Categories
Betraktelser & Berättelse

Flytta på dig!

Maker-Faire-Community-Sign

Jag har alltid bedömt människor efter vad de gör och presterar inte efter deras vältalighet eller vad de säger att de skall göra. Tro mig, det blir inte så jäkla många kvar att beundra efter tillämpandet av den regeln. Men en hel rörelse av samarbetande människor i världen existerar faktiskt just kring denna princip. Inom Open Source/Open Hardware kan du prata om saker du tänker göra tills du glöder och luktar bränt utan att en endaste enda kommer att bry sig ett minsta lilla dugg. Om du däremot visar (nästan) fungerande prylar och kod, även prototyper, så kommer människor att visa dig respekt och ta dig på allvar. Gillar det där sättet att tänka, det är skönt och makerrörelsen är ett föredöme för annat tänk här i världen. Kanske inte så konstigt att jag tycker det såklart, eftersom jag själv är just en sådan där open source varelse och har varit det i många år vid det här laget. Men visst är det fint att folk samarbetar med varandra över gränser, tid, kulturer och allt annat man kan tänka sig och ofta gör det utan tanke på vinning för egen del utom då möjligen för att få cred. för det man gör.

Tänk om vi hade politiker som resonerade sådär. Jävlar vad det skulle röra på sig. Eller skolledare. Chefer inom privat sektor och offentlig förvaltning. Tänk om de som gör något i den världen fick kontrollen istället för alla “pratare”, det skulle bli en “maker-revolution”. Vad skulle hända inom musik eller litteratur. Den största musiken och litteraturen “skrivs” ju ändå tydligen av dem som säger att “de skall göra den”. När de får tid, finner lugnet, finner inspirationen eller när planeterna står i rätt konstellation. Vi vet så väl att “pratarna” nästan alltid menar att det är vi andra som skall göra de där grejerna åt dem medan de håvar in berömmet. Men tänk om de som verkligen gör sakerna också blev det som mottagarna plockade in…

Men vänta nu… Hmm… Vi är ju där redan. Titta på den egenutgivna musiken. De egenutgivna böckerna. De egenutgivna dataprogrammen/apparna. 3D skrivar utvecklingen. Det är en maker-revolution vi lever i. H Ä R L I G T ! ! ! Det finns alltså hopp för världen. Flytta på er alla “pratare” för här kommer vi. Er tid är liksom ute!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Troende mindre intelligenta | Nyheter | Aftonbladet

images

Troende mindre intelligenta | Nyheter | Aftonbladet.

Ja inte vet jag om det är så som den här undersökningen visar, men ibland har man ju undrat. Vi avfällingarna som tvivlar funderar såklart en hel del mer än de troende på det här med Gud. Får därför en hel del mer träning också än de troende får just på att fundera, vilket såklart kan hjälpa upp tankeförmågan om man nu tänker på ditt och datt där emellan och liksom inte fastnar i bara en frågeställning.

De diskussioner jag haft med han/hon/det har till största delen blivit monologer där jag varit den ende prataren. Men det är ju ungefär som hos psykologen förstår jag så kanske fungerar det hela ändå. Men de som är religiösa och troende säger ju att de får svar (det får man ju inte hos psykologen) så kanske är det bara jag som inte hör eller möjligen är hon/han/det lite sur på mig för att jag är en simpel tvivlare.

Ja det må vara hur det vill med den saken. En dag lär man väl få veta. Jag menar finns det liv efter döden och allt inte bara blir helt svart så kanske man kan får det där samtalet med han/hon/det också då till slut i alla fall. Risken finns såklart att en syndare som en annan bara får prata med en ställföreträdare till han/hon/det som liksom de här på jorden påstår att han/hon/det finns men har lika svårt med bevisföringen som sina jordiska kollegor, innan man blir skickad till någon omskolningskurs inför nya liv att ta sig igenom. Usch blir trött av bara tanken. Börja ett nytt liv igen. Det är nog bäst att det blir svart. Tänk bara på tonåren. Helvete man behöver bli bra peppade om man skall orka tänkas sig att ta sig igenom dom åren med någon slags entusiasm igen. Första kyssen, första penetreringen och allt det där.

