Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Och gudarna skrattar så dom kiknar.

Gudarna satt där uppe och garvade åt mig idag igen. Packade upp mina varor på bandet. Pjoff sen gick kassan sönder. Efter en kvarts fixande och väntan på bootning av diverse attiraljer så försökte vi igen men icke.

Packade ned grejerna i matvagnen och började röra mig bakåt i dom nu ansenliga köerna. Intressant att se blickarna på dom som stod efter mig i kön. Dom vek gärna bort den när jag moloket kom vandrande där längs kön. Riktigt såg hur dom tänkte att “måtte han inte fråga om han får ställa sig framför mig”. Men jag är ju van datorkrångel både på fritiden och privat och inte mer jäktad än att jag kan stå sist i kön två gånger en fredag.

Datorkrångel förföljer mig. Mer än en gång har det hänt att hotellrummet inte varit bokat trotts att jag haft bokningsbekräftelse eller som i USA, Las Vegas, när jag väckte det sovande paret när jag trött och ovetande vandrade in i det redan upptagna rummet. Då är man glad att det äldre paret som låg i sängen – och trodde att dom skulle bli rånade – inte hade “pickadollerna” med sig och sköt först och frågade sen på Amerikansk maner.

Men som sagt det här är gudarnas spratt det är jag alldeles säker på. Nått slags sinne för humor har gudomen ändå. Hur det gick där i kön. Jo, man öppnade en ny kassa och då fick jag ställa mig först. Jodå, det löser sig alltid till slut. Även på hotellen och annorstädes. Men ni kanske kan förstå att jag känner en viss tvekan när jag skall flyga. Ombootningar blir så mycket omständigare då.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Idag

Jag blev gravägare under veckan. Fick ett gravbrev som garanterar mig rätten till en grav där min Morsa och Farsa ligger. En fin plats där dom har rätt att ligga i lugn och ro fram till 2033. Själv är man då 77 år om man själv lever. Känns osannolikt att det skulle bli så. Lång borta känns det som. Men om sånt vet man inget. När man var barn kunde man inte fatta att man skulle leva till år 2000.

Fick beslut på att jag får A-kassa i veckan efter mängder av inskickade blanketter och dokument. Vi är ju lite extra suspekta vi företagare. Att få A-kassa lättar upp såklart. Känns konstigt också. Jag har aldrig varit en del av det Svenska trygghetssystemet tidigare. Företagare har ju stått utanför tidigare. Tacksam såklart. Men vill såklart ha jobb. Sitter mest och kodare mellan jobbansökningarna. Det enda sättet att överleva detta mentalt. För det tär ändå på självförtroendet med alla “platsen är tillsatt med annan sökande” eller ännu värre “inga svar”. Där skulle man ju inte vilja jobba ändå känns det som. Konstig människosyn att inte ens svara någon som är intresserad av ens företag/organisation.

Har sökt en näringslivsrelaterade jobb den här gången eftersom jag tycker jag har rätt mycket erfarenhet och stort intresse för det området. En egen företagskonkurs borde ses som en merit inom detta område och det skulle varit kul att hjälpa andra under som här sista yrkesverksamma åren. Försöka få saker att hända. Entusiasmera. Men blir varken näringslivssekreterare i Ovanåker eller Näringslivschef i Orsa eller Ljusdal och inte heller UF samordnare osv. Så jag får väl tänka om. Men det finns ju inte så mycket att söka. En snart 56-årig programmerare! Vad fan är det att ha? ;-/

Jag får förfrågningar varje vecka om mina grejer men har ju firman vilande nu när jag söker arbete så jag kan inget sälja. Någon har föreslagit att jag skall satsa på Crowdfunding och köra igång igen men för att lyckas med det krävs det att man har vänner och kan bygga någon slags popularitet. Har aldrig haft endera. Så det känns helt döfött att ens försöka. Det är världens BlondinBellor som lyckas i den världen. Vi lever ändå i en “enmenings” och “läs bara rubriken” tid. Jag är en dinosaurie som behöver fler rader. Tyvärr!

