Category: Betraktelser & Berättelse

Vi kommer faktiskt iväg. Vi gör så sällan det. Men konsert i Hamra kyrka. Flöjt och nyckelharpa. Gitarr. Tom Oakes och Peter Hedlund. Irländskt. Skotskt. Lite annat. Vackert. Inspirerande. Duktiga musiker. Jag lyfts upp mot universum precis som alla andra som som sitter där antagligen gör. Men jag skäms lite där i kyrkan eftersom jag inte är en av dess medlemmar. Men vi ger i alla fall kollekt. När vi går ut. Vi borde köpt en skiva. Såklart borde vi det. Musikerstöd. Musiker kämpar för att få hålla på med det man älskar.  Men pengar, pengar, pengar, så få, som vanligt.

Också för en ickemedlem och oreligiös kan en kyrka vara vacker. Som den här. Enkel. Just därför mycket vacker.Man brukar kunna se den ända borta från Pilkalampinoppi. Los kyrka å andra sidan försöker för mycket. Är inte lika vacker. För mycket guld och silver. Bättre att utveckla saker utifrån där man är. Låta trä, som är vackert som det är, tala för sig själv.

Nu sitter jag här på en bänk som gammelfarfar kanske suttit på. Lyssnar på himmelsk musik som får mig att se bilder av mig full och glad och dansande tillsammans med alla de där kamraterna jag har känt. Alla är med. Till och med de döda.  Ja jag ser deras ansikten. De är också glada. Skrattande. Det känns som ett farväl och ett hej. Det förstår jag inte. Blir ledsen av det. Men Jag blir innerligt glad ändå av den där bilden. Båda känslorna samtidigt alltså.  Lite förvånad att den uppstår. jag vill inte att musikstycket skall sluta så att jag måste öppna ögonen igen och låta den där filmsekvensen fara iväg och bort. Den är alldeles för skön.

Som de flesta andra som varit eller är musiker är jag inte mycket för att dansa. Det är något som skär sig mellan musiker och dansen. Jag har aldrig fatta varför. Ändå är jag oändligt fascinerad av dansen. De där som fjäderlätt kan röras sig över hårda golv. Ja tamefan om jag inte är avundsjuk också. Vill så oändligt gärna vara så där lätt och rörlig. Men är såklart mer en cementklump. Ja och sen är det det där med att alla mina relationer med kvinnor, också K, börjat med något slags dansrelaterat.  Oftast frågan. “Skall vi dansa”. Med svar “Nej, jag danas inte”. Sen har det blivit som det blivit ändå. Fast K och jag dansade visst första gången vi träffades. Den enda gången tror jag.

Men det måste såklart bli mer av det här. Vi måste ta oss för. Åka ut. Konsten. Musiken. Ja allt det där som lyfter. Man måste anstränga sig lite för att få det till sig. Det skall bli ändring på det.

Men nu lever jag åtminstone en vecka på det här.

Fågelmataren. Djuren är hungriga. Japp, också “fåglarna”. Speciellt Ursus arctos. Brunbjörnen. Såhär ser det ut när han/hon äter några kilo fågelfrön

Men inte nog med det. Det klättras i äppelträden också. Ja och björnar är tunga. Grenar går av. Armstjocka ligger de där på backen. Äpplena i toppen onåbara. Irriterande för en björn av klass såklart.

Livet på landet liksom.

Jag tänder ljuset och slår på min värmefläkt. Båda hjälper mig att överleva. En enkel människa, närmare döden idag än i går, förbereder en låtsasarbetsdag som till slut skall krönas med denne enkle utsträckt, uttröttad – men (förhoppningsvis) ganska nöjd – i en grön IKEA soffa en våning upp.

Ute regnar det. Vinden rusar fram som en flugsvampsberusningsvild viking ibland i vindstötarna. Annars är det bara höst. Lugn. Gula träd som tappar löv efter löv efter löv. Oräkningsbara.  En natur som går i vila. Sänker farten, takten, vill inte mer i år.

Fåglarna förser sig vid fröautomaten utanför fönstret. Såklart skall dom det. Dom är mina vänner. Åtminstone det närmaste man kommer ditåt. Men mest Talgoxar just nu. De aggressiva, intensiva, gula. Jag är säker på an Tyranosarius Rex var deras anfader/moder. Nästan helt säker är jag på den saken.

