Det rör sig därute i farstun. Jag tänker försäljare. Men in kommer världens bästa Järvsöbo. Ja rent av världens snällaste människa. Backa-Jan. Janne-P. JärsöJanne, Grill-Mästarns-Janne. Jodå, kärt barn har många namn.
Japp han är en bra vän och den snällaste person jag känner. En som alltid är varmt välkommen här. En jag verkligen står i stor tacksamhetsskuld till.
Vi pratar bort en timme. Ja kanske är det två. Det är prestigelöst och aldrig svårt. Sen åker han vidare ut i sin värld och jag sitter ensam kvar här i min. Han har fyllt mitt whiskyförråd igen (!!!), japp, det är mer än jag någonsin kan bli värd. Nejdå, jag har inte ens hunnit med att tömma förra flaskan. Den han kom med i våras. Sa jag att han är den snällaste och mest osjälviska människa jag känner. Ja, om jag gjorde det så tål det att upprepas. Det är nog i skepnad av en järvsögubbe som den här ängeln, vi all anar finns omkring oss, träder in i mina lokaler idag. Japp, det är jag helt säker på. Eva Dahlgren och jag.
Ja och han borde ju såklart ha blivit skarp på fotografiet jag tar. Men blir inte det. Kanske har också det något med det där stora att göra. Att allt inte går att fånga i skarpa bilder.
Glad blir jag. Gladare och mer tillfreds än vad någon kan tro. Insikten om att det finns snällhet i världen stärker hela mitt jag och min själ. Varje gång.
Det är en sådan där grinig kall och blöt dag med vindar från norr idag. Jag fryser såklart. Nu har det börjat. Sex månaders frysande framöver. Jag hatar det. Men accepterar. Motvilligt och stoiskt. Vasaloppssöndagen känns långt borta. Men man får härda ut. Ja hoppas fortfarande att jag skall få hjälp med att överleva den där prövvningen av en varm kamin här på kontoret som matas med torr björkved tills den hoppar och skakar och lyser rött. Men varför det skulle fungera den här gången när det hittills inte fungerat, ja det vet jag inte. Men skam den som ger sig liksom. Eld, jord, vatten och luft. Det är den kontrollerade elden som fattas mig – trotts hulken.
Får till den där modularkontakten till slut. Ja det visar sig vara den andra sidan felet satt i. En krone-koppling som inte tagit. Hatar modularkontaktklämmande ändå. Men lär väl inte få slippa klämma i framtiden för den skull. Det mesta som stärker själen kommer man inte undan.
Jag försöker få saker på plats innan vintern. Men det går så långsamt alltsammans att jag undrar hur mycket jag kommer att hinna med. Det stressar. Är märkligt ofokuserad och har förbannat ont i kroppen, mest benen. Att tappa en skruv och ta sig ner och plocka upp den igen är nästan en oöverstiglig uppgift. Sen att det där onda hänger med en under natten också blir en extra utmaning. Men hålla ut är det som gäller. Den 27’e tar jag min sista antibiotikatablett för den här gången. Det gäller bara att överleva tills dess. och ta krafttag för att komma tillbaks efter det
Men sugen., Är sugen på allt. Vill allt på en gång. Måste alltså bromsa, hålla igen, se över vad som måste tas först. Tänker att får jag hårdvaran på plats nu innan vintern så kan jag koda under resten av kallmånaderna. Värmer ju inte alla kvadratmetrar här och i vissa delar av huset är det inte så för jätteroligt att befinna sig för långa stunder åt gången när det är kallt. Så därför finns det sommarlåtsasjobb och vinterlåtsasjobb. Hurra gäller hur som helst för låtsasjobb.
Fast man skulle såklart resa söderut. Lämna och komma tillbaks först när det är skönt här hemma igen. Fast ändå, jag gillar hösten. Ja hela vägen fram till jul och nyår faktiskt. Det är efteråt. Det är då det blir tungt. Ja tid när hårt låtsasarbete är det enda sättet för en enkel själ som jag att överleva på.
Det är tre grader utanför fönstret nu. Gissningsvis blir natten alltså kallare än vad prognoserna säger. Är det inatt de första rutorna som behöver skrapas för säsongen skapas måntro?
