Nackdelen med att ha ondskan sittande inuti axeln istället för på den är uppenbar. När man skottar snö alltså. Det blir liksom inte bara nedlåtande prat från den där djävulen utan det skall stickas med ljuster och plågas och jävlas med ocoola gubbar också. Men jag biter ihop. Jag har utvecklat en teknik där jag skjuter skoveln framåt med knäet och sen lyfter upp den med vänster arm. Högern får balansera. Det fungerar. Har fungerat i tio år. Sjukgymnast säger ajabaja. Vänstern kommer att ge sig den med. Men jag lär mig att jag är en levande varelse och att jag har fler nerver i armar och ben än jag visste innan. Men det som måste göras måste göras. Det som skall läras måste läras. Här finns ingen som kommer med ömma ord och en vänlig klapp på ryggen.
Nu sitter jag alltså här inne och har ont. Arm upp på bord och fram till mus är inte alltid lätt. Men biter ihop. Skall sluta klaga. Lovar. Inget av det här syns ju. Alltså finns det inte.
Men kaffeputtraren är på. Den producerar äckligt kaffe, möjligen behöver den avkalkas, men man vänjer sig vid allt. Jag har ännu inte lyckats hålla mig till den där enda koppen per dag. Alltihop kan eventuellt ha med det att göra också. Mindre är ganska ofta mer.
Tisdag, en viktig dag. Det man inte hunnit innan tisdagen är slut det hinner man inte den veckan. Onsdag, torsdagen och fredagen är som dimma. Bara diffunderar iväg ut i lufthavet. Svårare saker fixar sig inte då. Manualskrivardagar.
Det är 1400 dagar kvar idag. Det är bättre än 1826 liksom. Man anar hur de som sitter i fängelse har det. Ja så mycket våldtäkter i duschen är det nu inte här i huset. Men ändå. Lite lika. Men det bästa som hänt på länge såklart.
Funderar på det där med förlåtande igår. Jag har nämligen inga problem med att förlåta Ingvar Kamprad för hans nazitid. Till och med när jag får hör att han är medlem i det där gänget fram till 1948. Alltså fram till en tid när han vet, utan tvekan, vad nazisterna gjort. Känner till övergreppen. Men ändå alltså. Hans andra gärning överskuggar det där. Återigen med den information jag har idag. Men den fiktiva “Kalle Persson” med samma bakgrund som blev svarvare på Kockums är det liksom inte lika lätt att förlåta. Där blir det lätt “Nazisvin”. Eller hur skulle man reagera om man fick reda på att ens egen far varit med i samma förbund? Vad krävs för att bli förlåten? För att man skall få gå vidare. Skulle en Hitler som ägnat återstående tiden av sitt liv till att hjälpa och skapa en bättre värld bli förlåten? Himmler? Göbbels? Kaptenen i SS? För nog måste vi väl förlåta? Vad blir vi annars för människor? Men vilka förlåter vi med lätthet? Är det inte just i förlåtelsen som freden och möjligheten att leva samman med människor av olika ursprung och typer ligger? Jo jag tror det. Kasta du första stenen som inte är i behov av förlåtelse för något du gjort. Men kasta den fan inte om du själv någon gång förväntar dig barmhärtighet och förlåtelse. Man kan inte få båda.
Framförallt måste man gå vidare. I allt.
Men det låter jag den här dagen ta sin början på allvar. Ja så allvarligt nu något kan vara som är helt på låtsas.