Men det kan ju också vara så att det verkligen finns en himmel och ett helvete. Att man helt enkelt gått på fel väg fast man försökt vara så snäll som det bara går för det mesta. Enligt företrädarna för han/hon/det så skall man tydligen ha en lite mer lismande samvaro med han/hon/det än jag har för att bli en av de upphöjda. Så då blir det antagligen rakt in i helvetet kan man ju ges sig fan på. Men alla ens kompisar lär ju finnas där också utom några få då som liksom föddes in i religionen och säkert kommer till både himmel och paradis. Men å andra sidan kanske man är så intelligent att man inte behöver bry sig så mycket om det där.

Ja, ja först skall jag i alla fall leva fullt ut som den o-coole gubbe jag är. Försöker väl få kontakt då och då med han/hon/det, men svaras det inte i fortsättningen heller så får man väl nöja sig med att vara en av de intelligenta då. Fast fan tror ens det är sant om man funderar vidare på det. Har liksom aldrig visat tecken på det heller innan den här artikeln kom och vände upp och ned på allting.

Men Blondinbella tror jag på. Hon finns säkert! Hoppas inte det påverkar det där intelligenta som nyss kom min väg.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Lo[o]s läge fick en annan…

Screenshot from 2013-08-12 17:57:22

Lo[o]s läge fick en liksom en annan innebörd när man zoomade ut lite. Känner mig mer som en del av världen nu även om Grönland verkar befinna sig oroväckande nära och Svalbard med för den delen men väljer att inte tänka mer på det utan mer på varandes en del av världen också här i skogen. Verkar ju inte vara så långt varken till Cornwall eller Provence heller liksom, i alla fall närmare än Grönland som sagt ser ut att ligga nära. Undrar vad man skall välja?

LOS = SOL Men LOOS = en dyster tysk arkitekt. Marknadsföringsmiss där av någon som bestämmer mer än mig…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Höst

katt_med_glasogon_507e4c75ddf2b32403002c30

Katten och jag är på låtsaskontoret efter att ha skjutsat Karin till Jobbet. Petite sitter här på bordet och förbereder sig för lite morgonsovande och jag för lite låtsasarbete. Det är liksom som vanligt igen alltså. Semestertiderna är slut och hösten här i arbetsmässig mening. Strumpor på idag för att förhöja den där känslan och man skulle nästan vilja gråta. Men man får vända den där energin till att utföra något vettigt istället. Jobba på det som stort skall bli men inte ännu blivit det.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Freluga etc

IMG_20130811_175205

Eva Dahlgren i Freluga. Det är bra. Det är egentligen Freluga vi vill känna in eftersom vi såg Eva Dahlgren i Östersund också i November, men det är en bättre show här I Freluga, bättre ljud och bättre närvaro. Det lilla formatet passar Eva bättre. Jag står lite avigt till på sidan, men ljudet fungerar där också och javisst man skall se och höra konserter från en position långt fram. Det blir liksom en annan sak då.

När vi skall hem så har vi punktering. Livet vill gärna jävlas lite men så lätt slås vi inte ner längre. En baggis även utan domkraft i bilen. En vegetarisk pizza i Edsbyn fyller på och vi bestämmer oss för att svänga in och kolla efter bäver på vägen hem. Och visst, vi ser tre stycken. Nyfikna rackare som till och med simmar emot oss när vi går ut ur bilen. Men det är sent så det mörknar fort. Får bli en till tur dit när vi har lite mer tid och kan komma dit lite tidigare på kvällen. Fascinerade djur som jag är glad att vi återigen har här i Hälsingland. När jag växte upp hörde man bara talas om dem av de äldre och såg ibland lämningar efter dem. Nu finns de överallt igen. Gillar.