I helgen väntar studion. Åter varmt och skönt där och jag känner en längtan starkare än livet att få krypa in där och leka av mig. Där hämtar jag kraft och energi för att orka leva. Jag gör min musik precis i nuet. För just då och där existerar ingen tid. Precis som det alltid är när man är på rätt ställe och gör det man måste. Där och då är jag den ende lyssnaren. Den ende som musiken skapas för. Just nu finns inget bättre och jag behöver det mer än något annat. Men först till Edsbyn och Bollnäs. Handla lite mat, uträtta lite ärenden och köpa en Single Malt. Ha en skön helg alla! Ja, i alla fall ni som läser så här långt…

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Kämpa på

Det är när man inser att världen aldrig kommer att uppskatta det man gör som man måste ta fram dom där superkrafterna. När ens fru eller man tycker att man leker. När barnen skäms för det man gör. När vännerna undrar vad man håller på med. När det 58’e förlaget refuserar din bok. När skivbolagsdirektör 718 inte ringer tillbaks. När någon annan får jobbet som du så gärna ville ha. När tjejen eller killen du spanat in blir ihop med någon annan. När lägenheten du nästan fick försvinner mitt framför näsan på dig. Då gäller det att orka också den sista biten. Det är då du måste minnas varför du gör började med det du gör. Ta fram det sista du har inom dig och och vandra på.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Mekanik

När jag håller på med mekaniska saker – ja, jag hör ju mer hemma nära elektronik och datorer – så tittar jag ofta på en bult eller mutter och tar självsäkert den blocknyckel eller hylsa jag tror skall passa. Det gör den aldrig. Sällan ens på andra försöket heller när jag istället tar en storlek fel åt andra hållet. Känner alltid att farsan sitter i sin himmel och flinar lite när han ser det här. Ja, ibland kan jag inte ens hålla mig från att diskutera det hela med honom. Han hade nämligen aldrig några sådana problem. Träffsäker varje gång. Mekanik var hans område. Inte mitt alltså. Mig hoppade den begåvningen över. Min äldste son Jonas däremot visade tidigt talanger på området. Var ofta lite pinsamt när han som femåring för det mesta träffade rätt och jag alltid missade. Bara för den skull läser sonen matematik i Uppsala så att han riktigt, riktigt skall få användning för denna sin medfödda talang. Men, eftersom framtiden alltid kopplar, så är jag säker på att också han någonstans där i framtiden kommer att få nytta av den. Själv gissar jag mig fram även fortsättningsvis om jag inte letar var verktyget jag just nu behöver är någonstans. Ofta det jag nyss höll i handen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Lördagnatt igen

Så vaknar jag då igen. Lördag natt halv fyra. Vad är det som viskar och kallar på mig då? Lite förkyld och mosig ställer jag mig framför österfönstret och ser upp mot berget. Det är kolsvart och det blåser hårt ute. Inget finns att se för bräckliga människoögon där utanför fönstret denna natt.

Men om jag ville skulle jag kunnat höra den torterades skrik när den sadistiske förhörsledaren med upphetsning, nära utlösning. just i detta ögonblick, drar ut en nagel på sitt offer. Känna glädjen hos en familj som precis just nu fått sitt första fullgångna barn efter sex missfall. En dotter. Känna våndan hos en noshörning som precis just nu får sitt noshorn avsågat. Känna den spända förväntan hos två som alldeles strax skall älska med varandra för första gången. Ta in dödsångesten hos femtio precis infångade tonfiskar. Känna glädjen och stolthet hos den örn som precis nu svingar sig ut över klippans kant och får vind under vingarna. Känna skräcken hos henne som, med en kniv mot strupen, blåslagen och sargad, precis just nu blir brutalt våldtagen av en illaluktande soldat. Känna stoltheten och upphetsningen hos henne som just nu i detta ögonblick kommit på formeln som kommer att förändra allt. Känna sorgen hos ett barn som ingen vill ha.

Världen är alltså precis som vanligt där utanför fönstret, också denna natt, så jag går och lägger mig igen och söndagssover lugnt som alla andra.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Det sista man skulle göra

Hör Elisabet Höglund berätta om beskedet om en tumör på bukspottskörteln och dödsångesten. Själv vet jag inte hur man skulle reagera på just ett sånt besked. Men jag vet i alla fall några saker jag skulle göra om det kommer.

Först skulle jag skriva ett långt brev till mina barnbarn. Dom som inte finns ännu. Det skulle bli det bästa brev jag någonsin skrivit. Skrivet för hand såklart. Om jag inte får träffa dom och lära känna dom så skulle i alla fall dom få en chans att lära känna mig och mitt innersta väsen. Kanske skulle jag ordna så att det levereras först när dom växt upp. Kanske när dom är trettio.

