Category: Betraktelser & Berättelse

Jag sitter och läser Lärartidningen. Facktidning för lärare. Som för K. Kanske är det det tråkigaste man kan läsa. Men det är lunch. Jag vill gärna ha något att läsa då. Ja och vid frukost. Drömmen är Svenskan eller DN såklart. Men det stannar vid en dröm. På tok för dyra för en sådan som mig. Lärartidningen får duga. Eller fyra veckor gamla Ljusdals Posten som skall gås igenom efter Losrelaterat material till historiesamlare. Jodå det fungerar. Nåja, kanske inte när man blir upprörd och vill skriva en insändare. Vem minns det som hände för fyra veckor sedan numera?

Men Lärartidningen är det alltså. Det går. Falafel och kålsallad på tallriken. Gott.  Ute snöar det lätt. Aprilväder. Det skall vara såhär. April är som när man befinner sig mitt ute på Atlanten i ett fartyg. Man har kommit en bra bit på vägen men har långt kvar. Man får bita ihop. Inte fundera så mycket över i alla fall den saken. Tänka på det som kommer längre fram.

Stolen fastnar under bordet. När den lossnar ruskar den till bordet. Svimplar ut kaffe på en bunt papper. Det mesta i spänningsväg som händer här idag kan jag gissa. Jodå det har hänt förr. Kaffefläckiga utskrifter är vanliga här. Bara storleken på kaffeskvimplandet varierar.  Variation som gör det där enklare att leva med. Ändå svär jag för mig själv. “Jävla skithelvete”. En av standardsvordomarna. En av dem som känns bra att få ur sig.

Lunch tar tjugo minuter. På det hinner jag med att hälsa på katt och plocka ur diskmaskin. Det är liksom ingen ide att sitta längre. De egna tankarna räcker inte till och Lärartidningen kommer inte med mycket som stimulerar till eftertanke.

Kaffet smakar i alla fall gott. Det är ju inte alltid så. Men idag alltså. Hurra vill man utropa. Men gör inte det. Oklar varför. Jag tror på det där att ge utlopp för sina känslor. ja och ingen hör ett utropat “hurra” här ändå. Man kan ropa myckna konstigheter i sin ensamhet utan att någon berörs. Eller för den delen störs.

Hittar en bugg på förmiddagen som man kan undra hur den kan ha gått upptäckt under alla år. Tänk så det är. Men nu är den alltså inte mer. Borta. Lyst på. Utlyft. Det tog fyra fem dagar att hitta den efter att jag kom den på spåret. Intermittent såklart. Alltid lurigt. Alltid tidskrävande. Måste överlistas. Men som vanligt. Går ett fel att upprepa så går det att lösa. Alltid. Utan undantag. Det vet man.

Borde väl ropa “HURRA” över den fixen också. Men buggar. De är där. Många måltider har kommit enl programmerares väg tack vare buggar. Ja hus och bilar och sådant också. Så man får bemöta dem med en viss aktning. Vi är en del av samma sak. Som stavfel för en journalist eller copywriters. Det vore för enkelt och tråkigt om de inte fanns där.

“Zen och konsten att överleva som en skapligt fungerande programmerare”.  Nej, jag skall inte skriva den. Men någon annan kanske. vad fan vet jag.

Dödsolycka i Järvsöbacken. En ung man far ner för stupet ner mot byn. Varför? Kanske kommer det svar vad det lider. Vem vet. Men tjugofem år ung. Fan liksom.

Att vara en av de levandes är inte så pjåkigt. Åtminstone inte för det mesta. Inte när man funderar på alternativet. I det kan man ge sig hän och låtsasjobba vidare i. Tycker jag. Liksom.

Jodå, jag gör mitt. Det där man måste göra för att få vara med i höstens “Fetare än en femteklassare”.  Det gäller liksom att vara i form. TV och allt. Bästa sändningstid. Ja ni fattar. Så jag kör på. Innan kaffe. Innan låtsasjobb. En ny dag är här. Ja tamefan en hel vecka att suga på och glädjas åt. De döda har inte det där att se fram emot. Nope. Jag vet att de avundas oss som lever. Måndag till trotts. Man kan tänka på det. Eller lämna plats.

