På hemväg. Jag åker förbi dem. Tusentals. Ja tiotusentals, antagligen hundratusentals. Dom står där, väna, tysta, ser rent av vackra och oskyldiga ut Som om den var lite förmer änn oss andra. Men snart sätter dom igång. Nope, det är inte människan som är mästaren när det gäller nedskräpning. Jag har funnit värstingen.
Det finns en fördel med att åka buss. Ja också i denna gamla och vilt skumpande plåtsak – definitionen på “buss” till regiontrafikens avlägsna hörn är rätt vid – som man satt in på Losturen. Men man kan nämligen fritt ge sig hän till tankar man annars inte finner utrymme för att tänka annars. Jodå, man kan sova också såklart. Det där med tankar är ändå rätt pretentiöst. Men idag alltså, Kommer dom. Tankarna. När jag ser dom där miljöförstörarna utanför bussfönstret.
Träd. Det här handlar om nedskräpande träd. Japp. Träd som levande varelser. Träd som borde känna ansvar för den här blå planeten. Metangasmarorörer. Ja som tillägg till allt nedskräpandet.
För. Hur många löv är det på träden där utanför fönstret på den framskuttande bussen jag sitter i. Miljarder och många fler ändå. Mängder. Ja och var gör träden. Jo de bara släpper dem där de står och gör det bara när det passar sig för dom själva – skit i övriga är tonen – och sen får andra ta hand om skräpet. Inget ansvar alls. Själviskt. Nedrigt. Ingen känsla för att bevara planeten på något enda sätt verkar de ha.
Jo visst. Man kan komma dragandes med kretsloppet och sådär. Men knappast är det trädens förtjänst att det har uppstått mikroorganismer – metangas pruppare – som tar hand om skräpet de kastar. Naturligtvis är det en lika orimlig tanke som att sopgubbar och idrottsföreningar som samlar skräp, det du och jag kastat, är en lika naturlig del av kretsloppet, och de skräpkastandes förtjänst. Nej mickroorganismer, sopgubbar och idrottsföreningar har helt enkelt fått ta på sig den här uppgiften. Motvilligt kan man tänka om man nu inte fick en belöning (läs pengar) för slitet. För hur skulle det annars se ut i naturen? Om de inte gjorde sitt jobb? Jag bara fråga,
Det är helt enkelt dags för alla träd att börja ta sitt ansvar, Helst nu på en gång. Såhär kan vi inte ha det ett år till.
I nästa liv skall jag bli en fjäril, där har vi ett deal han/hon/det/gud och jag. Som den här som kommer glidflygande över mitt huvud idag när jag skall gå och hämta posten. Vacker, graciös och underbar. Jag har aldrig sett en fjäril glidflyga på det viset, och så långt, tidigare. Så snyggt. Som en örn. Japp, fjäril får det bli.
Förutom ett kilo måndagsreklam får jag en begagnad hårddisk till studiodatorn i lådan. En hundralapp för 350G på Tradera. Perfekt för en sådan som mig. När jag öppnar den väl inpackade hårddisken kryper en fästing ut på min arm. Bonusmaterial från Skåne. Var den tar vägen sedan vet jag inte. Hoppas den inte bosatte sig på mig bara.
Annars är det doktorsprat. Antibiotika en månad till. Suck. Men CRP prov bara varannan vecka från och med nu. Hurra. Ny kontakt i slutet av september. Sen får vi se. Några månader med mer prover. Ja och så ny operation om inget konstigt händer i kroppen. Jodå får ta en extra tur till sjukhus för lite ultraljud däremellan också. Jag faller samman. Siuck. Fast egentligen är väl allt ganska bra ändå. Möjligen lite tröttsamt. Det här är inte riktigt jag.
Ja mer händer väl inte egentligen här idag. Ja, nåja, lite mek. Men bara lite. Famlar mest och läser närsynt numera. En upplevelse det med. Jag lovar.
Det här året har karvat fler linjer i mitt ansikte än något annat år före. Till och med jag – de där “22” inom en förblindar – börjar se “sextiotvå” på det sextiotredje där i spegelbilden. Fast jag vet så väl att varje linje representerar sin egen livskamp, sitt vägskäl, en uppförsbacke, så välkomnar jag dem ändå. Äntligen får det där babyansiktet man har dragits med ett helt liv, lite välbehövlig karaktär.
Fast egentligen borde det väl mitt ansikte vara fullt av rynkor redan. Rimligen borde väl håret vara grått som hos en gråvarg. Kanske finns alla de där linjerna som borde funnits i ansiktet i hjärtat istället. Eller på andra för ögat gömda ställen i kroppen. Nu först är det fullt på alla de där ställen och ansiktet återstår som markeringsyta över levt liv.
Men rynkor. Ingen plåga. Det är så många som aldrig får uppleva dem. Som inte får några. Som skulle gett allt de har för att få uppleva just det. Tecknet på ett fullt liv.
Så inte blir man ledsen, nej inte lite ens blå av att de där syns där kring ögonen. Det är snarast en ynnest. Ett bevis på mognad. Bevis på att man faktiskt levat. Kan man göra annat än att le åt det.
Genom alla år man lever lär man sig saker. Det här året har jag lärt mig att de som frågar hur det är, när det verkligen finns anledning att göra det, inte är de man tror. Den där enkla frågan kommer från de mest oväntade håll istället. Jag har verkligen omvärderat flera människor under det här året. Sådana som jag trodde inte skulle bry sig ett dugg, men som bevisligen alltså ändå gör det. Heder åt dem alla.
