Categories
Betraktelser & Berättelse

“ditt äckliga lilla svin”

svin1_73346158

“ditt äckliga lilla svin” skriver en kille som avslutning på en tydlig invandrarfientlig text igår på fejjan, efter att den kvinnliga unga politikern delat en mycket underhållande ordväxling mellan SD och MP lokalt här i Ljusdal rörande invandring. Dåligt omdöme och en man som är arg. Man har hört om det, dessa hatare, där orden inte räcker till och man måste ta till skällsord och förolämpningar för att på riktigt kunna få ur sig det man känner. Det finns en ilska och ett hat som är så stark att det går som ett spjut rakt in i själen och förstör och river upp hos en enkel människa som mig. Inläggen mot mannen låter inte vänta på sig. De som kallar honom lågutbildad kränkt vit man och värre. Hatet igen, de som egentligen är precis som honom och vill göra oss så olika det bara går istället för att sammanföra oss. Jag går och lägger mig med en klump i magen. Bara Henning Mankells godhet kan få mig att somna denna kväll.

När jag vaknar nu på morgonen sitter klumpen kvar där i magen. Vad har skapat denne mans ilska och vad har skapat översittarattityden som de visar som pratar om lågutbildade kränkta män eller vita kränkta män eller vad det nu används för epitet. Jag som tror på det fria ordet. Som tror att alla har rätt att säga vad de tycker också offentligt och som tycker att just den friheten är det enda krig som är värt att utkämpa. Skulle man kunna dö för att försvara den här mannens rätt att tala? Det är ju lättare att tänka sig att göra det för dem som har samma inställning som en själv. Men svaret är nog ett självklart ja. Nej, rätten att förolämpa någon med “ditt äckliga lilla svin” är jag inte beredd att försvara med ett lillfinger ens, men de andra åsikter mannen framför, de jag inte håller med om på en endaste punkt, de måste han få säga/skiva/skrika ut. Jag tror på hans rätt att få framföra dem och att få göra det utan att kallas “lågutbildad” eller annat som är lika stötande som “ditt äckliga lilla svin” och som bara polariserar oss och skapar fler av honom. Fler därför att det också finns gemenskap i utanförskapets kalla värld.

Kanske skulle jag kunnat vara den här mannen jag med. Det pratades sådär på fabriken också på sjuttiotalet. Italienarna hade väl nästan blivit accepterade som människor vid det laget men Greker och Turkar långt ifrån. Men jag föddes av föräldrar som trodde på människor och som förde över den tron till mig. Ren tur bara. När jag kom till Uppsala och korridoren hade jag väl ändå aldrig egentligen träffat mer än en enstaka invandrare och bara då som hastigast. Sett ett svart hår och hört en bruten Svenska. De vara bara de andra som jag inte visste något om. Men så där Uppsala och i den där korridoren var det helt plötsligt fullt av dem, de som kom från okända platser. Människor i olika hudfärg som kom från världens alla hörn och med bakgrund och åsikter helt skilda från en ung Edsbybo’s, en Östersundstjej, en Eskilstunabo’s. Vi med generationer av bönder och knätofs i oss var i numerärt underläge helt plötsligt. Vad hade hänt om inte dessa människor inte varit det snällaste, vänligaste och mest omtänksamma människor som finns. Om de varit hatande och nedlåtande och rädda. Säkert hade jag lärt mig hata invandrare där och då. Flytt från dem. Jag hade bara tur igen. Bilden av det som egentligen inte finns, “invandrare”, fick jag ändå där. Jag hade alltså tur kanske mest men eftersom det inte alltid fungerade smärtfritt heller där, umgänget mellan människor, så berodde det naturligtvis också på viljan att vilja få det att fungera. Tron på att andra människor vill i grunden väl, den tro på människor jag fått hemifrån utan att anstränga mig det allra minsta.

Men det skulle alltså kunnat vara tvärt om. Jag skulle kunnat blivit den intolerante istället för den tolerante. Bara genom att ha haft oturen att få träffa sämre människor än vad jag nu gjorde där i korridoren. Vi var inte lika på många sätt Armeniern och jag. Inte han från Somalia heller. Definitivt inte han som flydde och kom hit från Iran. Men vi försökte och lyckades leva där tillsammans.

