Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Skit på dig!

Den söta flickan ställde sig upp i klassrummet. Slängde sina böcker och sin blå miniräknare genom fönstret. Glassplittret landade i ölandstoken under fönstret som vajade till men till synes stolt och förolämpad reste sig igen när det rutade kollegieblocket och sedan den blå miniräknaren passerat den. Den söta flickan såg inget av detta. Hon gick fram till sin lärare, harklade sig och hämtade segt slem långt ner i strupen och spottade honom rakt i ansiktet. “Fuck you!” sa hon och gav fingret till sin nu upprörde men annars så känslokalle lärare i mattematik. Han som nu fått en helt klart högröd färgskiftning i sitt ansikte.

Klassen, tjugotvå unga, började prata i mun på varandra när den söta flickan försvann ut genom dörren. Läraren rev av ett blad från sitt eget kollegieblock och försökte torka bort slemmet från sitt ansikte. Det lyckades inte fullt ut. En sträng slem hängde ner från vänstra delen av hans haka. Han hade fått nog nu. Han ville inte vara lärare. Hade aldrig velat vara lärare. Det var barnet som fått honom till det. Den där nu bortskämda tonåringen som alltid, varje dag, spelade musik så jävla högt där hemma i sitt pojkrum så att han inte kunde tänka. Men nu var det nog. Han stormade ut. Mot rektorn. Nu skulle han säga upp sig. Avsluta den här skiten.

Magnus hostade till. Han ville ju inte heller vara här. Det här var hans morsas ide’. Hon som var ekonomichef på det stora företaget. Hon som visste precis vad han ville. Korrigering! Trodde hon visste. Men Magnus ville bara spela med sitt band. Hatade matematik. Hatade allt vad fucking jävla skitekonomi hette. Han reste sig upp. Gick ut för att spela, spela, spela och aldrig sluta spela. Sin väska lämnade han kvar. Böckerna i den skulle han aldrig någonsin behöva igen.

Sofia grät. Hon var känslig. Orkade inte med sånt här. Hon hade trott att det här var en bra skola. Här där hon skulle inleda sin karriär som skulle ta henne vidare in i excecutive-rummen. Nu fick det vara nog. Det fanns andra skolor som kunde ta henne dit hon ville. Hon vek ihop boken. Packade ner penna, linjal, miniräknare och ett gammalt tuggummi och la alltsammans försiktigt i sin axelväska. Hängde den på axeln. Sköt in stolen försiktigt. Reste sig och gick ut genom dörren utan att se sig om på någon av dom andra.

Den nya tiden var här. När alla gjorde det dom verkligen ville utan hänsyn till någon annan. Samhällen skulle rasa. Människor skulle rasa. Relationer brytas. Värden krossas. Men när allt var över skulle jorden vara ett bättre ställe att leva på. Kanske.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Städdag

dammsugare_2

Städdag idag så jag försöker städa. Ett av mina låtsasjobb. Började vid 9:30 ungefär och har inte ens kommit fram till dammsugningen. Nu handlar det inte om att det är sådär extra skitigt utan mer om min ovilliga person. Te och kaffe och apelsiner är så jäkla gott idag och oj! så skönt det är att bara sitta. För att inte tala om nöjet i att skriva det här inlägget. Men jag måste skärpa mig om det skall bli en gofredagseftermiddag enligt o-cool gubbe från Los standard. Men först skall jag bara…

Det är vinter utanför fönstret idag också. -4.2 under snön och -11.5 ovanför. Mig går det ingen nöd på med mina +20.8 här inne. Att sitta i sin bubbla och kunna vräka på med värme sådana här dagar är en ynnest. Inte en självklarhet. Jag är glad att jag kan det. Talgoxarna och Domherrarna utanför fönstret har burrat upp sig ordentligt. Fattar inte hur dom klarar av vintern med dom där små kropparna. För det gör dom ju. Vinter efter vinter. Men att dom har det tufft framgår av

“De flesta småfåglar har en förbluffande
låg överlevnad och generellt brukar man säga
att en av fyra (25%) överlever första året. De som klarat
detta har sen ungefär fifty-fifty (50%) chans att bli
ytterligare ett år.” Källa {http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_4_2003_StaavFransson_Fagelalder.pdf}

Enligt samma källor kan man i specifika fall se småfåglar som överlever i tio år men de är naturligtvis ovanliga med dom överlevnadschanserna. Jag inbillar mig att vår matning hjälper till lite i alla fall. Plockar bort i alla fall en negativ parameter. Dessutom är dom trevliga att ha utanför fönstret.

