Category: Betraktelser & Berättelse

Nädå, det är inte så pjåkigt faktiskt. Med filter på då såklart. Man skulle kunna ojja sig. Men alltså. Det fungerar. Jag längtar ner hit nu på morgonen också. Det kan inte hjälpas. Den där viljan att förändra. Det hjälper inte. Den finns kvar.

Stor gul traktor tar det mesta av snön här ute. Jag gapar och ond axel applåderar och hurrar. Otroligt är vad det är. Tacksamhet är vad jag känner.

Tittar på lite bilder i morse tagna för hundra år sedan. Vardagsbilder från Söderhamnstrakten. Fantastiska bilder. Hade begränsat värde då när de togs kanske. Men är en ovärderlig skatt idag. Det är med det perspektivet sådana som jag också jobbar. I allt. Tiden förändrar synen på saker.  Alltid vinner det som är ärligt och jordat i längden.

Hela min bransch har blivit ett enda flams. Folk hoppar från tuva till tuva och när de står där på den senaste tuvan så är det bara den som gäller. Idag är det alltså AI. ANVÄND I ALLT. I  ALLT. NU. FORT! FORTARE!!! Tänk inte – kör på.  Lägg inte tid på analys och förståelse. Imorgon nästa tuva. Nästa utrop. Gäsp säger jag. Jag blir vid min läst. Ja och en del kallar den IoT men jag vet inte…  AI det var det 85 eller något sådant också har jag för mig. Prolog. Hur skall vi använda det. Teknik före behov.

Fast det får vara som det vill med det där.

Ericsson spår i glaskulan, har inte längre råd med kristallvarianten. Resultatet blir därefter.  När de gör det om konsumentprylar skall man dra öronen åt sig. Ericsson PC och allt det andra säger jag bara…  Fär att påminna… Det må finnas duktigt folk där inom väggarna men när det gäller konsumenter skall det där gamla bolaget helst ha ett företag mellan sig som förstår sig på sådana varelser som köper en av något istället för fulla långtradare. Finns det förresten promillegränser för långtradare?

Fast klockan är alldeles för mycket här nu. Dags att lyfat upp högerarmen och lägga den på musen och köra igång. Sådetså. Om hundra år… ja ni fattar…

Måndag. Egentligen har det inte varit helg. Livet och låtsasarbetandet har fortsatt. Precis som vanligt. Som det är. Som det skall vara. Jag kör på. Försöker att inte bry mig om att det bara är jag. Nuförtiden. Inget jag kan göra kan intressera andra längre. Men det är då som man får ta i från lilltån. Om man vill fortsätta. Man får kämpa på. Ignorance är ett bra engelsk ord. Vem orkar bry sig när den breder ut sig. Ja man är väl en del av det där själv. Rubrikläser. Rubrikbedömer världen och dess invånare. Orkar inte med flermeningarna.

Ett lätt snöfall här under natten. Pudersnö. Lätt som molnen högt där uppe ligger den utspridd på backen, nej svävande strax ovanför.. Det är nästan så att man blir sugen på att spänna på sig skidorna och kasta sig ut för närmaste berg. Men vid närmare eftertanke. Nope. Jag håller mig inne. Skottar bort lite ut till vägen och från bron innan jag “kokongar” mig inne på låtsaskontor och förbereder mig på att lägga sten på sten i mitt livsbygge.

Orkar man. Nej det gör man såklart inte. Men man går på ändå. Det är det där envisa. Att det ändå är rätt. Ja och det är inte priserna och pengarna som hägrar heller såklart. Det vore idiotiskta förhoppningar. Jag ställer inte upp i de där tävlingarna eftersom det inte finns någon som orkar ta in flermeningarna i alla fall. Men det är den där känslan man har när man vaknar en måndagsmorgon som den här och vill ner till låtsaskontoret så fort det går och sätta igång igen, frukost och dusch känns som onödiga hinder på vägen, men blir ändå genomförda som en eftergift för konvenansen.  Den känslan har ett värde. Möjligen är den bara ett symptom på sjukdom. Men ändå.

Det är alltså tämligen gott läget trots att varenda inlägg eller post jag gör numera möts av tystnad, japp detsamma gäller releaser. Men det där är jag van. Det är mitt liv. Ja på ett bra sätt tror jag. Att göra det man tror på. Inte att göra det andra tror på.

En julklapp var är det tydligen bestämt här uppe. Jo och ja. En gång räcker det med snälla barn. Nu när dom inte finns – barnen alltså, de är j vuxna numera – så räcker det med en julmust för min del. Lugn och vila och den. Men det blir nog klappar och julgran i år också. Jag tror ändå på det demokratiska systemet. Accepterar att bli nedröstad där. Det är en liten eftergift som jag kan ta med ro.

Men nu skall jag slänga på lite musik på Spotify. Sen se om världen finns kvar. Därefter. Sten på sten på sten på sten…

Utan bil promenerar man i natten. Det är inte så dumt det heller. Den behöver liksom bara sätta sig den där insikten att det är såhär det är nu. Ja och gå och vandra behöver jag ju. Ingen tvekan om den saken.

Möter någon gör man inte. Byn är tom. Heltom. Som om man var den siste människan kvar i världen. Blir nästan orolig ett tag. För mycket fantasi där i mitt huvud antagligen. Som vanligt. Ett skidlandslag som brukade åka förbi här vintertid hade alltid vadslagningar innan man åkte genom byn. Såg man en människa kunde man samla på sig poäng. Ja sånt kan man hålla på med också. Så många poäng tror jag aldrig det blev för dem där i träningsbussen. Det är rätt dött. Efter sex. Ingenting.  Inte som på Times Square, New York  alltså.  Fast inget fel på det. Det behöver inte vara sömnigt för att ingen är ute. Folk är antagligen upptagna med att göra viktigare saker än att promenera. Ja och det tycker jag dom gör helt rätt i. En trött resenär på genomresa får tycka vad hen vill om den saken.

Ja det där med “natten” ovan är dessutom starkt överdrivet. Klockan är bara sju när jag vandrar där. K behöver hjälp med att sätta upp utställning om Finska krigsbarn på biblioteket. Man får ställa upp för kommun och fosterland.

Finlands självständighetsdag imorgon. Ja och så firar man 100 år. Heja Finland.

Tror tamefan att jag skall lägga mig. Det händer ändå inte så mycket här på låtsaskontoret ändå. Sitter mest och funderar över varför våra bilar alltid går sönder i juletid och däromkring.  Det har hänt ovanligt ofta. Mer än vartannat år. Han/hon/det/gud har väl en plan. Man skall härdas. Härdas som den där bonden på en Småländsk åker som tröttnade och åkte till Amerika när skörden torkade eller frös bort för vilken gång i ordningen det nu var. Ja det känns lite så. Såklart. Fast för de flesta av bönderna som stack blev det såklart inte ett bättre liv. De fick kämpa på som förut. Det är barnen man får hoppas får en annan resa. Ja och så kämpa man på hela vägen. Fundrar inte så mycket. De skickliga är de som också har tur sägs det. Den följer med dem. Som pengar följer de som redan har. Man fattar ju vad det säger om oss som inte har den där turen såklart. Ja jävlar liksom. Gneta och spara en jul till.  Vem kunde för en sekund tro att det kunde bli på annat sätt? Jo jag. Tills idag. Jaha! Men… Skitsamma liksom.

Gissa vilken grupp jag räknas till? Fjäderhaveri på väg hem från röntgen i Ljusdal. Sprillans däck slut också såklart. Sicken julklapp. Liksom. Suck!

Fast vet ni vad? Det kunde varit MYCKET värre…