Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Allhelgonahelg

Så sitter man då här och har födelsedag igen. Femtiosex… En jävla massa år har gått för en o-cool gubbe i Los Trodde nog aldrig att jag skulle komma hit. Men nu är jag här. Det känns i kroppen. Född i en årstid när andra tänker på döden. Samma tid som genom åren har varit sugen på fest och skratt. Ni fattar. Sätter sina spår. Skapar en deppig en. 😉

När jag var liten fick jag alltid en silversked den här dagen av min kusin. En fin present med goda tankar bakom. Men kanske inte det en fyraåring, femåring, sexåring… ville ha. Om det så än var fastigheter värda miljoner i lådan så skulle ändå en Dinky Toys bil slå högre. Försöker leva så idag också. Värdesätter s.k. mjuka värden. Är naiv fortfarande men är det med högburet huvud. Skedarna ligger i någon låda i något skåp någonstans. Kanske kommer barnen använda dom i en framtid eller sälja och köpa ost för pengarna. Jag minns både min kusin och hans föräldrar – med värme – utan dom. Skedarna saknar fortfarande värd för mig men inte människorna som gav mig dom.

Det här traditionella överlämnandet formade mig ändå. Jag har aldrig tyckt det varit roligt att ta emot och öppna presenter sedan den här tiden. Jag var ju tvungen att visa uppskattning för den där silverskeden. Tacka och bocka och bli glad. Fast den inte betydde ett dugg för mig. Ljuga alla rätt upp i ansiktet. Kände att det syntes på mig. Tycker inte om att vara eller verka otacksam. Ville och vill fortfarande vara ärlig.

Som alla andra så har jag haft min beskärda del av skit liksom glädje i livet. Alltså finns glädje på kontot som har betalats tillbaks med tårar och vise versa. Som i vilket annat liv som helst. Som det skall vara. Jag bestämde mig en gång för att leva det här livet hur det än blev och tänker fortsätta med det. Ta det hela vägen och är jäkligt nyfiken också på fortsättningen. Hoppas framförallt på att det finns fler spännande människor att lära känna också framåt på vägen. Just det att lära känna människor, stora som små, har varit ett sant nöje genom hela livet. Jag ensamvargen älskar ändå just den där social interaktionen. En motsägelse där. Jag känner mig ensam och utanför i alla sociala sammanhang. Det är min natur. Men älskar människorna och vill förstå människorna. Alltså er mina vänner. Ni som finns där runtomkring mig. Men som inte släpps in hela vägen.

Och så var det döden. Allhelgonahelg. Tända ljus för dom som gått bort. En fin tradition. Dom döda är många nu. Den förste kompisen tog cancern i tonåringen och sen har det bara fortsatt. Generationerna lämnar och plötsligt sitter man själv där på första bänk. Det blir bråttom med vissa saker. Har man levt det liv man velat? Skulle man gjort något annorlunda. Nej. Jag har gått MIN väg. Det har inte funnits någon annan väg att gå. Så ikväll tänder vi ljus här hemma för alla vi saknar och vill minnas. Med en trasig bil får man hoppas på andra tänder minnesljusen på gravar där vi normalt skulle tyst kontemplerat en stund innan vi tänt vårt ljus till åminnelse. Jag tror inte de döda tar illa upp om ljusen brinner här hemma i år istället.

Trevlig Helg!

Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

En fjäder

En fjäder sitter fast på en blodig huggkubbe på gården i Skåne. En fjäder som vinden tar tag i och för ut över havet. En vit dunfjäder från en gås som nyss var vid liv men som nu inte är det. Som ett under av evolverad konstruktionskonst flyter en fram där i luftlagren. Lätt, stark, varm, skyddande. Dansar uppåt, dansar neråt, tar fart, saktar ner, virvlar ystert längre och längre ut. Ibland nära vågorna likt en surfare för att rida på dom, pröva dom, ibland högt, högt upp som om den ville visa hur dess vingklippte nu döde bärare skulle ha flugit. Nu fri, fri att söka sina egna vägar. Danmark där på andra sidan blir dess mål. Det tuktade pilträdet fångar den som om det vore en vakt vid en spärrad gräns. Håller den kvar som ett enda vitt löv i sin kala höstliga nakenhet. Men fjädern sliter sig loss virvlar vidare. Följer uppvindarna. Ser molnen. Omsluts av molnen. Drar till sig fukten ur molnen. Blir tyngre än vad vindarna orkar bära och faller, faller, faller. Landar i den lilla flickans hår. Som snö. Som flickan tror är snö. Som hennes mamma låtsas är snö. Och stannar där. Virvlar inte mer. Behöver inte virvla mer. Vill stanna där.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Gå ner i vikt

