Category: Betraktelser & Berättelse

Börjar såklart dagen med att skotta. Det är minus femton. En kall vind från norr. VINTERHELVETE! Fast ändå, jag måste erkänna det, det är skönt att vandra omkring där ute ändå. Tyst. Jordklotet, skogen och jag. Efter en timme är axeln inte helt förtjust, men det är den iof sällan annars heller. Klarskottat blir det i alla fall.

Pulsar (vilket härligt ord förresten) ut och fyller fågelmat. Brukar få sträcka mig efter behållarna, men nu hänger de mer i midjehöjd. Ändå står jag där med benen helt nere i snön. Det är mycket snö i Hälsingland i år.

Nu skall jag ner till affären och handla. Pizza säger K att det blir ikväll. Utmärkt liksom. Moffa i sig ett antal bitar av den och sen äntra den gröna IKEA soffan. Men först skall jag fixa lite VSCP binärer. Det är en sådan dag idag. Lite avslagen sådär. Det skall fixas och trixas.

Den förra releasen av VSCP & Friends släpptes 13 maj 2016. Oj. Trodde det var förra året. Tänk vad tiden går egentligen. Man får såklart intrycket att inte så mycket har hänt under tiden. Men oj vad fel det är. Det är bara så att det inte har blivit en officiell release. Anledningen till det är databasen. Jag har velat ha fria händer att ändra i databasstruktuerna. Efter en release är inte det lika enkelt. Då måste man fixa uppdateringssteg och liknade om man gör sådana saker. Där är vi alltså nu. Men skönt hur som helst. Det är det där med “klart” som man inbillar sig. “klart” känns liksom gott. Fast det i allt är att lura sig själv på alla sätt det går.

Men nu skall jag ut och starta bilen. Den får stå och puttra en stund innan avfärd. Japp miljöbov. Också. En dålig människa. Men vad skall man göra? Annat än att försöka så gott man kan.

Trevlig helg!

En ny dag. En som börjar med att skotta snö. Det är tyst. Kanske två decimeter snö. Det går. Världen finns kvar. Tack gode han/hon/det/gud för stora gula traktorer.

Läser den här artikeln. Minns en bild från början av 80-talet där det var tre segelbåtar på bilden där från Horsfjärden utanför Stockholm. I verkligheten var de bara två. Före den stunden hade ett foto varit ett bevis på något. Det försvann där. Idag blir det svårare och svårare att hantera “verkligheten”. Vad är sant och vad är verkligt? Kommer vi att nå en punkt där folk slutar bry sig. Inte orkar bry sig? Därför att allt det där är bättre än verkligheten. Är vi inte redan på väg dit kan man undra om man sitter på en buss och ser alla som tittar ner i sina mobiler (eller tidningar, eller böcker).

Läser sedan om apelsintjuvarna. Sickna skurkar. Gissar på gästarbetare som fått skitdåligt betalt för att plocka. Lagen skyddar aldrig de fattiga. Men det där vet jag såklart inget om. Kanske hängde det bara fyra ton där redo att plocka. En grej på min bucketlist är definitivt att gå ut i trädgården och plocka en apelsin, skala den och äta den där och då just då i solen.

Annars knappas det på. Lite vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren, svar Åke Hedman, känns det som. Det finns liksom alltid mer att göra. Innan man kan ropa “klar” med någon slags tillförsikt. Vi får se hur det blir idag. En envis flunsa härjar i kropp och lungor dessutom. Sänker istället för höjer. Men heja antikroppar liksom. “Låtsasjobba på” får man utropa till sig själv.

Men livet är väl gott. Fick en påse Vic’s Blå igår och bara det piggar ju upp gamla män som mig. Men Torsdag. Jag borde ha hunnit mer. Mycket mer.

Startar min värmare och kör.

Prognoserna blir värre och värre. Nu varnas det för lokalt 70 cm. Skolorna i Hudiksvall stängda imorgon. Likaså i Nordanstig. Osv osv.

Som om vi inte redan hade mycket snö. Liksom.

Ja jag tror det är jordens under gång jag… ja eller alternativt “riktig vinter”.

ps Ett tecken på det första (undergången) btw är att Donald Trump är nominerad till Nobels fredspris. ds

Nackdelen med att ha ondskan sittande inuti axeln istället för på den är uppenbar. När man skottar snö alltså. Det blir liksom inte bara nedlåtande prat från den där djävulen utan det skall stickas med ljuster och plågas och jävlas med ocoola gubbar också. Men jag biter ihop. Jag har utvecklat en teknik där jag skjuter skoveln framåt med knäet och sen lyfter upp den med vänster arm. Högern får balansera. Det fungerar. Har fungerat i tio år. Sjukgymnast säger ajabaja. Vänstern kommer att ge sig den med.  Men jag lär mig att jag är en levande varelse och att jag har fler nerver i armar och ben än jag visste innan. Men det som måste göras måste göras. Det som skall läras måste läras. Här finns ingen som kommer med ömma ord och en vänlig klapp på ryggen.

