Det här känner jag igen så väl. Exakt skulle man kunna säga. Kan det ha med det faktum att både Jonas Gardell och jag är födda den 2’a november att göra? Ja jag bara frågar…
Categories
Category: Betraktelser & Berättelse
Maj. Två grader kallt. Men tillfälligt. Till helgen varmare och sen varmare och varmare och värmebölja.
Det är gott att leva. Dock är jag aningens förkyld. Men hanterbart. Överlevnadsbart. Liksom.
Björktrastarna är här “en mass”. “Tjattertanterna”. Jo jag upplever dem så. Fast en del av dem bevisligen faktiskt är “tjattergubbar”. Jag blev riktigt orolig för dem i fjol. De försvann så tidigt. Efter midsommar syntes inte en enda. Normalår ser man dem fram till september. Gräsmattan har alltid ett gäng av dem gåendes omkring, stilla lyssnande, vikandes på huvudet för att lokalisera, sen rusande framåt i full fart för att fånga en insekt. Jägare. Den starkare mot den svagare. Efter gräsklippningen har de sitt esse där i trädgården.
Sädesärlan och svalan väntar jag fortfarande på. Det sägs att Sädesärlan varit synlig i byn, men “vår”, här på kulle, kommer alltid kring den femtonde maj. Ja svalorna föredrar ungefär det datumet också. Men båda dessa Afrikaresenärer skall ha garanterat varmt ett tag framöver sin ankomstdag för att idas anlända. När de är här vet man att nu jävlar är det sommar. På riktigt. Visst små bakslag, då svalorna drar, men annars sommar. Tänk att vi delar dem med vänner på den Afrikanska kontinenten!
Dinosauriernas ättlingar.
Men således gott att leva. Livet går vidare här på kullen. Det finns liksom inget att klaga på. Egentligen. Men man klagar ändå såklart. En dålig egenskap det där. Men också en drivkraft hos människan för att förbättra, förändra, tillvaron.
Men det är som det är.
Om en vecka operation. Känns som man kunde vara utan. Men kanske inte ändå i långa loppet. Överlever man kan det bli bättre att leva. Fast fan trott. Hoppas dock på överlevnad.
Fast den här dagen får nu lulla iväg. Gammelgubbe lulla iväg.
Categories
Nördigt
Categories
The end
Det är inte vad du gör, hur mycket du gör, utan vem du är som gäller.
Det är inte vad du skriver, hur du skriver, utan vem du är som skriver som gäller.
Till slut måste alla ta till sig konsekvensen av den insikten.
Categories
Den här dan
Varje vår har en första dag när man kan vara ute. Jo jo JOOOOOOO, jag vet att man kan vara ute i vilket väder som hest bara man klär sig. ALLA vet det! Det behöver inte påpekas! Men alla vill inte vara ute i vilket väder som helst. I alla fall inte jag. Så den där dan, när solen lyser och termometern kryper upp en bit över tio grader är den där dan när man går ut, stannar ute, lyfter fram utemöblena, tar av den skyddande säckväven från ek och plommonträd, dricker kaffe ute, andas hela vägen ner i lungorna, njuter, njuter, njuter. Känner att nu händer det saker. Upptäcker de första tussilagorna, blåsipporna. Positiva grejer. Det är helt enkelt underbart.
Ja, ja, JAAAAAAAAAAAAAAAA, jag vet att det kommer kallväder och bakslag. Det vet också alla. Men man KAN njuta OM MAN VILL njuta så därför njuter jag en sådan här dag. Jag sitter i alla fall inte inne och surar och väntar på sämre väder.
Behöver jag tillägga att idag har varit en sådan dag. En bra dag att vara en av de levandes på. En sådan där dag man tackar han/hon/det/gud och alla troll och tomten för att man är en av dem som lever.
Ett år, 1993, var det en sådan här dag. Den 25’e april. Vi njöt verkligen. Var ute med barnen, som var små då, bakom ladugården för första gången för året. Nästan all snö var borta. Livet var gott. Så ringer telefonen. Min pappa ligger och dör. Ja det är precis så snabbt det kan vända alltsammans. Från eufori och glädje till djupaste sorg. Men man kan lära av det där. Att ta in njuta av det goda när det kommer. Tillstå för sig själv att man förtjänar de där stunderna. Japp, är värda dem.
Så idag glädje. Det som kommer imorgon kommer då. Men det skall aldrig någonsin få grumla det som är nu. Njut till fullo av den bästa av årstider.
Ahrvid skrev detta i “skriva listan”
Den amerikanske kultförfattaren Robert M Pirsig har avlidit, 88 år gammal. Han var inte särskilt produktiv men blev världsberömd för bestsellern Zen och konsten att sköta en motorcykel, senare uppföljd av Lila - en studie i moral. Jag recenserade den senare boken på SKRIVA 2007. Se: https://www.freelists.org/post/skriva/Rec-Lila-an-Inquiry-into-MoralsR-Pirsig Pirsig blandade skönlitteratur med filosofiska resonemang och är faktiskt riktigt, riktigt läsvärd. Se även: https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_M._Pirsig
Just den där boken, “Zen och konsten att sköta en motorcykel”, satte spår i mig. Jag hade börjat plugga igen. Levt sju år då jag skulle bli rockstjärna. Ja, jag blev såklart ingen sådan. Men det gäller nu ändå de flesta som aspirerar på att bli det. Man har drömmar, man växer ifrån sina drömmar. Inget konstigt med det. Men pluggandet, ja det gick riktigt hyfsat. Ja åtminstone om man såg till provresultat. Men framförallt var det jäkligt roligt. Jag hade bestämt mig för att bli fysiker. En kovändning som hette duga.
Lärarinnan på litteraturkunskapen guidade oss genom litteraturen. Ja det var väl alla de där standardförfattarna. Vi var ju vuxna så vi sa ifrån när vi inte gillade saker och den Strindberg (minns inte vilken titel) som hon satt i min hand avskydde jag verkligen. Men det var då hon kom sättandes med den här boken. ja och jag älskade den. Och jag älskade lärarinnan för att hon satte den i min hand, eller kanske mer för att hon tog mig på allvar. Fattade att jag där och då behövde den där varsamma guidningen in i böckers land utan att vara tvungen att förstå och uppskatta de gängse “stora” författarskapen. Jag har alltid gillat att läsa skönlitteratur sedan dess. Så Pirsing har en speciell plats i mitt hjärta. Liksom den där lärarinnan som tog mig in i läsandet då såklart. Måste nog läsas igen.