Så jag gissar att mannen som hatar har haft den där oturen jag inte hade. Träffat människor som inte är så bra eller i alla fall inte var så bra just då. Kanske till och med hans föräldrar har haft den där oturen. Det finns svin bland folket som kommer från andra länder hit till Sverige precis som i vilken annan gruppering som helst. Procentuellt fler till och med antagligen eftersom utanförskap ofta tvingar folk att dra iväg som också Svenskar gjorde från artonhundratalets mitt till en bit in efter sekelskiftet. Det var många av de kriminella och bråkiga som drog eftersom utanförskapet tvingade dem till det medan de flesta naturligtvis ändå var det man kan kalla bra människor.

Så det är väl egentligen bara synd om honom den här mannen. Som haft oturen att bara se det dåliga. Det är kärlek han behöver. Massor av kärlek. Och så rätten att få säga sin mening. Att alltid få säga sin mening och till och med få göra det i våra högtalarsystem. Ja, vi kommer att argumentera emot. Men i sak, inte i känsla. Inte för att tvinga ut honom i utanförskapets gemenskap utan istället för att hämta över honom tillbaks in till oss och det varma och få honom att känna att det lönar sig att bry sig. Vi skall inte kasta “lågutbildad” eller “vit kränkt man” efter honom och skapar ett monster av någon som redan är på väg ut i det där kalla utanförskapet där de som inte får vara med bara finner gemenskap i hatet. Det är inte dom som skapar det där, de andra, det är vi som gör det. Det är vi som måste ta in också de hatande och läka de sår som fått dem att hata. Hat föder bara mer hat och det är bara kärlek som kan rädda var och en av oss och så också för dem som sett sig själv som vara mer bildade än andra. Det tydligaste tecknet på att inte vara det. För riktig kunskap och bildning har man bara uppnått när man inser att man egentligen bara vet så oändligt lite om något endaste lilla dugg.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Poeters signum denna bär.

Screenshot from 2013-08-27 07:48:29

Om det nu inte hade varit Martin Margiela sopm gjort den här så skulle jag gissat på Magnus Losslimpan Lind faktiskt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hatar hatandet

z5182653X

Har en bra bok som väntar där uppe. Sitter ändå här och är oinspirerad fast jag måste och borde vara inspirerad så in i helvete egentligen. Så boken drar i mig. Hårt. Vill att jag skall komma upp fortare än kvickt och läsa alla orden i den.

Har sett hatet idag. Jag kan bara reagera på ett sätt när jag ser det där och det är genom att inte vilja vara nära människorna alls. Det är bara så att ibland räcker inte ens Lo[o]s som tillflyktsort. Man skulle behövt en koja ännu djupare in i skogen. Avstängd och bortkopplad för att slippa se eländet. Nu var det inte riktat direkt mot mig idag – jag får min beskärda del annars som alla andra som skriver och tycker något – men när personangrepp och rasistiska åsikter haglar och SD får 10% i oppinionsundersökningarna så måste vi ju ha fått ett samhälle som ruttnar och som vi måste börja renovera. Man vet ju samtidigt att det är hel jävla hög till som tycker sådär som SD folket men inte tagit steget fullt ut bara därför att Moderater och andra högerpartier fungerar också. Moderater plus Sverigedemokrater sitter med fyrtio procent av Svenskarna bakom sig. Egoismen och dumheten firar triumfer. Man såg aldrig en Moderat i en Vietnamdemonstration eller en som kämpade för svartas rättigheter eller inte en som visade det endaste lilla uns empati för något annat endaste dugg än för mer pengar i den egna plånboken förr och man ser ingen nu. Stockholmssyndrom kan man prata om. Proletärer som är gisslan i sina bostads och konsumtionslån och som börjar gilla sina gisslantagare. Tror friheten är att vara som dem. Krävs terapi för att bota.

Där är vi. Vem i helvete vill leva så. Man kunde vara stolt över det här fina landet en gång i tiden. Där vi röt ifrån när det var orättvisor ute i världen. Idag är vi bara som en strykrädd hund i världspolitiken. Helt utan ryggrad och integritet.