Nattens temperaturkurva är lite motsägelsefull. Ja åtminstone tvärtom. Vinden som kommer där vid sju kyler världen. Jag borde väl jobba med de där diagramfunktionerna också. Men inte mitt område egentligen. UX lika hemligt som det ser ut. Definitivt inte mitt område. Men måste man så måste man. Då gör man så gott man kan.

Z-wave öppnar upp. Inser väl att det här håller på att gå dem ur händerna. Blir en nischspelare till slut ändå om du frågar mig. För slutet. Öppnar upp för sent.  Zigbee, nåja kanske. Bluetooth mesh och Wifi mesh är enklare. Men de går väl att förstöra dem också. Nu, alla leverantörer av blåtandschips skapar egna mesh lösningar fast allt är standardiserat. Ingen har en aning om de kan köras ihop. Man får inhandla moduler. Testa själv. Inte ens open source folk får sådant gratis. VSCP passar nästan som en hand i en handske i BT mesh. Så nära perfekt som det går.

Har ont i axeln. Såklart. Väntar i operationskön. Månader går. Ville få det där gjort men oroas över “stor operation”. Det blir som det blir när det blir som det blir. Man hoppas det finns anledning.

Fast nu. Det finns saker att göra. Dricka kaffe till exempel. Jodå, det smakar ganska gott nu efter fyrkoppstricket. Tänka sig. Hur många litrar bittert avloppsvattenkaffe har jag inte hällt i mig innan jag kom på det där? Japp, trögtänkt. Har alltid varit.

Min bäste vän, värmefläkten, och jag kör kvällspass. Nope, inga armhävningar, inte heller några akademiska funderingar. Bara standardlåtsasjobb utan belöningar eller framtid. Jag gör det varje kväll (utom fredag och oftast utom lördag). Värmefläkten sköter sitt under oktober och maj. Kämpar vi lite finns det åtta tusen sparade uppvärmingskronor i potten per år som kan användas  till annat. Fler räkningar finns det alltid.

Jag byter ljus i ljusstaken. De som förut uppmätte konsulttid.  När det arbetades på riktigt här i lokalerna. Ett uppbrunnet ljus, 5000 spänn. Två det dubbla. Ville man kunde man köpa en låda till fastpris. En vecka. Nu för tiden märker de bara ut tid av ett liv som går. Det räcker för mig. Just nu. Kanske inte sen.

Kaffe. Kommer på att kör jag fyra koppar kaffe så smakar det bättre. Så nu måste jag alltså försöka få i mig mer kaffe eller leva med nesan att man får hälla ut en en kopp av varje bryggning. Hur mycket kaffe skall man hälla ut för att det skall motsvara en bryggare som kan brygga EN mugg gott kaffe. Ja eller INTE hälla ut. Funderar på det. Termos…

“IoT World i Barcelona here I come.”  Hade man ju gärna velat utropa. Men “vad är en bal på slottet”. Ja och  i samma mening: var i helvete är fåglarna och mössen och pumpan och alltsammans? Jag bara frågar.

Fast det är säkert för varmt. Frun vi havet är stor och mäktig. Massor med folk och alldeles, alldeles underbart.

Liksom.

Men nästa år.

Eller året efter det.

Man vet aldrig.

Liksom.

Men nu börjar värmen stiga här i lokalerna. Skall det bli något gjort är det bästa att passa på. Så klara – färdiga – gå.

Det här är en släktings hus i Enskede i Stockholm. Ja ni vet Socialdemokratiskt villaområde en gång i tiden. “Alla skall kunna bo i villa”. Inget märkvärdigt om man äntrar området och kommer utifrån. Flott område enligt dagens mått såklart.

Ja och det här är vårt hus

Jodå, jag tror på principen om tillgång och efterfrågan. Men alla måste hålla med om att det ändå är ganska absurda skillnader. Men det kanske viktigaste är att eftersom våra möjligheter att förverkliga idéer och drömmar tills stor del utgår från våra tillgångar så blir det såklart en markant skillnad mellan vilka som kan göra det och de som inte kan göra det.