Förra hösten bestämde jag mig för att gå ned i vikt. Nej, jag tror inte på olika dieter. I mitt fall gäller det att ändra mitt levnadssätt för evigt. Jag är vegetarian och vi äter för det mesta ganska nyttigt när det gäller måltider men gillar godis, fikabröd och sött på tok för mycket. Sockerjunkie! Slarvar med för mycket bröd också som dom flesta. Så jag slutade med allt det där och gick ned tolv kilo utan större ansträngning. Åkte till Stockholm. Kände mig lätt och ganska nöjd. Höll mig från godis och sånt även då. Åt en Sushi och kom hem magsjukare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Höll i sig i flera veckor. Tappade motivationen såklart och efter jul hade jag gått upp alla kilon igen och adderat några till.

Har försökt hitta tillbaks till den där “mooden” igen ända sedan dess utan att lyckas. Och det är där hela hemligheten ligger. Jag kan jobba som fan i månader med något för att få det klart. Sitta där på helkvällar och vardagsnätter och verkligen hata det jag gör men ändå få det klart. Det är liksom viljestyrka och envishet som är kraften bakom det. Men om jag på morgonen bestämmer mig (och ja jag menar det verkligen) för att “nu får det var slut på godis och fikabröd” så kan jag på eftermiddagen sitta där och äta just det. Vräka i mig.

Känner ju igen det här från när jag var rökare och ville sluta. Beroende beteendet är detsamma. Man faller tillbaks och faller tillbaks och faller tillbaks och till slut fungerar det. Man är inne i “mooden”. När det fungerar så blir man ju en mental “ickerökare” och efter några år fungerar det till och med att feströka lite försiktigt då och då. Tänk om man med rökande och supande också körde med olika dieter för att komma bort från beroende. Den här veckan skall vi bara röka cigarrer för att komma ur beroendet. Eller bara dricka Pernod. Nej, man måste ändra hela sin livsstil. Mindre energi in är det enda som gäller. Enkla fysikaliska principer.

Så nu på måndag då jävlar… Sen att det är två månader tills semlorna börjar finnas tillgängliga igen men tänker vi inte på nu…

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Slungad snö

Jag har brummat runt med snöslungan för första gången i år. Det enda motordrivna jag har som startar direkt. Promenerat ner till affären och köpt godis för hundrafemtio spänn. Kan ju ramla in halloweenungar och nog ger man heller godis än blir utsatt för bus. Fick insikten att jag nog borde ta upp det där promenerandet i större omfattning efter att kämpat mig upp på vår kulle. Döpt till “dödsbacken” efter idag.

Lärt mig att “Tårtan” spelades in på Hornsgatan 32. Kult (båda utläsningarna av det ordet fungerar) på min tid. Mina kompisar Esbjörn och Sluggo missade inte ett avsnitt. Själv lite mer avvaktande.

Nu dagens kaffekopp och ett tänt ljus (och lite stulet Halloweengodis). Skall författa några jobbansökningar. Ännu inte knäckt av alla nej och “ickesvar” men fattar att man lätt kan bli det. Hinner väl bli det än förresten. Vi får se.

Annars är det bra här uppe på kullen med utsikt över Losbyn. En o-cool gubbe är både o-cool och gubbe även idag. Trivs finemang med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Oljuset

Inatt lyste det upp igen, blåljuset. Inte ett uns av vitt fanns i det ljus som lyste upp natten i vargtimmen. Ändå var det så klart och upplyst att man kunde se allt där ute, hur tydligt som helst. Det är snön såklart. Den vita värld som nu hjälper till att reflektera det solljus som strömmar in på studs på månen. Det vita ljuset som förvandlas till det blåa ljuset när exciterade elektroner faller till andra energinivåer. Fotoner. Studsande åt alla håll som biljardbollar på bordets gröna matta. Vågor på samma gång, Som havsvågor som reser sig och bryts när de når grundare vatten.