Vi åker ut och letar blåbär på lördagen. Det är en vacker dag. Hälsingeskogarna är magiska såhär på hösten. Vi letar upp den där vägen som vi åkte så många gånger på under vår första tid här. Men bär hittar vi inga. Åtminstone inga mängder. Senare inser vi att Thailändarna varit på alla de där ställena. Svettats för sin överlevnad. Vi är för sena. Får leta andra ställen. En mycket svart huggorm försöker passera vägen med helt fredliga avsikter efter vad jag kan avgöra. Tyvärr hinner jag inte styra undan i rätt tid. Kör över. Det blir inte bättre av att jag kör över den igen på vägen tillbaka. Men då, den andra gången, kanske de hela kan ses som ett barmhärtighetsmord ändå, eftersom den bara verkar vara halvdöd efter vårt första möte. Men jag vill inte medverka till onödig dör. Vill verkligen inte Ändå går det såklart inte. Man kan inte undkomma. Varje gång man går på en stig. När man stryker handen över en arm. När man gör dessa alldagliga saker. Ja man dödar levande varelse hela tiden. Om guds hand sveper över en stad och dödar alla men är omedveten om att han/hon/det/gud gör det än det en god eller en ond handling då?
Den där vägen förresten. Den vi åkte i lördags. Jag mindes den helt fel. Den började inte med en nedförsbacke ner i en dalgång. Istället var de ten sväng och sen d6en där nedförsbacken. Minnet leker alltid tafat med oss. Tio år eller mer som gått sedan vi sist åkte där är en lång tid. Kan man alltså lita på sina ungdomsminnen?
Vi åker förbi den där stugan som ligger vid sjön som sträcker sig över Hälsingland och in i Jämtland. Det är inte svårt att passera gränserna här uppe. Dalarna, Jämtland och Hälsingland ligger alla och vilar sig i samma skogar här uppe. Men stugan. Mitt ute i vildmarken. Jag tror att jag skulle vilja bo sådär. En stuga ute i ingenstans där kungsörnar kan ses och där bävern har sin damm alldeles i närheten. Jag undrar hur det är att fira jul sådär. Efter en väg som plogas sist av alla. Underbart tror jag.
Vi bestämmer att nästa helg, ja, då gör vi ett nytt försök. De där bärsställena man har uppstår och försvinner igen ofta genom åren. Skogsbruket glufsar i sig ett kanonbra ställe ibland och man får leta nya. Det bästa med de där turerna är ändå tystnaden och att få dricka sitt kaffe på en mossbeklädd sten eller stubbe. Sen kan väl varken whisky eller andra drycker gå upp mot en hand som för källans kristallklara vatten från det porlande flödet upp till en förväntansfull gom som åter får smaka hur vatten egentligen skall smaka.
Stugan där vid sjön förresten. Drömmen i vildmarken. Snart omges den av vindturbinernas brummande och jättarnas vita skelett omger stugan i alla riktningar med långsamt snurrande blad som driver bort örnen. Vildmark såld på samma sätt som skog såldes under artonhundratalets slut. För några tior fördelade som bygdemedel och förklädda som glesbygdens räddning. Pyttsan. Hur utbilda man dem som aldrig ser och förstår i vad som är vildmarkens verkliga värde. Går det? n
Imorgon återkommande telefonkonferens med den ene av “mina överläkare”. Jag får gnälla lite om mitt trötta jag och lite annat utan att någon tar illa upp. Berätta om mitt åttiosexåriga jag som har svårt att ta sig upp ur stol, soffa och säng. Hoppas att allt går framåt. Och om inte åt det hållet åtminstone inte bakåt. Man nöjer sig med mindre och mindre om det vrångar sig. Anpassning.
Nu bok, bra sådan, sova, drömma. Sen ny vecka i sikte. Ja, om man vaknar. Det hoppas man på.
Åttiosex. Smaka på den. Det är min ålder just nu. Som det känns. Det är tungt att resa sig. Tungt att gå. Trögt att åstadkomma saker. Möjligen är det att gnälla att ge utlopp för det där. Eller också är det helt enkelt bara att tala om hur det känns. Bäst att be om ursäkt ändå. Nu. På en gång. Istället för senare. Utifall någon tar illa upp. Alla har så lätt för det idag.
Ett trött huvud på en trött kropp. Ändå är jag vid ganska gott mod. Kan skratta. Kan äta. Kan en massa andra saker. Men mest av allt längtar jag tills den här månaden är slut så jag slipper (förhoppningsvis) detta evinnerliga mumsande av antibiotika.
Fredag. Vilokväll. Kommer jag ihåg det (glömde förra helgen) så skall jag hälla upp en whisky. En lagom stor en. Jodå, jag har läst bipacksedlarna till antibiotikan. Det går bra. Mjölk och basiska produkter gör det inte. Fast det är ändå lite bortkastat sådär. Nu. Man bara halvnjuter. Hettar åtminstone.
Kom av mig med lyssnandet på sommar. Låtarna förkortades. Halva grejen med programmen blir förlorad. Dessutom blir det svårt att göra något annat och lyssna samtidigt. Men måste försöka ta mig igenom i år med. Liksom.
Los är finfint nu på hösten. Krögare är dessutom på gång på anrika Lokatten. Det hoppas vi mycket på. För, när jag var ung, åkte folk långt bortifrån upp hit för att äta eftersom det var kanonbra mat. Tänk om det kunde bli så igen…
Men fredag alltså. Jag skall stänga av mina skärmar och vandra med mina numera tunga steg upp för trapporna. Men det är OK ändå. Att det är så. Man är inte död, ännu. Det är bra. Liksom.
Tänk, den där tunnan på slutet… ja det kunde vara jag… stort gapandes…
Hur som helst. Tillverkningsprocesser är alltid lika intressanta. De som skapar de här linorna och får det att fungera är de verkliga genierna i världen.