Sen skulle jag leta upp det där fiket på Hornsgatan och ta en kaffe och en färsk syltmunk och bara sitta där och finnas en lång stund. Ta en påtår. Vandra i Stockholm. Upp mot Söder. Se ut över den vackra stan. Lunka efter strandvägen ut till på Djurgården. Äta en glass om det är årstid för det. Gå tills benen värker. Sen ta bilen hem över Dalarn, Mora, Orsa och ut i skogen igen. Köra kontemplativt inte bara för att komma hem.

Sen Hylströmmen såklart. Forsen i Voxnan. Dånet av tonvis med vatten som kastar sig utför stupet. Som tröstat mig så många gånger förut. Det är hit jag åkt när jag var ung och ledsen och här har jag suttit ensam och funderat. Blivit tröstad när jag känt mig oälskad och ensam i en stor, stor värld. Här skulle jag sitta länge och ta adjö av dom kala klipporna och det forsande vattnet. Känna tacksamhet över ett liv som ibland varit hårt men som jag älskat och uppskattat varje minut av.

Sen havet. Hölick. Vem kan få nog av vatten. En dag ute vid klipporna längst ut vid fyren med frugans potatissallad och något annat gott att smaska på. Om det nu går på grund av årstiden. Annars påpälsad med alla kläder man kunde hitta. Stå där och se ut över livets ursprung. Känna kraften från vattnet och känna att här kunde man dö nu på en gång och ingenting skulle fattas en.

Och sen vara redo. Jag har gjort det jag velat i mitt liv och jag har betalat priset. Där står jag inte i skuld till någon. Kanske skulle jag skriva en sista låt bara för att jag kan och fortfarande är en av dom levande.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Mer lokal musik åt folket!

Öppet brev till lokalradion i kungariket Sverige.

När jag var ung så kunde vi direkt skriva och få svar från Kersti Adams Ray, Kjell Alinge och andra storheter. Dom tog oss unga musiker på allvar. Dom lät oss synas och några av oss blev också stora och synliga för andra just pga av att sådana som dom såg oss. Dom orkade svara på våra brev, ge oss råd, lyssnade. Du kunde också höra mycket mer “icke färdigutvecklad” musik på radion och det var lite roligare att lyssna helt enkelt. Ibland, förvånansvärt ofta faktiskt, hittade dom och upptäckte riktiga pärlor som dom lyfte fram och gjorde stora.

Lyssnar man på radion idag så är det samma formgjutna musik dag ut och dag in. Spelar man någonsin en lokal artist i P4 så är det någon som

1.) Vunnit en tävling i någon form (helst i TV eller möjligen i den egna radion).
2.) Känner programledaren eller jobbar på kanalen.
3.) Är redan etablerad (ofta inom ett annat område) och som redan flyger bra själv och då helst gärna också följer den formgjutna standardmallen.

Detta trotts att det görs mer musik än någonsin. Musik med bättre kvalitet både tekniskt och musikaliskt än vad någonsin tidigare producerats.

Men det finns folk med idéer. Så P4 Gävleborg drar igång ett dygn med lokal musik för några år sedan. Vad hör man? Dom vanliga. Dom etablerade. Bara mer. Väldigt, väldigt lite garagemusik och fräscha nya skramliga härliga saker. Undantaget en timme med punk från förr mellan två och tre på natten. Resten är bara den vanliga formgjutna massan.

För egen del är det här inte viktigt. Jag letar varken hittar, berömmelse eller radiospelningar längre. Jodå, man kan faktiskt vara nöjd ändå. Jag har andra saker som är viktigare. Men jag kan lätt sätta mig in i hur det måste vara för dom som är unga och både vill och borde får många chanser att nå ut med sin musik. Som behöver synas för att orka det där året till i repan. Som borde ha vägar ut med sin musik och sin musikaliska utveckling som inte är fåniga formgjutningsövningar in i de standardpaketerade musikformaten. Tittar jag mig omkring så ser åtminstone jag oerhört mycket bra musik som borde höras. Synliggöras för fler.

