambition räknat för de flesta. Sen står de mest där och väntar på en tilltagande entropi varenda en av dem. Jodå har varit där. Spanat på blocket. Hittat. Men hejdat mig. Poäng.
Men hav har vi inte här nu. Men strax efter istiden var det annat. Då låg kusten bara meter bort. Ibland hör jag fortfarande ekot av vågornas slag mot stranden. Sparat genom tiden som en hälsning om att allt förändras och alltid kommer att göra det.
Många många år senare kom ryssen. Men då var havet nästan där det är idag. Kvällen den 22 maj 1721 anfölls Hudiksvall av närmare hundra ryska krigsfartyg med närmare 7 000 soldater ombord. Brände och våldtog och plundrade gjorde de hela vägen upp till Piteå. Som vanligt fanns försvaret i Stockholm. Inte stor skillnad mot idag alltså.
Möjligen är det därifrån rysskräcken i Sverige kommer. Det är alltid från Ryssland attackerna kommer enligt militär teoretikerna. Sen när attackerna verkligen kommer och de kommer från de vi betraktar som vänner (Läs Tyskland (och USA) ) då är det ändå Ryssland som är boven i slutänden. Man förstår väl inte sådant där tydligen.
Logiken kommer nog från den där tidens upplevelser och stavas feghet och rädsla.
Jag försöker ta allt det här med en nypa salt. Visst idioterna anfaller Ukraina. Lika illa är det som att USA går in i olika länder eller det som Israel håller på med. Det är inte Ryssar vi skall rädas i första hand, det är Idioterna. De finns överallt. I vårt land med. På höga positioner. Samla krigstribunalerna och lås in de jävlarna. Putin, Trump och Netanyahu först, sen deras anhang och sen alla småarméer med sina krigsherrar i Afrika. Sen rensar vi på hemmaplan. Ordentligt.
Det finns folk på “vår sida” som använder rysskräcken till att tillskansa sig fördelar. Politiker, företag och andra. Det torde väl vara solklart för de flesta. Vi bör fortfarande vara kritiska. Så när någon säger att det är ryssen som ligger bakom så bör vi väl också rimligen få bevis för att det är så. Men hur ofta får vi det idag? I princip är det nästan alltid underförstått vem som ligger bakom vad som än händer. Ja och då behövs såklart mer soldater, fler gevär och snyggare uniformer.
Krigshetsarna är lika jävla värdelösa som samhällsbyggare var de än befinner sig. Vi lever i en tid där den gruppen blomstrar mer än den gjort på hundra år. Där de flesta tycker det är helt normalt. MEN det är det inte!!!
Fred!
En kaffe skall väl få mig att lugna ner mig. Så jag tar en sådan. Med godiset jag köpt till helgen. Nåja, får väl köpa nytt imorgon. Stödja det lokala näringslivet. Ja och fetman. Obesitas. Har man obesitas är det synd om en för då är man sjuk. Har man fetma får man skylla sig själv för då har man ätit för mycket. Tror det är så i alla fall. Fungerar annars ungefär på samma sätt som när städerskor blev lokalvårdare. Inte blev de fetare för den skull inte.
Nä nu skall jag jaga några nya blå prickar med bock i.
Det är en spindel på duschdraperiets insida när jag duschar. Jag är väl inte så omåttligt förtjust i spindlar, men tycker nog ändå att får jag leva så får de också göra det.
Den stirrar på mig. Jag stirrar tillbaks. Spindeln vinner för den har fler ögon. Jag viker undan med mina två. Jag duschar. Den sitter kvar. Ja varför inte?
Sen tänker jag, hur länge tar det innan man (vem “man” är lämnar jag obesvarat) kan sätta en kamera på en spindel och låta den styrd vandra in i duschen och sätta sig på duschdraperiet och filma den där gamla fule fete gubben som duschar. Hmmm… är vi redan där? Ja man hoppas ju inte det. Att någon kommer tillbaks under dagen med utpressningshot och mörka tankar om att dela filmen på sociala medier. Fast där lugnar jag mig. Vem skulle vilja se liksom. Ja och varför skulle man vilja se. Är det så illa ställt att någon går igång på dylikt så bjuder jag gärna på det.
Outpressningsbar åtminstone i duschen. Försök med något annat.
Ja och kanske var det ändå bara en vanlig nyfiken och sällskapssjuk husspindel. En av tusen som bor i samma hus som vi bor i.
Nu lite senare. Katten och jag jobbar. Blå himmel där ute. INTE programmerarväder. Men det spelar ingen roll för idag står inga störande moment på agendan och jag är helt klart sugen. Borde kunna resultera i några rader kod även i det sämsta fall.
Lite UDP debugkod står på agendan. Inte mycket djupa tankar behövs för att få till det där, bara energin man måste göra av med att få in debugmeddelanden på alla ställen som behöver det. Tusentals. Kanske kan man till och med få en AI agent att lägga till en del av de där debugmeddelandena… Anledningen till det här gruvjobbet är främst att det blir lättare att debugga plugins, sen kan man använda det till att övervaka grejer som snurrar live också. Logfilerna är bra till mycket men inte alltid fungerande för debug på mindre system där de kan växa sig så stora att de själva skapar problem.