Fascinerar mig detta ljus och kunde jag måla så skulle jag använda resten av mitt liv till att fånga det. En kamera kan omöjligt göra det rättvisa. Det kan jag inte tro. Jag kan inte måla, men en duktig konstnär skulle nog kunna fånga nattens eget ljus. Oljuset. Magikens timmar i vinternatten. För den som vill och har tid finns det där att se. Inga bokningar behövs. Inga dyra biljetter. Lika för fattig som för rik.

Åtta grader kallt här uppe på kullen betyder tio grader nere i byn. Under snön minus fyra. Det är vinter och jag står där länge och bara förundras. Är glad att jag fortfarande är en sån som kan det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Nestor Nilsson

Farfar, taget med självutlösare omkring 1919-1920 skulle jag tro. Full av framtidstro någonstans i Klara i Stockholm. Han ville inte bli skogsarbetare eller bonde så han drog till Stockholm tidigt precis som vi alla gjort i min släkt. Hade bott här uppe i Los några år innan jag fick reda på att han faktiskt föddes här. En slump som är häpnadsväckande och inte blir sämre att min farsa och morsa hade sommarstuga två kilometer från där farfar föddes. Inte heller dom visste. Men cirklar sluts.

Farfar drog när farmor födde farsan. Alla barnen och tvånget blev nog för mycket för honom. Han blev sjuk. Jag har läst journalerna där läkaren skriver att han läste för mycket. Han som ändå till slut var tvungen att bli bonde för att kunna försörja familjen men egentligen ville så mycket annat. Han fick ge upp sina drömmar eller vad vet jag, kanske fann han dom igen. Levde många år på gatorna i Stockholm med demonerna i famn. Vad jag vet träffade min pappa honom bara en enda gång, tidigt femtiotal.

En sorglig historia alltså. Men på det här kortet är Nestor Nilsson full av framtidstro när han testar sin nya kamera.

Den här låten Hedman – Nestor Nilsson är berättelsen om honom.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Vicks Blå och Landsbygdspolitik.

Visa dagar fungerar det bara inte. Idag en sån dag. Försöker mixa en låt. Det låter bara jävligare och jävligare. Försöker med en annan. samma resultat. Försöker lägga på sång men rösten bara kraxar. Det är nu man borde lägga ner. men jag är ändå en envis jävel så jag sitter ändå där hela dan. Försöker med texter, försöker med en ny låt. En påse halstabletter blir ändå en liten belöning i det hela. Har ett beroende av vicks blå. Lite löjligt sådär men passande för en o-cool gubbe från Los. Jag menar rockstjärnor åker in på rehab för kokain och sponken medan jag får ta mig ann ett vics-blå beroendet. Det är olika.

Såg ett hus till salu vid Ljusnan i Järvsö som drog igång flyttkänslorna igen. Men bor man i ett sånt här schabrak till hus är det inte bara att sälja och flytta. En köpare skall ha speciella behov för att ha användning av huset. Har man det så är det ju perfekt såklart. En lägenhet på 190 m2 med två öppna spisar uppe och drygt 200 m2 kontorsyta nere. Perfekt om man har ett företag. Knepigt om man inte har det. Men gillar det här huset också. Lagom avsides kontra byn men tillräckligt nära. Men kunde som sagt helst ha legat någon annanstans än i den här gudsförgätna hålan. Då när vi ville köpa huset och kommunen inte ville sälja var det nära att vi hamnade i Alfta. Där skänkte man nästan bort lokalerna. Men kommunen ändrade sig och vi blev kvar, Tyvärr idag. Livet hade sett annorlunda ut annars.