Så jag skriver till en av programledarna på P4! Ett program som jag ändå tycker gör mest för den lokala musiken i vår lokalradio. Jag tycker “varför inte göra mer?”. Lyft fram dom unga. Spela i alla fall tre, fyra, fem låtar i varje program eller använd den sista timmen av programmet till de lokala banden. Tror ni jag får svar. Icke. Ignorerad. Jag vet inte om det beror på att radiopratarna på P4 Gävleborg helt enkelt är så mycket större och längre bort från oss vanliga människor än vad Kersti och Kjell var på min tid eller om det helt enkelt är så att dom senare brydde sig, var intresserad av det vi hade att säga. Hur som helst något svar får jag inte. Ja, jag är en gammal o-cool gubbe från Los. Hade det varit en cool snubbe som sagt samma sak kanske det hade det kanske varit en annan sak. Men kvarstår att jag minns hur det var. Jag talar inte i egen sak. Jag vet att det är dom unga som är framtiden. Och jag vill att dom skall få en chans att bli det. Också inom musiken, konsten.

Så borde inte programledare kunna upptäcka ny musik idag också. Inte bara vara några som alltid följer den riktning som dom hippaste och coolaste pekar och göra allt synkroniserat med andra radiopratare, musikjournalister och förståsigpåare i världen. Måste det alltid vara dom som har mest pengar som bestämmer vad vi skall lyssna på. Dom som känner rätt personer. Har dom rätta kontakterna. Jag tycker att alla i maktställning, ja maktställning, borde ha den integritet som behövs för att försöka att också hitta något eget, att våga tycka om och visa upp något som inte alla andra bryr sig om. Med konst, skrivande och musik innebär det att våga släppa loss känslorna. Inte bara se med ögonen, läsa bokstäverna eller lyssna på ljudkvaliteten och tekniken eller den person som står bakom allt detta. Det gäller att se, orka se, det som finns inuti det här. Under. Ibland krävs det till och med flera försök för att man skall göra det. Det bästa ser sällan så märkvärdigt ut på ytan. Se bara på diamanter och Bob Dylan!

Mer lokal musik åt folket!

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Godnattsaga

Tjena! Jag heter Tumpe. Troll du vet. Bor i berget där borta strax under stupet. Inte i någon spindelfylld håla eller fuktdrypande grotta såklart. Trodde du troll bodde så? Så bodde gamla tiders troll. Pappas pappa och mammas mamma du vet. Sa Du nått? Nehej. Du är en tyst en. Släkte med en fladdermus?

Nu har vi lite snygga hus där inne i berget, ja, ja dom ser ut som stenar såklart men inuti. Du skulle se själv. Lyxigt! Och, javisst vi bor inuti dom stora bergen men vi använder el grabben. Är du tjej. Va? Ingen ordning på människobarn nu för tiden! Hade tjejer inte kjolar förut?

Ellampor – vet du vad det är? – lyser upp hos oss precis som hos er. El kostar ju dessutom inte något. Det går en massa stolpar förbi vårt berg som vi kopplar in oss på och sen lyser det som om det var dag där inne i hela berget. Härligt må du tro. Vår skattkammare glittrar sådär härligt guldgult när ljuset är på. Guldet du vet. Ibland gnistrar det till och med från någon av dom stora diamanterna när dom skakas fram men oftast är dom täckta av allt guldet så, ja du fattar. Vi har massor av skatter vi vettu. Men det mesta kommer från förr alltså, för längesedan liksom. Ligger bara där. Nu för tiden är det ju inte ens någon som är ute och letar våra skatter under midsommarhelgen. Brukar du göra det? Nehej! Hursomhelst så vi får ha dom i fred. VA! Visste du inte ens om att vi inte kan skydda eller gömma våra skatter under midsommarnatten? Har ni människor inga skolor? Det är ju då människor kan plocka på sig så mycket dom vill av våra skatter utan att vi kan stoppa dom. Det enda ni måste tänka på är att inte se er om när ni går hem igen. Men det måste du ju ha hört talas om!? Gör ni det, tittar er om alltså, så glömmer ni direkt var skatten finns och vi brukad också hinna snappa åt oss allt ni tagit. Snabba vi när vi vill. Ja, glömmer platsen man hittade skatten på gör man ju i i vilket fall som helst dan efter såklart. Så fort midsommarnatten är över så fungerar ju våra trollformler igen. Massor av trollande den natten må du tro.