Mörkt såklart sen när vi for genom de riktigt djupa skogarna här. Man hoppas på björn och älg och är beredd på båda och resultatet blir en älgko. Har respekt för älg när jag sitter i en bil och ännu mer så efter att jag totalkraschade en nästan ny bil in i en för några år sedan. Men tycker de är magiska. En älgs mjuka rörelser är som den vackraste dans. Att ett så stort djur kan röras sig så graciöst är underbart.

Sen ser vi såklart mer än ett troll där efter den ödsliga vägen. Några stora och några små sysselsatta med allehanda ofog, men eftersom mina läsare här på bloggen inte klarar av sådant så skall jag inte orda mer om det. Ni får helt enkelt själva ta er ut en sen kväll i en av skogarna här och ta in det ni ser med öppna sinnen och ni kommer att få se troll så ni storknar.

Innan vi åker ut ur den vildaste delen av skogen håller vi nästan på att åka in i ett fyrspann som drar en svart likvagn med svarta draperier i vagnens glasrutor som nästan döljer kistan. Alla hästar är i galopp och mannen som kör ekipaget låter piskan vina i luften över de fyra svarta hästarna som var och en har en svart plym på sitt huvud. Mannen har en hög hatt på sitt huvud, en lång näsa och en svart lång rock, hinner jag se innan de alla far förbi oss med en sladd i gruset och försvinner i kurvan bakom oss in i de djupare delen av skogen efter skogsvägen. Sånt som händer i Lo[o]s skogar lite då och då, men vi tittar på varandra och ruskar lite på huvudena över somligas trafikfarlighet, och far vidare hemåt för lite sömn som skall förbereda för en vecka som ingen vet någonting alls om.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Gammelnoja igen

Måste fundera hur gammal jag blir när det är dags att fylla år igen någon gång senare i höst. Jag brukar säga att jag är 56 om någon frågar, utan att egentligen tänka efter eller om det är helt överensstämmande med verkligheten. Måste räkna ut för att få klarhet, 2013-1956 = 57, den årliga åldersstatuskollen liksom. Hoppsan! Vad är det egentligen som händer här. Livet håller liksom på att ta slut. Om tre år kommer den där uträkningen säga sextio och är man inte gubbe då så vet jag då inte. Men det är såklart ändå bara siffror allt det där. Fastän så många bedömer en utifrån de där siffrorna så betyder de så lite i egentlig mening. Det är ju hur och om man lever livet det handlar om egentligen.

Jag har haft elever som slutat leva sina liv i egentlig mening innan de är nitton. Ännu fler kamrater som gett upp innan trettio och efter det alla de där jämna bemärkelsedagarna i omgivningen där “geupptillfällena” stått som spön i backen efteråt. Inget fel i det. Alla gör sina val. Det är väl egentligen ganska skönt att inte lära sig något nytt, hålla sin position och inte byta spår, bara gå på. Uppröras över aftonbladets rubriker och ett Kalle Anka byte av innehåll till jul blir det som får en att vilja skriva brev till Kungen och kräva ändring. Visst. Trygghetnarkomanin. Matrix är ju bara en film ändå. Man lever ju i verkligheten.

De flesta av mina kompisar köpte motorcykel när de fyllt femtio eller rörde sig i åldrarna däromkring. Jag köpte mina studioprylar, de som hade mer stålar köpte en sportbil som de knappt kommer in i, än mindre ur. Allt det här handlar naturligtvis en hel del om att man har mer pengar. Att man har råd att göra sånt där. Barn har flugit ut och klara sig själva. Man har mer pengar över. Man får en chans att förverkliga sig själv. Naturligtvis kan man göra sig löjlig över det där också, att folk uppfyller drömmar de haft när de var unga och som de inte kunnat förverkliga då. Men det slår bara tillbaks på dem som som ger uttryck för det där föraktet och förlöjligandet. För förstår man inte känslan hos andra när de kanske faktiskt blir lyckliga där en stund, så har man antagligen själv hamnat allt för långt ner i det avundsjuka trygghetsträsket där bara grått, grått, grått råder för att aldrig ersättas av annat än andra nyanser av grått.