Ja nu är jag lite orättvis mot Los också. Finns mycket som är bra här. Skogen, alla sjöar. Björn, varg. Bra människor som står vid sitt ord. Människor mer komplicerande än vad man kan tro, men bra. Min första granne här under dom första åren gav intryck av att vara en enkel man av skogen och var väl mycket det också. Graningestövlar, Helly Hansen och alltid en rinnande snus. Det visade sig att han var bibliotekets störste lånare. Läste kopiösa mängder. Man skall inte bedöma människor efter det yttre. Lärde mig det den gången. Men det är väl ofta så Los självt också bedöms. Utifrån. Som lite mindre värt. Har märkt det under hela min företagskarriär. Är liksom lite skillnad om man kommer från Los med en ide’ än från Gävle. Samma sak när företaget behöver kapital. Inte många vet att hela Dustins affärside kommer från ett företag som fanns här på bygden. Dustin fick tag på kapital, det företaget gjorde det inte.

Här i Los och Ljusdal pratar politiker sig blåa om att vi behöver få in jobb. Då genom företag som skall komma utifrån. Då helt plötsligt regnar pengarna in. Ofta handlar det om företag som saknar förankring i bygden och kan dra nästa dag. Det är skillnad om man bor och verkar på orten och driver företag. Man blåser ogärna sina grannar och vill gärna kunna se dom i ögonen. Jag har mött tillräckligt med människor i den här kommunen under mina år här för inse att det skulle kunnat skapas lika många kvalificerade arbeten i kommunen som telefonarbetsplatserna idag erbjuder. Dessa broilerfabriker som äter unga på löpande band med dåliga villkor och subventionsätande verksamhet. Det andra som finns förblir smått, det som inte finns startas inte och det som behöver växa flyttar gör det någon annanstans. Allt beroende på brist på kapital. Folk har inte sämre idéer (eller huvud för den delen) ute på landsbygden än inne i stan.

Därför komma Ljusdal att fortsätta tappa invånare. Liksom Edsbyn och dom andra orterna runt omkring. Det finns inte längre människor som vågar tänka längre. Orter som Los och Ramsjö har ingen framtid i det här eftersom man inte har arbetstillfällen att erbjuda så att folk kan leva där. Snart inget högstadie på någon av orterna och begränsade handlingsmöjligheter när de stora kedjorna börjar leverera dagligvaror direkt till kund i större omfattning. Nästa våg av effektiviseringar och sparande är på gång som kommer slå hårt mot orter som Los. Lägre invånarantal i kommunen, högre medelålder kan bara få den effekten. Det finns bara en möjlig väg ut och det är samarbete. Här har man mig veterligen samarbetet bara en gång och det var när gruvan pumpades ur. Ett succéprojekt men ingen lärde sig att samarbete är metoden och lösningen. Det kommer aldrig komma någon utifrån och rädda bygden. Allt måste skapas och dras igång genom samarbete lokalt. Det är alla människor som redan sitter här med sina idiotiska projekt som vi måste stötta allesammans utan att lägga våra egna värderingar på dom. Det är människor som skapar saker. Det går inte att sitta i kommittéer och möten och bestämma vad andra skall skapa. Man måste stötta dom som redan skapar. Det är bara dom som kan och kommer att förändra saker. Sen må vi andra kanske inte fatta ett jotta av vad dom håller på med eller för den skull ens tro på deras ideer. Det är ändå dom personerna som sitter på lösningen.

Men det kommer aldrig att ske. Därför kommer byar som den här att dö. När det inte längre går att få tag på vicksblå så drar jag. Antagligen saknad av ingen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Blåljus