Moderat politik är fan inte många steg bättre än SD’s skit. Ensam är fasiken inte stark, bara svag. Allt annat är villäror från dem som vill förslava.

Categories
Betraktelser & Berättelse

God give me a break! ;-)

acerpla2 (1)

Jag äter lunch ute i trädgården idag. Att göra något annat skulle vara att bryta mot massor av Svenska lagar som styr sommaren och hur vi Svenskar skall bete oss under densamma. Brukar iof försöka sitta där ute när det är fint väder. Men ibland ids jag inte, som idag, söka mig ut, blir sittande inne. Idag hittar jag lite rester från helgen som jag fyller en tallrik med och tar till det en iskall burk öl från kylen. Sätter på en kopp kaffe för att göra det hela fullkomligt. Vandrar ner för trappen balanserande alltihop och sen ut genom dörren och ut på gräsmattan på bara fötter. Strumporna får vänta ett tag till.

Sen sitter jag där en stund i sensommarsolen till ingen nytta. Gammellönnen rör sig i sydliga ljumma vindar och jag och nyllönnen, den vi hämtat hit från Vingåker, hejar på. Gammellönnen kommer inte att tappa sina blad förrän en bit in i november. Den vill ha snö först. Nylönnen, jag och alla andra lövträd har sedan länge krupit in i våra iden vid det laget. Vi ger upp tidigare för kylan. Är inte som gammellönnen av segt och härdigt virke som inte går och tappar löven bara för ett gäng minusgrader. Men det är klart, till slut måste den också ge sig. Fäller sina fortfarande gröna blad och låter dem virvla runt där på snötäcket som det sista minnet av sommaren. Då är svårtiden över oss och man får kura ihop sig bäst det går under täcken och framför brasor.

Jag lyckas dricka upp en hel burk öl där ute. Det är nog sensommarsolen det också. Jag är en värdelös öldrickare. Ett glas räcker, femtio centiliter är för mycket. Pubrundor inget för mig som ni förstår. Men det är gott att äta ute. Lyxigt på ett nästan otillbörligt sätt och Luther knackar såklart på axeln efter en stund som han gör när man har det sådär bra och inte är till någon nytta. Men som låtsasarbetande skulle man kanske inte bry sig så mycket om de där knackningarna men det sitter liksom i och till slut reser jag mig då ändå och traskar in till ett mörkt låtsaskontor.

Härinne finns det naturligtvis inte så mycket annat än låtsasjobb ännu. Men det riktiga jobbet och stoltheten ligger ändå på lur och det borde kännas hoppfullt ända ut till lilltån. Speciellt den där stoltheten som fått sig en riktig knäck under året. Men så känns det ändå inte. Vissa dagar är man nedstämd utan att veta varför. Det är bara så och man får liksom bara gilla läget. Hon/han/det svarar inte idag heller när jag försöker ta upp en diskussion och vill gnälla lite. Jag till och med är inställsam och knäpper händerna. “Skulle det inte gå att ordna ett endaste litet break. De verkar ju ha så lätt alla de där andra IoT snubbarna i Berlin, Amsterdam, London och New York. Varför inte jag liksom?” Dödstyst. Inget svar eller tecken i sikte. Ja, det var väl inte annat att vänta. Man kanske måste vara troende först innan den där dialogen går att upprätta. De flesta blir ju inte det innan cancern sprider sig eller stroken/hjärtattacken eller livskrisen slår till. Andra har lättare för det där. Vill inte vara fria män och kvinnor ens när de kan och livet flyter på. Vill ha koppel och en herre ända in i evigheten. Somliga använder det där till att kunna bete sig som de vill. Korsriddare finns idag också och de vandrar mitt ibland oss.

