Category: Betraktelser & Berättelse

https://dms.licdn.com/playback/C4E05AQFzqeyCjewi-g/21b005217e9143e0ab0f3ae02b086231/feedshare-mp4_3300-captions-thumbnails/1507940147251-drlcss?e=1543510800&v=beta&t=me1T3KcWrWynGqQVxjV2NUKhaKHqWIgDBByqU3SeETI

…lite kryptiska saker i journalen. Hmmm….

Vi planerar att göra en seans 1. Vid operation ska vi ha med en liten såg samt revisionsmejslar och Smith–Petersen-cup samt Rush-pin för att gjuta en Spacer.

Kanske lika bra att man inte vet vad det betyder allt det där för då ville man väl vara med och kanske få in åtminstone en töjningssensor och en tempsensor där inne i leden. “Seans” förresten… hmm… tror inte jag ens vill tänka på varför det ordet är med där. 😉

Hoppas förresten att det inte är jag som skall plocka med de där grejerna…  Får känslan att det här har dom inte provat förr. Spännande liksom.

Dagens sjukhusbesök med prostata i centrum gick som det gick. Matar på med en blå och en stor vit ett tag till och ser om värdena kan blir bättre. Ännu finns det hopp. Utmärkt läkare och personal.

Yrslig. Snurrar alltså lite mer än vanligt. Varför vet jag inte. Men åker ner till Ljusdal. Lämnar ett paket. Handlar bananer. Åker hem. Fortfarande yrslig. Men kaffe. En dator. Låtsasjobb. Det löser sig. Eller så gör det inte det. Man vet… sen. Kanske.

Imorgon Hudiksvall. Sjukvården igen. Prostatakoll. Trött på sjukvård. Men tydligen tilltagande i omfattning med åldern.Man får stå ut. Rätt vad det är axeloperation också kanske. Eller inte. Vem vet? Så länge man har krämpor lever man. I alla fall så.

Betalar räkningar. De tar en stor tugga av kontobehållningen. Men det finns fortfarande en stor glädje att de alla finns med i de där utbetalningarna. Att sålla utifrån risk har tillämpats som överlevnadsmetod under svårår. Ingen bra metod men finns det ingen annan lösning är även dåliga metoder användbara. Behövdes dock inte den här gången. Det var ett tag sedan sist. Det är skönt. Mycket skönt.

Egentligen skulle jag bara vilja sitta och skriva just nu. Eller möjligen starta upp studiodator och göra musik. Men på något sätt är allt det där för mycket lek i mitt huvud. Det krävs speciell tid och speciella tillstånd i hjärnvindlingars kemi för att gå in i det där. Sen kan man längtas hur mycket man vill. Att se då att knappandet och lödandet känns seriöst och som riktigt låtsasarbete är ju ett stort lurendrejeri såklart. Fråga dem som har riktiga jobb. Utan lön och anställningskontrakt är det liksom inte på riktigt. Nope inte ens det som är på låtsas.

Men jag frågar mig i alla fall inte längre varför jag håller på. Musik, text och kod och hårdvara som skapas till ingen nytta och utan publik. Borde det inte finnas en hopplöshet i det? Jag frågar mig det ibland. Texter vill ju läsas. Musik vill ju bli lyssnad på. Kod vill köras. Hårdvara brinna… Men om inget av det där finns på plats. Har det ett värde då?

Det har nog funnits tillfällen i livet när jag svarat nej på den frågan. Misströstanstider.  Vad är det för mening att hålla på.  Men men åldern har det hänt något. Allt jag gör är mer som buddistisk sandkonst numera. Det jag gör gör jag för mig och för att det känns rätt just NU. Ja och för att jag måste. Att det känns att jag MÅSTE. Och såklart för att jag tycker det känns rätt. När det sen är gjort, när låten ligger där på Spotify, när novellen ligger där den ligger, när hårdvaran snurrar någonstans med kod som knappats in här.  Då liksom, DÅ är jag framme. Blåser ut och börjar om. Nöjd med det. Konstigt. Förvånad själv. Men det har hänt något i huvudet på gubben. Äntligen. Kaos är jämviktstillståndet. Det är inte tvärt om. Ja och kanske är det hit jag varit på väg hela tiden?

Man vet inte.