Halv fyra Söndagsmorgon. Ja, egentligen halv tre eftersom här har inga klockor ställts tillbaks vi den tiden. Mitt vanliga fönster mot öster. Några kex i näven. Fönstret som vätter ut mot skogen och ingenting. Eller snarare mot det liv vi inte ser. Österut. Måste stå där en stund. Få någon nytta av en alldeles för stor prostata som på gamla o-coola gubbars vis får upp en mitt i natten. Oftast mer än en gång. Det är fullmåne och snötäcket ligger. Jag blir inte besviken. Blåljuset finns där. Träden lämnar markanta, inte helt svarta, snarare mörkblå, skuggor i detta ljus. Gnistrandet, som av miljarder och åter miljarder ädelstenar finns inte riktigt där inatt dock. Min skatt. Så som den kan fylla natten längre fram i vinter. När det är kallare. När det är mer och lösare snö. Jag är säker på att jag också kommer att få se också det senare i vinter. Andra nätter när jag står här och rofyllt ser ut över blånatten. Älvors och andra varelsers värld. Bara ett fönster som skiljer en nästan naken gubbe från en annan värld utanför fönstret. Jag är nöjd över att få stå där en stund. Upplyft av det jag ser. Upplyft av det jag kan ana mig till. Kexen är slut och jag kan gå och lägga mig igen. Månen lyser in mellan en springa mellan gardinerna i sängkamraren. En liten punkt av koncentrerat månljus, intensivt vitt, på min del av sängen. Som om universum tar i med hårdhanskarna och säger “lägg dig ner och sov i natten gubbjävel”. Och som gammal o-cool losgubbe lyder man universums röst.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Status från just idag Swedish

Liv

Så Lördag. Jodå mixerborder är påslaget. Pellets fyllt. Där, i studion, tänker jag tillbringa dagen, men också kvällen eftersom frugan skall ut på lokal och fnittar med tjejkompisarna. Men först har jag några mail att svara på. Förundras fortfarande av att världen där ute är så nära numera. Dom sitter där i Australien, Tyskland, Indien, Tjeckien, Kina, Brasilien osv och vill ha svar på en fråga från någon som sitter i Los av alla ställen. Dom använder grejer som jag gjort och tänkt ut. Och gillar det dessutom. Känns bra liksom. Speciellt om man är en o-cool gubbe i Los.

Igår var det svårt att somna. Trotts bra bok. Misstänker att element uppdragna ett hack under stormandet, nu när det inte längre stormar, bidrog till det hela. Det var varmt alltså. För varmt. Men också ett huvud som snurrade av uppslag, historier och tankar. Full fart liksom. Det som läsandet av en bok normalt brukar trolla bort. Att ha läsandet som buffert mellan arbete och sömn har hjälpt mig att kunna sova i många år nu. Utan den mal det bara på. Fantasier avlöser tekniska uppslag i en ständig strid ström. En galnings hjärna antagligen som producerar allt det där. Nån cool snubbe inom mig som definitivt bör hållas fängslad kvar där inne och bara släppas ut portionsvis. Ett av dom tankespår som dök upp tänker jag återberätta här innan jag sätter mig med min gitarr.

Det blev tyst. Det tog en stund innan Anna förstod att det var hennes egen rosslande andhämtning som tystnat och att det var hennes eget hjärta som slutat slå sekunden innan. Hon såg sin son som satt med huvudet sänkt vid hennes bädd på det gamla ålderdomshemmet. Han höll hennes hand. Såg ledsen och trött ut. Hade vakat många nätter där bredvid henne, när hennes kropp förtvivlat försökt hålla sig kvar i livet. Kroppens som försökt göra det alla organ var programmerade att göra. Leva. För henne hade det kvittat. Hon hade levt ett fullt liv. Det var ändå dags.

Hon ville lyfta sin hand och klappa honom på kinden. Tala om att allt är bra. Men handen rörde sig inte. Han såg ändå upp, precis som om hon ändå faktiskt smekt honom på kinden. Han sa “lilla mamma” och en tår rullade ner från hans öga. Fortfarande med hennes hand i sin sträckte han sig fram och slöt hennes ögon. Först tyckte hon inte det var konstigt att hon fortfarande såg honom. Men det gjorde hon. Förundrades. Hon såg klarare än hon sett i hela sitt liv. Hela hennes unkna rum där på hemmet var plötsligt så tydligt och ljust. Det doftade friskt. Sommar efter regn. Hon han tänka “krama honom” och utan ansträngning eller rörelse höll hon honom som när han var barn. Tröstade utan ord eller fysisk beröring. “Allt är bra.” Hon såg hans anletsdrag slätas ut där han satt men tårar fortsatte att rinna fritt över hans kinder.

