Author: Åke Hedman

…gång i tiden skickades det mycket härifrån. Då skulle man gärna velat ha den här sidan tillgänglig. Men nu hade man inte det.  Skriver jag nu också postnummer här så kan jag söka rätt på sidan vid behov. Men att det behovet skulle uppstå är väl möjligen mest en fåfäng längtan bakåt i tiden. Alltså här en note to myself.

Julhelgen har passerat och man har överlevt. Antalet dåliga filmer har helt säkert varit tillräckligt många för att man skall kunna kalla det en riktig helg, K vinner i Geni och jag kommer sist. Alltså precis som det skall vara. Magen putar betänkligt. Livremmen använder hål man tidigare inte visste fanns. Men märkligt mycket mat kvar i skåpen. Otäckt sådär. Här kastas sällan mat. Den skall ätas upp. Men lite kanske kan skickas med J. som skall hem till lärdomsstaden igen idag. Men inte ens han orkar bära med sig de mängder som ligger och dräller här och var i förråden och väntar på att sväljas.

Jodå snö dimper det också ner. Tre decimeter säger grannen. Så då bestämmer vi mängden till det. Jag har ingen koll. Skottar lite lätt framför bron nu på morgonen. Resten tar stor gul traktor långt innan fem i morse och en del igår. Trotts den lilla mängden jag hanterar så får jag såklart mer ont i axeln. För mina synders skull antar jag. De är tillräckligt många för många dagars ont kan man tro. Men man har det som man förtjänar. Aldrig mer eller mindre. Fast det där sista var såklart inte helt korrekt och sant. Det är väl därför människorna uppfann helvetet och himlen. Tron på någon slags rättvisa till slut ändå. Usch va många måste ha blivit besvikna när de bara fann mörker. Skit också liksom. Pratarna regerar säkert i eftervärlden också. Dom och de till synes snygga.

Själv försöker jag hitta en ingång in i låtsasarbetande. Det går sådär kan jag meddela. Man tycks ha angripits av soffpotatisamöban. Vill bara sova och helst göra det på armlängds avstånd från en chokladask. Inte ens kaffe hjälper speciellt mycket. Slöfickssyndromet har liksom tagit över alla hjärnans funktioner. Men bra det där. Antar jag. Bra att man är långt långt nere i viloläge till slut. Återhämtning här. Den kan får ta några dagar. Det är ingen brådska med någonting egentligen.

Så låt dagen fortsätta. Såhär. Som den är. Som en bok man inte vet hur den slutar förrän ikväll, som man vill ta sig igenom, som man är nyfiken på. Så är mina dagar. Oftast. Visst måste väl det anses vara en ynnest och en gåva?