Allas vår Charlie med hatten blev i alla fall inte nedbrottad den här gången.
Så står fru Andersson i backen helt plötsligt. Det är väl det närmaste hon hamnar en glesbygdsföretagare med open source inriktning. Hade hon tagit sig en bit till upp på kullen hade vi en del gelsbygdsproblematik att prata om, ja och om open source ställning i samhället också. Ta t.ex bidrag från användare som man får som open source kreatör, där skall det skattas, precis som de var vilka inkomster som helst. Men de är inga inkomster som helst. Serru. Ja det skulle jag ha berättat och lite till.
Men bäst av alla andra möjligheter får man väl ändå anse att skylten med Magda ändå då är.
Är på väg mot Ljusdal. Alldeles snart i alla fall. Har precis varit ner i källaren och undersökt läckagesituationen och det ser utmärkt ut. Oj vad skönt liksom.
Skjutsade ner K till jobbet för en stund sedan, andra september kommer över mig och jag interpolerade fram till skrapning av rutor när vi satte oss i bilen. Fyfan för att skrapa rutor hörnini. Men ungefär en månad kvar sen står man där och skrapar i den iskalla vinden från norra ishavet.
Men tandläkare först alltså. Eller, tandhygienist är det väl egentligen om man skall vara noga. Borde gå rätt snabbt. Handlar jag sedan lite godis och annat till helgen lika snabbt så borde jag vara hemma innan lunch och får därmed en hel eftermiddag och kväll att koda på. Tycker ändå att det kan man ju inte klaga på när man också har en torsdag och en fredag kvar av veckan att göra storverk på.
Helgen är dessutom frufri. Det lutar åt “studio“. Ja rent av troligen. Guldtid för en gammal ocool gubbe. Ibland måste man unna sig. Serru!
Rörmokaren och jag. Ja mest rörmokaren. Halvdag idag. Läcka fixas. Element installeras. Jag hantlangar. Öppnar luftningsventiler. Stänger luftningsventiler. Luftar element med luftningsventiler. Letar grejer. Låter väl inte så farligt. Men stort hus det här. Många element. Alltså lika många luftningsventiler.
Fast mest försöker jag hålla mig undan. Att ha en gubbe som står och kommenterar hantverkarens jobb under hela uppdraget vill ingen hantverkare ha. Så jag smyger undan på kontoret. Hittar på en ominstallation som behöver göras. Gör en kalkyl. Lite annat. Men mest sitter jag och och bara väntar som den pensionär jag defacto är.
Hinner inte med lunch. Hinner inte med kaffe. Håller nästan på att missa att hämta en mycket trött K, för just då fyller vi på systemet igen. Jag rusar runt och luftar. Det pyser. Det bubblar. Det droppar och sprutar. Men susar ner för backen lite försenad mellan två element.
Nu. Man är trött. Jättetrött. Funderar allvarligt på att gå och lägga mig. Men sitter kvar mest för att det är jobbigt att ta sig upp för trapporna. Hoppas väl på att få den kraftinjektion som jag fick igår ikväll igen. Trött till piggare än pigg. Hade sovit riktigt dåligt. Men när den där injektionen drabbade mig gjorde inte det ett dugg. Möjligen hänger en del av det där kvar idag som en slemklump som inte vill släppa taget.
Men element installerat i källaren. Snyggt och prydligt blir det när proffset Hugo fixar det hela. Sen är förhoppningsvis läckan i flänsen mot det gamla systemet fixad också. Verkligen inte Hugos fel. Bara gamla grejer som inte vill hålla tätt. Man får hålla en tumme hårt och kraftfullt så länge innan man vet säkert att inte en enda droppe syns på flänsen.
Redo alltså för uppvärmningssäsong. Börjar ju se siffror nu för ett helt år. Besparingen i energi räknat är cirka två tredjedelar. Men med de elpriser som var förra vintern så blir kostnadsbesparingen ungefär femtio procent. Helt OK. Låser sen någon in Putin, Trump, Iranska revolutionsgardet och större delen av bosättarna i Israel så skall det där nog bli bra. Ja rent av blir det nog hur bra som helst.
Imorgon skall jag till Ljusdal igen. Tandläkare. Jag skall lära mig att använda mellanrumsborste nämligen. Tycker nog mest att de där är till för masochister. Ingen enda förnuftig människa kan väl gilla det där tortyrhelvetes redskapet. Små är de men ettriga som giftmyror. Men får skön tandpolering på köpet. Smakar nästan lika gott som whisky.
Men har nu lovat att sköta mig på den där punkten. Får väl försöka, så jag gör just det, försöker mitt bästa, morgon och kväll, ojjandes.
Nu måste jag lyssna på lite musik för att överleva. Utan musik död nämligen. Sen får vi se, bok, säng och drömmar, troligen.