Något drog henne uppåt. Hon såg rummet uppifrån. Den kropp som hade burit henne genom ett liv låg slapp och livlös där på en sjukhussäng i ett standardrum på ett ålderdomshem i mellansverige. Den hade tjänat henne väl. Njursten och några återkommande ryggskott var det enda. Kroppen hade gjort ont och varit mer orörlig dom siste åren men på det stora hela en bra kropp. Nu var hon klar med den. Cellerna i hennes kropp hade fått stoppsignalen och skulle också börja dö precis som henne. Det som var själva livskärnan, hon, hade frigjort sig. Hon förstod att varje cell skulle uppleva samma sak som hon gjorde nu när deras tid var kommen. Egna liv.

Sonen som satt där böjd bredvid hennes döda slappa kropp hade plockats ihop molekyl för molekyl inuti den nu döende livmodern. Där, i livets vatten, med samma sammansättning som urhavet, hade hans liv börjat. Också en annan son. Han som inte var här. Som nu tyckte sig var för stor för vakande i dödens väntrum hade också fötts och skapats i den livmodern. Hon kände att hon kunde ge också honom en kram. Gjorde så. Förundras hur hon som fanns här i mellansverige kunde krama någon som fanns i USA. Accepterade. Kramade båda, samtidigt. Tog sina barnbarn i famnen. Sina svärdöttrar, sin syster och sin man, död sedan flera år tillbaks. Kramade dom alla hårt. Höll en älskad man från för längesedan. Honom hon aldrig fick känna på riktigt. Han som gjort den här resan före henne. Kände hans varma glödande kyssar. Förlät ovänner. Förstod varför människor handlar som dom gjort. Såg att Stalin, Hitler, Moder Theresea och Lennon alla var ett. Så Självklart. Jämnvikten.

Det drog i henne. Uppåt. Hon visste att det var dags för henne att lämna den här begränsade världen. Så hon lät sig lyftas. Som en ballong. Köpt och förlorad igen på ett tivoli när hon var barn. Hon svävade uppåt genom taket. En kråka lyfte från ett vårdträd och flög bredvid henne i samma stund som hon såg det gamla ålderdomshemmet högt uppifrån. Huset hon levt sitt halvliv i under de senaste fem åren. Hon strålade. Hon såg andra stiga upp från andra ställen i staden. Allt levande dog till slut. Miljarder dödsögonblick hela tiden. Överallt. Som strålande ljuspunkter steg dom alla mot solen, förbi solen mot stjärnorna, galaxerna, hoparna och vidare ut i tomheten. En tomhet som ändå var fylld i varje kubikmillimeter med det viktigaste av allt. Livets strålglans. Såg åter andra stiga upp från andra städer i Sverige. Ännu djupare in eller ut eller hem eller bort. Från hela världen kom dom. Möttes och beblandades med andra som redan fanns här. Hon förstod alla språk. Förstod att intelligens och liv genomsyrade och fanns i allt. De berättade om världar hon aldrig hade hört talas om. Om liv som varit glädjerika, om liv som varit hårda, om liv som varit meningslösa. Stora liv. Små liv. Elefantens liv och blommans liv. Hon förstod syftet. Någon hade svar på alla hennes frågor. De svävade tillsammans. Alla del av det gemensamma. Allt i fullständig jämnvikt. Inga straff eller belöningar behövdes här. Ingen förslavande gud för tillsammans utgjorde dom redan den ende guden i all evighet. Amen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Skivsläpparfredag!

Känner mig helt sliten efter denna skivsläppardag. Eller sliten och sliten. Slitnare har man ju varit. Hursomhelst så tar dom på en dom här skivsläppen. Nä, inte så att man får slå ifrån sig när det gäller inbjudningar till TV intervjuer, radiointervjuer, glassiga magasin intervjuer, eller livespelningsförfrågningar för den delen heller, men ändå liksom. Det slitna kommer mer av själva firandet. I mitt fall en godisskål och två IKEA koppar kaffe alltså. Fan vad det tar. Man blir ju helt slut när man inte är riktigt van. Får nog återgå till bananer och en kopp kaffe under veckan. Så här kan man ju inte fortsätta.