Så dan är bara som den är. Man får traska på. Låtsasjobb gör i alla fall att man får annat att tänka på. Att man håller någon slags nivå kvar på sina kunskaper. Ingen som efterfrågar dem, det är sant. Man får hitta andra vägar så att man får användning för dem. Det blir nog bra till slut. Det blir ofta det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Kidnappad av bondbrud i Lo[o]s – vilken jävla natt!

ascension

Han knappt sätta mig i bilen och dra iväg från infernot förrän en stor tvåochtjugometers svart man slet upp dörren och mig med. Med en rak hand lyfte ut mig liksom. Han såg ut som om man inte var en sådan som förstår Lo(o)smål så jag försökte med Engelska direkt, kändes rätt liksom.

“We have to go away fast from here. There has been a nuclear explosion.” skrek jag åt honom

med den basigaste röst jag någonsin hört svarade den store svarte mannen.

“you fool it’s just the planes self destructing mechanism. Harmless, just looks bad. Where is she?” och så spänner han ögonen i mig

“She jumped out of the window and disapeard” svarar jag.

då kastar han mig på backen. Eller kastar är kanske fel. Hans grepp om min nacke bara släpper och jag dråsar ner med hjälp ab tyngdkraften som är speciellt svårt mot sådana som mig. Pluff liksom. Själv springer han iväg bort bakom huset förbi ambulansen. En gammal o-cool gubbe som jag har det inte lätt när han skall försöka kravla mig upp i stående igen och jag hinner knappt åstadkomma denna ickegraciösa manöver förrän jag hör en röst och känner kallt stål mot tinningen. Det är hon igen. Var kom hon ifrån? Jag hinner inte fundera mer på det för hon viftar tydligt med den pistol – som nu inte pekar mot min tinning – att jag skall sätta mig i bilen igen. Sen drar hon ut frugan bryskt ur bilen så hon tumlar runt där på gårdsplanen. Jag försöker protestera men då är revolvern där mot tinningen igen. Jag skall köra. Det finns liksom inget sätt att protestera på och snart sitter vi där och hon pekar åt vilket håll jag skall köra. Mot Fågelsjö. Visar med handrörelser att jag skall stampa på gasen. Kör man Renault så gör man ju det jämt men det går inte fortare för det. Jag märker att hon blir irriterad.

När vi precis passerat Voxnan där vid Rullbo så tar hon upp någon slags apparat som hon slår på. Den börjar blinka och hon säger något i den. Det varken ser ut som eller verkar vara en waikie talkie. Jag kör på men kan ju inte låta bli att kika till ibland på vad hon gör. Så visar hon att vi skall ta in på en mindre skogsväg åt höger. Jag lyder såklart och efter en bit på den vägen vid ett alldeles nyavverkar hygge så vill hon att jag skall stanna. Vi sitter där en stund och hon verkar väldigt uppjagad. Pistolen och apparaten har hon i handen och hon studerar hela tiden displayen den där tingesten.

Vi sitter där säkert flera timmar. Som den gamle man jag är så blir jag pissnödig efter en stund. Ber att få gå ut och släppa ut överskottsvätskan men det gillas inte av damen. Jag skall sitta kvar och efter ytterligare en timme så är det bara att ge upp och kissa på sig där i bilen. Inget lätt beslut kan jag tala om när man sitter bredvid den snyggaste tjej man sett i sitt liv sedan den där första gången man träffade sin fru. Nu börjar det ljusna och jag ser att den lampa som tidigare lyste ilsket rött på hennes apparat nu lyser nästan gult istället. Den pulserar lite och verkar fortfarande sakta förändra färg. Jag ser att bruden studerar himlen intensivt bort mot berget som jag inte vet vad det heter.

Sen händer något som jag absolut inte förväntar mig där i skogen ensam med en kanonsnygg tjugofemårig tjej. Hon drar till i nacken och helt plötsligt följer allt det där vackra svarta axellånga ungflickshåret med, hela ansiktet också och… Ja det är en mask hon tar av sig. Under en annan varelse. Ingen Bondbrud. Nu sitter en skallig storögd varelse bredvid mig med en hud som tycks skimra i något slags guldaktigt sken. Hela bilen lyser upp faktiskt av det där skenet. Kvinnan eller vad det nu är den här varelsen nu är slänger masken i baksätet. Ser på mig. Ögonen verkar inte alls onda bara intensiva och jag anar en intelligens där djupt i dem som ligger långt bort och över mänsklig förmåga. En tanke “var inte rädd” finns bara där i mitt huvud och jag känner lugnet sprida sig i min kropp samtidigt som allt blir ljust utanför bilen. Intensivt ljust som i en fotostudio. Samtidigt ser jag att lampan på hennes eller det’s – för kvinna stämmer liksom inte som beskrivning längre – apparat nu är grön. Att den blinkar grönt där i hennes hand.