Nåja, man hinner nog vänja sig, de skall skrapas många morgnar senare också.
Man vänjer sig (icke).
Liksom
Raspberry Pi nummer elva åkte upp idag. Det börjar bli löjligt många nu. Jo de flesta sponsrade. Gåvor. Men några inhandlade också. Det lär bli fler. Ja addera ett gäng OpenWrt enheter (Carambola I/II), Esp8266, Esp32, lite ST saker, ganska många NXP grunkor och ännu fler Microchip baserade grejer till det så fattar ni hur det ser ut här. Så det behövs svår vintertid också såklart. Så man får tide med allt det där. En skall förena dem alla. Liksom.
Fast det måste såklart finnas koncentration för att det där skall fungera. Om det skall bli något. Så därför stoppa in den där klockan tio tabletten och låtsasjobba på när den är svald är det som gäller. Ja det får man faktiskt göra.
Om det funnits en tävling i att klämma modular kontakter så skulle jag vunnit minst tre bottenplaseringar i den grenen. Jag är så jävla värdelös på det och har alltid varit. Ja och det var jag alltså redan när man använde CAT5. Nu CAT6… WTF, kontakterna kostar skjortan, orörligt. För jävligt!
Vi vilar. Hela förmiddagen hänger vi i soffan. Ja jag sover faktiskt större delen av den tiden efter att ha läst en stund efter frukost. Japp. Det är nästan alltid så jag hämtar igen sömnskuld från den gångna veckan. Det blir speciellt tydligt nu när jag inte mår hundra. Man måste sova för att orka leva.
Men sen kryper energiknut (känd från världens alla scener) in i oss och vi packar korgen och ger os ut i skogen. Lingonberg. Farfar Nestors berg. Ja nästan och kanske. Vi har hämtat hallon och lingon där i många år. Så det blir dit vi åker i år igen. På vägen möter vi alla hemvändare från marknaden. Det är som en jättecrusing genom skogen. Östersund är väl hemåt för alla de där fordonen. Älskade klenoder med tusentals timmar av omvårdnad o0ch kärlek varsamt nedlagda i plåt och krom.
Uppe på berget. En plats som annars är själva tystnaden hör man mullret från vägen idag. Loåns dalgången förstärker det. Det förtar lite av stämningen helt klart. Men jag må vara en ocool gubbe, dock inte en sur gubbe. Motorfolket måste få låta och ha sitt de också såklart och vem vore jag att gnälla på det en dag som den här.
Så vi plockar de två hinkar som behövs till “saften”. Japp, världens godaste lingondricka. Den som ger möjlighet att njut av en det skogen ger när den är klädd i vitt och kalla vindar yr kring kala träd som tåligt väntar in en ny varm säsong.
Ja kaffe blir det såklart också. Som vanligt smakar det bättre än vad som går att beskriva. En femstjärnig krog här ute borde man satsa på. Bästa maten i världen. Kö i tre år för en plats vid ett bord. Bara förbannat dålig skogsväg för att ta sig hit.Stadsjeepsvväg. Dyrt som fan. Kaffet på verandan efteråt blir världsberömt. Ja och alla frågar vad hemligheten är. Ja och då flinar man lite snett. Inte mer. Går med frågan hängande kvar bakom sig í luften.
Fast man har nog ändå såklart. Någon annan får göra det där.
Ja slut blir man såklart. Jag är inte i form. Ja det är jag inte ens när jag är det om sanningen skall fram. Men nu… Det är bottenläge. En åttiosexåring skulle göra bättre ifrån sig. Men en full hink blir det också för mig. Nöjd med det är jag.
Nu skall det fixas lite käk. Sen soffa. Möjligen skall jag unna mig ett glas whisky. Ja, en gåvowhisky. En sjusärdeles god flaska som världens bästa Janne kommit med. De senaste åren har jag druckit bara sådan whisky. De snällas gåvor. Janne, Jonas och Magnus leveranser. Tack räcker liksom inte, men karma ordnar det där. Det hoppas jag utan att vara helt övertygad. Ja en whisky får det nog bli. Om jag kommer ihåg att ta en…
Men en riktigt skön dag har det varit. Vad mer kan man önska sig av en dag än allt detta?