Nä nu skall jag hämta posten och om jag ha tur prata en stund med dragspelaren…

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Missbruk

Semla

Det skulle inte bli någon semla idag. Det var bestämt sedan tidigare. Skrivet i sten liksom. Så jag gick in i affären med tillförsikt. Såg inga semlor men däremot nybakta bullar som luktade väldigt gott. Bortsåg från dem och fortsatte med mina inköp. Kände mig ändå lite hungrig. Lunchtid. Bröt loss en banan. Sund o-cool gubbe från Los liksom. Fortsatte handlandet och så stod dom där framför mig helt plötsligt. En disk med två paket dubbelsemlor. Bakade i Stockholm. Nytt otestat bageri. Ett man borde prova. Alla dom lokala testade jag förra säsongen och säsongen före den. Flera gånger. Men jag skulle ju inte ha några. Jag hade ju dessutom köpt en banan.

Det är då det börjar i huvudet. Det är precis som det sitter en liten djävul på axeln och hittar en massa fördelar med att köpa dom där semlorna och snabbt tugga i sig dom. Argumenten *för* bara haglar över en. Inte ett enda argument emot finns att uppbringa. Till slut finns inga nackdelar alls utan bara fördelar kvar med att köpa dom där goda, läckra ja rent av vackra semlorna. I det läget är man ju korkad om man inte köper dom. Så ner i kundvagnen åker dom. Man har än en gång förlorat. Vadå självkontroll? Beteendet känner jag så väl igen när jag rökte och man försökte sluta. Missbrukarbeteende. Man är i skiten!

Så semlorna kommer med och äts upp mellan Ljusdal och Färila. Gott. Självklart. Dom lokala är iof bättre. Speciellt på Wilmars. Det lokala bageriet. Dåligt samvete efteråt? Ja, lite kanske. Men inte värre än att jag överlever och ändå har lite självrespekt kvar. Nästa gång klarar jag det. Har ju hållit mitt andra beroende stången i säkert en vecka. Har nämligen samma beteende när det gäller Vicks Blå. Det är en ständig kamp. Mitt beroende av semlor och Vicks blå är tvivelsutan ett missbruk men ett missbruk som jag skall vinna mot en dag. Imorgon fixar jag det lätt!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Hälsingland

vinter3

Vägen hem och det är så där gnistrande igen. Det är verkligen så vackert att det gör fysiskt ont inom mig. Gör ont på ett gott sätt. Det finns inga fotografier som kan vidarebefodra känslan när man färdas genom allt det här. Kanske en dikt kan, en sång, eller en målning. Vet inte. Men absolut inte ett fotografi.

Hemåt, det är fortfarande västerut över bergen. Mysingsborg. Helvete vad vackert Hälsingland är här på skogen idag! Jag saktar ner och njuter av det jag ser. Tar in fyller på. Blir nästan förbannad – så jävla vackert är det. Men lik förbannat längtar jag till sommaren också. En enklare tid. Januari och Februari är svårmånader. Månader man kan arbeta hårt på. Knappast göra något mer. Svårmodet ligger som ett lock över hela den här världen under de två månaderna. Man smiter undan med arbete. Måste det. Till och med låtsasarbete kan fungera bra dar. Tills Vasaloppsöndan. Då vänder det liksom. Hoppet återvänder. Man kan peta ner några frön i jorden. Jord som är sommar när fingrarna trycks ned i den. Annars är det bara sådana här dagar man får hoppas på. De som hjälper en igenom.

Också det värdsliga hjälper till. Bilen gick igenom besiktningen. Tredje försöket men ändå. Maten till helgen bunkrad. Köpt stövlar så jag kan burra runt med snöslungan utan att bli blöt om fötterna. Ätit årets första semla. En bra dag alltså i ett vackert Hälsingland. “Hälsingland”. Säg det för er själva. Smakar gott på något sätt där i mun. Där bor jag!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Ella och Brita drar till USA (eller cirklar sluts)

ella_amerika_framsida_1200

Ella Nilsdotter och Brita Nilsdotter flyttar till USA 1882. Två systrar uppväxta ute i skogarna här i Los och som knappast sett en större stad ens när dom startar sin resa. Jag undrar hur dom vågade. Pengarna tjänade dom ihop själva. Ella som piga i prästgården i Los och Brita som piga i Färila. Mycket pengar skulle fram. Pengar som man kunde ha gjort av med på annat.

Han som blev kvar på gården var min farfarsfarfar och sedan min farfarsfar. Kvar där på gården, Sluga, där uppe på berget i Hässjaberg. Andra syskon till systrarna stannade kvar eller flyttade ut till olika orter i Sverige. Kerstin till exempel. Som gifte sig med Smed-Karl från Värmland och stannade i byn. Många lever kvar i Los än idag som fortfarande som härstammar från henne och smeden.