Sitter här och väntar på att de sista snön skall fara av taket. På norrsidan alltså. Södersidans snömängder har redan brakat av. Kaboooom. Rakt på plommonträdet. Såklart. Var skulle snön annars hamna? Liksom.

Fast framsidan (norrsidan) kvar alltså. Den ligger envist kvar där trotts regn idag, Ja och jag vet hur den klibbar fast efter att ha enhandsskottat av ett tak över källaren förra veckan. Sitter som limmad på en vertikal spade. Så varför inte på ett tak också alltså? Men rätt vad det är så.

Knappar på. Kan inte annat såklart. Det är gott det. Alltid något liksom.

Är inne i en andra andning i livet tror jag. En där det går bra att köra på bara. Där det inte spelar så mycket roll med den där inputen utifrån. Det sägs ju att den dag man tar åt sig lika mycket av beröm och kritik så har man nått fram. Så kanske äntligen. Fast fan trott. Det där berömmet man fått har alltid runnit av en som vatten på en gås, det har inte påverkat vem man är, men kritiken, smutskastningen, den har fastnat och gjort ont.  Oftast småsaker. Troligen inte heller mer åt mitt håll än något annat håll. Så kanske har man ändå inte kommit hela vägen fram trotts allt. Måste lära sig att bortse från det som bara är åsikter egentligen.

Men jag söker i alla fall inte gillande idag. Jag gör det jag gör. Gör det för att jag måste och för att det är just mitt. Visst möts jag av den stora tystnaden. Under delar av livet har den gjort ont. Mycket ont. Men inte länge. Jag känner en tacksamhet för det. Det är enklare, lättare att leva nu. Ja, rent utav skitenkelt. Jag klarar mig. Japp, det gör jag.

Jodå, nog fattar jag att man är den man är. Inte är det någon kö till mina fylla jämt datum precis. Har aldrig varit. Är man “storkarl” så märks det ju om inte annat just där på dom dagarna. Familj och vänner som vill fira en älskad person står i långa köer och applåderar och hurrar. Det ansträngs. Det hurras. Det firas.

Jag vet inte om jag gillar det där ens. Hur skall man veta det då?

Farsan trivdes i det där. Det kom horder på de där decenietalsfesterna. Han en självklar medelpunkt. Strålande som en stol fanns han i festen för honom själv. Lyft av allt det där. Ja och sen begravningen. Hela stora kyrkan full. En jävla massa människor. Jag är säker att farsan satt där på ett moln och mös. En sådan som jag skulle inte kunna fylla stolarna på högra sidans första rad ens om jag nu velat haft en begravning.

Men alltså. Det där kan jag leva med. Mycket enklare nu för tiden. Det är samma sak med allt annat jag gör också. Det spelar liksom ingen roll vad folk tycker längre, om de tycker något alls, eller om de inte bryr sig. Framgången, måttet, finns inte längre utanför mig själv. Det är den landvinningen jag gjort. En stor frihet. En jag är tacksam för.

Ja annars är alt som vanligt här på kullen. Vi går mot vår här med. Inte för att det syns. Men det är ändå så. ja och jag längtar såklart. Till sommar och enklare liv. Men på vägen dit kodar jag väl någon rad för att överleva. Eller kanske för att jag måste.

Idag planterade jag om alla blommor. En viktig syssla. Mina små tanter pelargonerna har blivit kära vänner. Japp “vänner”. Dom finns där ändå. Där man minst anar det. Antagligen kommer de alla att överleva mig dessutom. Men det är ju bra. De kan min historia. Har varit med i lokalerna. Kan förtälja historien för varandra. I det kan man leva vidare lite.

Sådant där kan man inbilla sig.  Bra som dåliga dagar. Men lever gör man. Mår inte heller så förbaskat pjåkigt. Alltid något liksom.