Man ser ju att man blir äldre också på att den där listan man rabblar i huvudet, varje gång man tänder ljus där på kyrkogården, blir längre och längre. Numera tycks den aldrig ta slut och man glömmer nästan alltid ett namn när man står där. Men det är väl egentligen också bara där det sorgliga finns i åldrandet. Att många av de man älskat inte längre är med. Annars är det liksom ingen skillnad – annat än att det ibland gör mer ont – att vara gammal. Ja jag skriver “gammal” för jag betraktar mig själv ur det där 22-åringsperspektivet som han jag har i huvudet befinner sig på. Han där inne känner sig såklart inte äldre. Det är knappt han gör det ens när han ser sig själv i spegeln. Alltför van vid en sakta pårullande förändring och inbyggda filter. Nej det är när man möter gamla kamrater man ser det där bäst. I Edsbyn där man växte upp. Man söker de gamla vännerna bland trettioåringarna, men inser att det är deras åldrande mammor eller pappor som en gång var ens vänner. Gråhåriga och fårade sitter de där med barnbarn(et/en) i famnen. Pratar inte om annat än om dessa älskade barnbarn i oändliga monologer när man träffar dem. Men på något vis är det ändå bättre än den andra gruppen åldringar, de andra som bara pratar om förr. Om hur mycket bättre det var då. Hur jävla roligt det var och så förbannat galna vi alla var. Tänk att vi överlevde? Minns liksom inte det där lyckliga själv. Det finns sällan någon att prata med om framtiden längre. Dit där bortåt 22-åringen där inne fortfarande tittar mot. Det smärtar ibland.

Ja det är väl den framtiden man har framför sig, eller jag är ju redan där. Pratar egentligen sällan om något väsentligt med någon idag utanför hemmet om det inte är arbete, barnbarn, barn eller gamla tider. De filosofiska diskussionerna finns inte i mitt liv längre. Jag får ha dem för mig själv. Jag bävar för en dag när jag hamnar på Furugården (det lokala ålderdomshemmet här) och hoppas att jag får ynnesten att dö innan dess. Fiske- jakt- och byhistorierna och barnbarnsmallighet skulle ta mig till helvetet i förtid. Nejdå jag ser inte ner på det där. Det är bara andra, olika liv och det enda jag vill är att ha mångfalden. Jag lovar jag skulle ha samma känslor för en ålderdom bland de finkulturella som jag vet också pratar för mycket om barnbarn och barnbarn och barnbarn bland se fina böckerna, den fina musiken och de fina människorna.

Så jag hör inte hemma. Hittade aldrig hem igen efter att jag flyttade då 1978 (ja det var inte 1977 som jag alltid har trott). Ja om sanningen skall fram så var jag väl inte “hemma” då heller. Finns väl något man skulle kunna gräva ner sig i där. Men man har liksom inte tid. Har fortfarande saker ogjorda. Kan inte hjälpas, det är så i mitt liv, kan det inte vara på annat sätt. Det finns saker som måste göras och jag skall göra det där klart och om jag sen någon gång blir bjuden på någons bröllop innan slutet så är jag allt ganska tillfreds med det här livet ändå.

Snubbarna, ja också han som är “Head of IT in the board at Loos Bygderåd”, som fortfarande frågar om word-kommandon, webdesignsfrågor, pc-konfigurering och alla de där andra konstiga frågorna till en inbäddad programmerare och i dem försöker höja sig själva och förminska mig kommer aldrig fatta ett dyft ändå. Så de kan få fråga på och jag jag orkar inte längre ens försöka få dem att förstå. Lyssna kommer de aldrig lära sig ändå och de är ändå bara intresserad av sig själva. Japp, så är det att bli gammal. Man får väl liksom leva med det kan tänka. Gör det med ett leende och ett småfnissande för säkerhetsskull. Alltid retar det någon.