När farsan och morsan hittade huset i Samuelsfall i början av sjuttiotalet blev dom omedelbart förälskad i trakten . Dom spenderade all tid dom kunde där och det var deras smultronställe i livet. Nyby, Lomsjöhed, Hässjaberg, Kvarnbergstorp, Tenskog, Lobonäs var ställen med namn man vande sig vid. Men farsan visste inte om att hans far var född på Hässjaberg. Född och uppväxt bara några kilometrar från den plats han och morsan köpt sitt hus. Det var först i början av 1990 som jag letade fram det i min jakt på att lära känna en farfar jag aldrig känt. Förvånad blev jag såklart eftersom man sagt att min farfar kom från Lillhärdal, farmor från Orsa. Men Hässjaberg var det alltså. Cirklar sluts liksom utan att man ibland ens är medveten om det. Farfar flyttade iof redan 1904 till Stockholm och farfarsfar flyttade 1928 till Sandsjö så spåren hade väl hunnit kallna en del. Men farsan stannade i Samuelsfall och dog där. Precis där han ville dö även om det skedde på tok för tidigt.

Min härstamning här i Los visade sig alltså gå tillbaks till början av 1800-talet då man flyttade upp på berget från Roteberg i Edsbyn och beskrevs i kyrkböckerna som nybyggare. Jag som också hamnade här med Karin av en slump. Här där vi naturligtvis ändå alltid kommer att vara utbölingar. Eller från Stockholm.

Men Ella och Brita vågade mer och reste till USA som så många andra. I mitt vidare sökande fick jag till slut tag i Jack och Kyle Lundin. Ella var Mamma till Jacks farfar. Vi fick en hel släkt på köpet där borta. Ella hade tagit sig till Minnesota som så många andra Svenskar. Gift sig med John Erik Lundin och fått ett bra liv där borta. Kyle släktforskade också och har varit hit två gånger med John och hälsat på. Ingen av oss har lyckats ta reda på vart Brita tog vägen. Hon tar båten, men kommer hon fram? Ingen vet? Hursomhelst jag avundas båda deras mod. Resan måste ha varit som om att resa till månen idag. Bra gjort tjejer!

För en sådan som mig som har för mycket fantasi så är såklart sådant här mumma. Jag bryr mig inte så mycket om att hitta det där fina folket. Kyle som var Amerikan gillade sådant såklart. Amerikaner behöver kungar och drottningar och närheten till dom. Men det är människoödena som intresserar mig. Dom döda lika mycket som dom levande. Att läsa i kyrkböckerna om kvinnan där upp i Hässjaberg som “sitter på skogen” med sina barn och kommer och gör anspråk på mark väcker frågetecken och sätter igång saker i huvudet. Jag vill liksom fylla i dom där informationsbitarna som saknas. Kanske gör jag också det en dag. Kanske hittar jag också Brita till slut. Eller också fantiserar jag om att hon träffade en vacker Skotsk man i London, där man bunkrade innan skeppet på riktigt gav sig ut över Atlanten. Avbröt resan, kysste Ella adjö, och följde honom hem till Skottland och startade ett whiskydestilleri som producerar whisky som jag ovetandes om detta idag dricker då och då när jag funderar över hennes öde. Cirklar sluts. Det är bara så.

Edit: Gårdsnamnet “Sluga” är troligen fel i den här texten. Gården heter något annat.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Världen slutar snurra.

Det är vitt här idag. Inte sådär bländande och gnistrande som när solen är framme och belyser alltihop. Det bländande kommer i Februari och Mars – nu är det Januarivitt. Vitt av en sol filtrerad genom tjocka duntäckslika moln. Världen där ute, eller min värld snarare, har precis tagit sig ur en riktig köldknäpp. Eller min värld förresten, min värld har nästan slutat snurra. Flunsan har haft mig hårt i sitt grepp några dagar.

Jag är sällan sådär sjuk så jag måste ta täcket och lägga mig på soffan och ojja mig. Men ibland händer det såklart. Det där som Alvedon inte kan ta sig an. Är man inte dödligt sjuk så kan det där vara lite mysigt också. Ett gäng bra böcker, brasa, sjukkatter, te och fritt ligga där och tycka synd om sig själv. Det kan liksom vara rätt OK liksom. Är det inte det kan man ju alltid slumra till lite med jämna mellanrum tills det blir det. Våra katter gillar det här med sjuka personer mycket och gosar gärna in sig både under och ovanför täcket hos den person som för tillfället “lider”. Katter har ju annars en klar känsla främst för sitt eget välbefinnande men just i det här fallet sammanfaller de två.

Så den här gången finns det återigen tecken på att jag och mina vita riddare ha gått segrande ur striden. Man skall hylla sitt immunförsvar då och då tycker jag. Livet haltar vidare.