OJ! Nä nu måste jag dra iväg. Verkar som om solen håller på att gå upp. Har inte pådagenutedräkten på mig vettu. Du vet väl att vi troll blir förvandlade till stenar om solen lyser på oss? Inte!? Du vet ju ingenting du. Lite dum kanske? Släkt med en mask? Kom tillbaks hit imorgon så skall jag berätta lite mer om troll för dig grabben, eller tjejen var det ju. Tjejer med brallor… Tjenamors!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Korpar

Korpen kraxar från berget ovanför vårt hus när vi kommer hem efter promenaden. Det är ändå något speciellt med korpar. Något fornnordiskt mystiskt på något vis. I alla fall sätter det mig omedelbart i en sådan stämning. Förväntar mig att se vikingar på stigarna och vikingaskepp med randiga segel på sjöarna. Jodå det är filmversionernas vikingar som sitter där i huvudet med hjälmar och allt.

Korpen är ju annars en skygg gynnare som inte gärna går in allt för nära samhällena. Vi har ju skog upp till Östersund åt ena hållet, en sisådär tjugo mil, så här syns den rätt ofta ändå men i år antagligen intvingad liksom räv och ugglor pga bristen på mat. Väldigt lite möss i år. Precis som det brukar vara ett år efter en toppopulation.

Talgoxarna började knacka på fönsterrutorna i helgen. Ett säker hösttecken. Såklart vi fyllde på fågelmaten. Lättpåverkade som vi är. Massor av fåglar direkt.

En stor, svart älg med ståtlig krona på vår promenadväg. Tittar lite nyfiket på älgars vis, länge och intensivt innan den bestämmer sig för att vi varken är en älghona eller värda att jaga bort. Luktar starkt av brunst när vi går förbi. Ännu ett hösttecken.

Gula björkar. Sådär neongult intensiva i sina färger. Lönnarna mer åt rött men också dom med gula intensiva inslag. Skogen lyser. Trädgården lyser. Himlen är blå och luften är hög och lätt att andas. Det är helt enkelt oslagbart. Också skönt att finnas ute på landet. Känner ro i själen.

Snart ligger alla löven på marken. Melankolin tar över. En skön blå känsla att bara ge sig hän över och gotta sig i. Vi har redan börjat tända de värmande björkvedbrasorna i den öppna spisen. Njuter lite av variationen under det Svenska årsvarvet. Det är gott att leva.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Faye-biten

Den sista biten. Ja ni känner alla till den.Den där biten som alltid blir kvar liksom. Den som möjligen halveras ett antal gånger men alltid ändå är existerar. Det spelar ingen roll om det är en enkel kladdkaka eller den finaste tårta. En bit blir alltid kvar. Runt den må det gå suktande, dreglande människor men den ligger där den ligger. Möjligen halverad då ett antal gånger som sagt. Det har något med uppförande att göra det här. Går alla ut ut rummet så kommer den att försvinna snabbare än kvickt. Oklart hur det går till.

Våra Amerikanska släktingar kallar den Faye-biten. Den yngste dottern Faye fick alltid ta sig an den där biten. Ett bra namn på något som tidigare inte haft ett namn och som spridit sig till vår familj också. “Jag tar Faye biten…” eller “Vem vill ha Fayebiten…” hörs då och då här hemma hos oss. Märk dock att detta inte händer så ofta, när det gäller bakverk här hemma. Mest beroende på undertecknads brist på karaktär. Ett bevis på det är jag att jag just nu sitter och äter tre kakor från en burk som vi i Lördags köpte avsedda för den hemmavarande sonen. “Vi köper en burk till sonen” minns jag att jag sa. Två kakor kvar nu och inte är det sonen som har tagit dom övriga. Med två kvar så är det är nu den verklige kampen från min sida börjar. Oklart om jag klarar den.

På arbetsplatser som befolkas av tekniker är det här däremot aldrig ett problem. Några Fayebitar existerar aldrig. Där kan det vara två bitar kvar och så kommer den sent insläntrande programmeraren, som dessutom vaknade för en timme sedan, och tar båda två med förevändningen att han inte åt någon frukost. Där skulle man kunna tror att mängden godsaker skulle kunna ha en mildrande effekt på åtgången. Men jag lovar, två tårtor ersatta med fyra kommer inte att påverka det hela nämnvärt. Det finns nämligen en mängd nyvakna programmerare som inte han äta frukost i världen. Fler än vad man kan tror. Verkar stå i något slags exponentiellt förhållande till den utbjudna mängden. Tjoff så är allt uppätet oavsett. Inget att göra något åt.

Nu skall jag gå upp en sväng. Tar jag en av dom där kakorna som är kvar så är dom ju inte slut. En Fayekaka kvar liksom. Till sonen. Eller hur?