Nu sitter jag alltså här inne och har ont. Arm upp på bord och fram till mus är inte alltid lätt. Men biter ihop. Skall sluta klaga. Lovar. Inget av det här syns ju. Alltså finns det inte.

Men kaffeputtraren är på. Den producerar äckligt kaffe, möjligen behöver den avkalkas, men man vänjer sig vid allt. Jag har ännu inte lyckats hålla mig till den där enda koppen per dag. Alltihop kan eventuellt ha med det att göra också. Mindre är ganska ofta mer.

Tisdag, en viktig dag. Det man inte hunnit innan tisdagen är slut det hinner man inte den veckan. Onsdag, torsdagen och fredagen är som dimma. Bara diffunderar iväg ut i lufthavet. Svårare saker fixar sig inte då. Manualskrivardagar.

Det är 1400 dagar kvar idag. Det är bättre än 1826 liksom. Man anar hur de som sitter i fängelse har det. Ja så mycket våldtäkter i duschen är det nu inte här i huset. Men ändå. Lite lika. Men det bästa som hänt på länge såklart.

Funderar på det där med förlåtande igår. Jag har nämligen inga problem med att förlåta Ingvar Kamprad för hans nazitid. Till och med när jag får hör att han är medlem i det där gänget fram till 1948. Alltså fram till en tid när han vet,  utan tvekan, vad nazisterna gjort. Känner till övergreppen. Men ändå alltså. Hans andra gärning överskuggar det där. Återigen med den information jag har idag. Men den fiktiva “Kalle Persson” med samma bakgrund som blev svarvare på Kockums är det liksom inte lika lätt att förlåta. Där blir det lätt “Nazisvin”.  Eller hur skulle man reagera om man fick reda på att ens egen far varit med i samma förbund? Vad krävs för att bli förlåten? För att man skall få gå vidare. Skulle en Hitler som ägnat återstående tiden av sitt liv till att hjälpa och skapa en bättre värld bli förlåten? Himmler? Göbbels? Kaptenen i SS?  För nog måste vi väl förlåta? Vad blir vi annars för människor? Men vilka förlåter vi med lätthet?  Är det inte just i förlåtelsen som freden och möjligheten att leva samman med människor av olika ursprung och typer ligger? Jo jag tror det. Kasta du första stenen som inte är i behov av förlåtelse för något du gjort. Men kasta den fan inte om du själv någon gång förväntar dig barmhärtighet och förlåtelse. Man kan inte få båda.

Framförallt måste man gå vidare. I allt.

Men det låter jag den här dagen ta sin början på allvar. Ja så allvarligt nu något kan vara som är helt på låtsas.

Ägnar helgen åt att vara sjuk. Influensa tror jag. Möjligen är det bara latmasken i mig  som kryper upp till ytan och visar sitt slöa tryne. Det är ju nu egentligen bara rimligt att jag är låtsassjuk. Hur-som-helst tillbringar jag helgen på soffan. Sover mest. Men läser lite däremellan. Är en “ingennytting”. Jag precis som annars egentligen om man tänker på det.

Men måndag idag. En bortkastad söndag må vara en sak, men en bortkastad måndag är droppen. Så jag sätter mig här där jag oftast sitter. Lite “döven” men stridslysten. Raderar mail på mail och läser andra. Kollar de sociala kontona. Inte mycket har hänt på de där fronterna. Världen klarar sig tydligen utan mig. Som om jag inte visste det innan då såklart.

Ingvar Kamprad dör. Det känns som det är en epok som går i graven. Att en ny tid är här nu. Återstår att se om man fortfarande hör till den här världen eller om man hade båda fötterna i den förra. Men till och med uppnäsorna hyllar honom såklart. Men det tog såklart ett bra tag för dom att nedlåta sig till att handla bland det vanliga folket. Nu tickar tregenerationsprincipen. Den första generationen bygger företaget, den andra förvaltar det, den tredje gör av med stålarna.

Det ramlar ner en decimeter snö i helgen såklart. Mer kommer tydligen. Hör att Sörmland inte har en flinga. Känns underligt när vi har en meter. Men det är olika. Till och med mellan här och Ljusdal är det stor skillnad såklart. Ännu större är den skillnaden om man åker åt Edsbyhållet. Los har alltid haft riktiga vintrar. Antagligen därför en fryslort som mig hamnar här. Ni vet principen om alltets jävlighet. Fast sitter man inne är det ändå inte för jävligt.

K läser en bok där någon rättat i texten med en blyertspenna. Ja i en biblioteksbok dessutom. Jag undrar lite över människotypen som gör sådant där. En av rättningarna handlar om “Som jag”/”som mig” som felfinnaren har slagit ned på. Söker man “sanningen” finner man detta. Dessutom gäller principen att är man tillräckligt många som skriver “fel” så blir det “rätt”. Språk liksom lagar följer folket. Vist inrättat på det viset. Fast det kommer ju aldrig att påverka dem som vet och kan skilja rätt från fel. Själv har jag aldrig kunnat det. Kommer aldrig att kunna. Är nog en idiot.

Fast mest korkade är oftast de som tror att de inte är det.

Sådant lär man sig av livet.

Serrö!

Men nu vattna blommor. Sen får vi se…