På radion säger Marie precis att det är Charlie Granberg som är Ljusdals rockstjärna nummer ett idag också – trotts mitt singelsläpp (;-O). Shit! Eller, ja, ja det var kanske inte förvånande. En o-cool gubbe i Los lär inte vara den som utmanar på det planet. Så här på ålderns höst får man vara nöjd om man får uppmuntrande pip från småfåglarna när man hasar ut i gummistövlarna och fyller på mat åt dom små liven. Fansen liksom. Riktigt söta också vill jag bestämt mena.

Det som är viktigt är att varje ord jag skriver i mina texter och varje ton jag får fram i mina låtar och varje regeldrag jag gör på mixerbordet egentligen är för min egen skull. Är på riktigt!!! Det finns inga baktankar om att bli älskad eller omtyckt eller för den skull berömd eller att nå den högsta nivån, den att få gå före i kön på ICA i Los. Det enda som verkligen betyder något är att få skriva och göra dom här grejerna för att kunna leva fullt ut. Nå jämnvikten, den grundprincip jag tror på och lever efter. Allt det där finns inom mig (på precis samma sätt som det tekniska jag använder resten av dagarna åt) och det är så här jag ser på världen och mitt verkliga jag kommer ut också på det här sättet. Möjligen naivt skit för “dom flesta”. Det köper jag. “Dom flesta” behöver ändå någon som talar om för dom vad som är bra, seriöst eller dåligt, oseriöst och dom som gör det lär inte peka på en o-cool gubbe från Los även om det nu inte var skit. Du kan välja att respektera mig eller inte respektera mig för att jag gör min grej. Jag kan bara hoppas på det första. På respektplanet blir man liksom ändå luttrad av att bo I Los. Här är man ingenting om man inte skjutit en björn och minst en femtontaggare och kört fast hårt, jävligt hårt med skotern vinterns kallaste dag. Vi andra är liksom bara utfyllnad och jag som är vegetarian, och som dessutom aldrig ägt en skoter, är bara, i bästa fall, sanden där emellan. Sånt härdar och sätter en på plats.

Egentligen är alltihop som den här texten. Jag skriver fortfarande flera meningar längre ner fast jag vet att 99% slutande läsa efter första stycket. Dom flesta efter första meningen. Likförbaskat skriver jag det som finns i mitt huvud just här och nu. Varför i helvete då kan man undra. I bästa fall läser tre fyra personer hit. En fredag som idag kanske till och med det är en grov överdrift. Dom flesta som ändå gör det och kommer ner till den här meningen kommer dessutom inte tycka att det var värt det. Ja, nu när ni ändå inte hade något annat för er så. kan ni ju klicka “like” för att visa att ni läste ända hit. Så tänker man efter så borde man väl egentligen be om ursäkt för att jag sitter här och skriver en massa ord. Till er dom där tre, fyra som läste. Eller två. Eller noll. Om det nu var någon som läste hit så är jag är skyldig dig tre minuter liksom. När du istället kunde ha förändrat världen eller något sånt istället för att sitta här och läsa. Kunde t.ex. klicka like på något Einstein citat eller något annat viktigt och medvetandehöjande istället för det här “ordblöddrandet”. Ja, till och med jag tycker det idag. Men så är det ibland.

Nån sa att man måste ha bilder i sin blogg för att få läsare. Jag skiter i det. Jag skriver inte för att få läsare. Då skulle jag lägga in en vitsig bild och skriva en mening. Nån sa att man måste skriva engelska texter för att spelas på radion. Jag skiter i det jag gör inte musik för att spelas på radion. Nån sa att man … Ja ni fattar. Det finns liksom olika sätt att göra saker. Man kan göra det man vill göra med hjärtat eller man kan göra det där som folk vill ha. Hur som helst. Det enda jag med säkerhet vet är att texter gärna vill bli lästa, dataprogram exekverade, musik lyssnad på. Det gäller den som görs av o-coola gubbar i Los liksom den som görs av stjärnorna för dagen. Häller upp en virtuell whisky – eftersom jag inte har den våta sorten – och skålar denna fredag med alla världens stjärnglimrande superstars som inte har en aning om att det ens existerar o-coola gubbar i Los. Lika bra det!