Rymdskeppet är enormt och runt som en boll när det sänker sig ner på hygget och landar helt ljudlöst. Inte ett ljud ger det ifrån sig trotts att det är större än hundra jumbojet staplade på varandra. Varelsen, det som nyss var en snygg Bondbrud, visar att vi skall gå ut och nerpissad gör jag det. Jag är ju fånge under pistolhot. Jag blir föst fram mot skeppet som fortfarande ligger där tyst framför mig men med ljus som lyser upp himmel, skog, ja hela berget. Konstigt nog så bländar inte det här ljuset. Det är så otroligt starkt men det finns inget som helst bländande i det, det lyser bara kyligt upp. En slags trappa syns där under skeppet. Jag vet inte hur den kommer dit för det hörs inga ljud alls. Men vi skall tydligen gå fram till den. Högst upp på trappen står två andra varelser som ser exakt lika ut som min före detta Bondbrud. De är bara kortare. Bondbruden ser på mig. Drar av sig overallen som tidigare tycktes dölja en kurvig Bondbrudskropp som putade och kurvade sig på rätt ställen men som nu istället visar sig innehålla en varelse av samma längd och med samma klädsel som de som står där uppe och väntar. En slags rubinröd skimrande dräkt har hon, ja den, varelsen, på sig. Vacker men kanske inte lika sexig som förut det skall erkännas.

Jag börjar smått hoppas på intergalaktiska resor där jag stå i ljuset och ser allt detta. Man kan gott få experimentera också på en o-cool gammal gubbe från Lo[o]s bara jag får se lite mer av universum. Man har ju gett blod i hela sitt liv så varför inte bidra till den universella kunskapen och i alla fall sprida lite ljus över mänsklig anatomi med mera etcetera etcetera. Att utomjordiska intelligenser sedan kommer att bedöma oss hela högen efter min pluffsiga kropp må ändå vara hänt. Men så skall det tydligen inte bli, jag blir snart varse att jag skall stå kvar här och min kompis Bond-bruden hon skall gå upp för trappan. Hon/han/det ser mig i ögonen och helt plötsligt blir allt klart för mig. Gud, Jesus, Buddha, pyramiderna, Muhammed, de tre ljusen, Tomten, statsskulden, kärleken, alla mysterier. Allt är solklart i mitt huvud. Helvete var det så enkelt det var!? Jag kan inte låta bli att flina för mig själv och tametusan om inte varelsen liksom flinar med sitt till synes munlösa ansikte också framför mig. Men vänder sig sen om och går upp för trappen utan att se tillbaks och innan jag vet ordet av så finns det ingen trapp där och det enorma rymdskeppet lyfter och far iväg. Allt utan ett enda ljud. Inte ett enda.

Kvar där på hygget står jag. Ett hygge som nu är mörkt. Det syns bara en liten rand av solen i öster. Den är på väg upp för en ny härlig sommardag här den tjugosjätte Augusti 2013. Men jag står bara där. Länge. Tills jag blir pissnödig igen. Då pissar jag bland riset istället för att pissa på mig. Det finns liksom inget annat att göra än att åka hem igen. Så jag sätter mig i bilen och far iväg. Sanningen som jag såg förbleknar i mitt huvud som om det var en dröm som jag inte lyckas hålla kvar. Mycket är bort men inte allt. Vilken jävla natt det här blev!

ps Attachéväskan ligger kvar i bilen. Undrar vad det är i den? ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kärnvapenexplosion i Lo[o]s

download

Plötsligt exploderade hela jävla berget här utanför. Kärnvapen. Vårt hus, Lo[o]s utplånat. Dags att dra härifrån fort som fasiken. Av James Bond bruden syns intet.

forts…