Natten mot lördag. Fullmåne. Därmed också oljus. Eller blåljus. Svagare i år än andra år eftersom det nästan inte finns någon snö, men tillräckligt ljust klockan tre på natten för att jag skall kunna se oknyttet pila fram där halvsynliga mellan stammarna i skogen. Varelser som inte hör hemma i den verklighet som vi känner. Varelser som staden saknar. Inte förstår.

Jag står där en stund där i fönstret. En gammal ocool gubbe iklädd endast kalsonger. Skogen är det okända precis som mörkret är det just nu även om jag egentligen känner det mesta av den där skogen. Men oljuset fascinerar. Just det här speciella ljuset får fart på fantasin. Man kan se vad man vill. Men för mig är varje strimma ljus, om än så liten, god. Jag har alltid varit mörkrädd. Visserligen mindre så med åren. Men som ung red maran mig hårt. Vild i blicken och med piskan höjd både i mörker och i drömmarna släpade den med mig bland universums hemskheter. En del säger att det där är rester efter tidigare liv.  Ja, och vad vet man. Det är bara idioten som är fullständigt säker på sin sak.

Söndag här på kullen. Det har mest varit vilohelg. Vi gör inte sådär jättemycket K och jag. Jag gissar att världen står kvar imorgon i alla fall. Men ny vecka. Nya tag. Man får liksom anstränga sig lite.

Men första advent nästa helg. Tänka sig. Snart jul. Vi gillar jul här i huset. Hysterin finns inte längre på samma sätt. Vi tar det lugnt och har det gott fram till nyår. Det är sen, under januari och februari, som är vinterns prövningar kommer för en sådan som mig. Då skulle jag mycket väl kunna dra iväg till plusgrader. Oftast är det låtsasjobbet som räddar mig.  Man får dyka ner och glömma bort. Det brukar fungera. Åtminstone skapligt. I alla fall om man får inmundiga en semla då och då.

Klockan är inte tolv ännu så jag antar att det fortfarande går att få sig en bra deal. Mailboxen har svämmat över idag. Deletefingret gör ont. Men allt det där är inget för mig. Har inte varit det om jag hade en mer välfylld plånbok heller. Men jag förstår ju såklart att Amerika behöver det. En belöning för familjemiddagar man egentligen inte vill ha. Leenden som gör ont att få på plats. Konversation som skaver. Hemresor man helst varit utan. Och javisst, tycker man det är roligt, behöver man handlandet materia som tröst, visst, då skall man ge sig hän. Åtminstone tänker jag inte sitta där och vara domare. Det där med att kasta första stenen ni vet. Nope, inte min grej.

Men glad att tystnaden lägrar sig över min mailbox är jag. OM den nu verkligen gör det. Black Friday har en loooooong tail. Ja och många versaler och utropstecken.

Men jag antar att just idag finns det många som är nöjda över nya inköp. Silarna i armvecken. Imorgon… nåja en annan dag. Något annat. Paradise Island kanske. Trösta oss så vi inte börjar att gråta. Bara inte det. Snälla.

Själv har jag ägnat det mesta av dagen åt Javascript. Blir nog aldrig en fena där. Antagligen till stor del beroende på att jag egentligen inte vill bli det heller. Men gör ingen annan det man vill göra så är valet lätt.

Fast kanske är jag bara en gammal hund numera.

Tråkigt isåfall.

För det blir tyngre. Allt det nya. Att ta in och förstå.  Sorgligt eftersom det är det, det där att lära sig nytt, som jag älskar allra mest. Men försöker man så går det i alla fall hjälpligt framåt. Kärlekslågan brinner åtminstone flämtande. Altid något liksom.

Jag sitter i alla fall upprätt i grön IKEA-soffa ikväll. En bedrift. Men snart tänker jag ge mig. Bok, Spanskt inbördeskrig. Liv i Gävle. Väcker frågor. Ger svar på frågor man aldrig ställt. Gillar. En timme. Inne i den världen innan sömn. Hulken är redan matad. Honom behöver jag inte tänka mer på. Jag behöver bara gå de där trappstegen upp till övervåningen. Inte mer. Men… sitter alltså här på kontoret. Dansar pekfingervals. Nästan åtminstone. Ja… men man går väl upp. Imorgon får man sova ut. Ingen klocka. Ingenting. Lugn. Gott liv på en kulle mitt i skogen. Här i ingenstans. Ja, det är väl där jag bor. Inte illa det. Serrö.