Categories
Betraktelser & Berättelse

Veckor

Veckor som flyger iväg. Var det inte alldeles nyss söndagkväll och låtsasjobbsuppstart. Jodå. Visst. Men idag. Torsdag. En dag till. Sen paus och helg och vila igen och grön IKEA-soffa med gubbe i.

Men såklart. Man får vara glad över den där hastigheten som man presterar genom tiden. Det betyder att man är igång. Det är värre att sitta där och se tiden sakta krypa framåt. Inte för att jag upplevt så många sådana dagar i livet. Men såklart. Några. Tyvärr kortas återstoden av livet med samma hastighet. Det får man försöka att INTE tänka på.

Alternativet till låtsasjobb är att sätta sig i bilen och åka iväg med gasen i botten så långt som bensinen räcker. Eller bilen för den delen. Gamla bilar tankar man inte fullt i för vem vet om de går så länge som en full tank teoretiskt ger utrymme för. Fast å andra sidan, vem har råd med en full tank. Jo många såklart. Men inte jag. I alla fall sällan. Och då efter ovanstående överläggning.

Ser bilder från San Francisco igår. Röd himmel. Dis. Brandrök. En underbar stad. Men inte just nu då. Vill se en dag snart igen. Många andra platser och städer. 417 dagar kvar till frihet. Några skall man väl hinna bocka av efter frihetsdagen.

Man måste skilja på människan och människans åsikter. Det är viktigt. En människa är inte en idiot för att hen har en annan åsikt än man själv har. Hatare har historien sett nog av.

Eller hur?

Liksom

Fast helg innebär listbearbetning såklart. En hel del moment börjar nu bli kritiska om man skall hinna med dem innan kylan är här på riktigt. Men man kan bara försöka så gott man kan. Går det inte så går det inte. Ingen ide att gräma sig. Det kommer nästan alltid fler chanser. Man får ändra om planerna. Anpassa sig. Det är inte hela världen med sånt.

Med lista menar jag då inte någon slags tävling som att min musik skulle hamna på en sådan. Sånt bryr jag mig inte om. Inte ett dugg. Inte så mycket annat av det där herren på täppan spelen heller för den delen. Jag sitter gärna här längst ner och luktar på mina blommor. Har man katter luktar det ofta kattskit också för den delen. Allt har nämligen ett pris. Antingen betalar man priset eller inte. Konsekvenser följer med beslutet.

Jag har en massa texter liggande som jag borde få till något av. Här. I mitt forum. Ja, läses gör de väl inte här heller liksom de inte gör i foldern de ligger i nu. Men de är förlösta i alla fall. Som förlöst text låt, program eller vad det nu är så är de ju fortfarande ens barn men med en vuxenhet och alltså kan man faktisk begära att de skall kunna klara sig själva. I alla fall så länge de inte inhystar en massa beröm. Då får man passa på och hålla sig framme. Fast om sanningen skall fram så upplever jag lovord mest som pinsamma. Ungefär som presenter och gåvor. Faktiskt. Sorgligt egentligen. Ibland borde man tycka att man var värd båda. Men svårt att känna så. Varför? Inget svar har jag.

Fast det där med eget värde är svårt. Hur många blir inte musiker för att då är man någon som kanske är värd något. Ja det där med “då får man tjejer”. Som de flesta killar i tonåren tänker. Varför fungerar det inte som den man är ändå. Fast för en del gör et ju det. Såklart. Men väldigt många andra måste bli något för att tro att de är värda att satsa på för någon annan. Man ser det där i företagsvärlden också.

En låg självkänsla men ett bra självförtroende kan man ha. Samtidigt.

Faktiskt.

Serru kisen.

Men nu så. Knyta ihop säcken och checka in koden så att den far hela långa vägen över Atlanten till någon server som står och snurra i någon överhettan serverhall någonstans i Amerika. Jag är fortfarande oerhört fascinerad av den enkelhet med vilken man numera far runt i den virtuella världen och möter människor, maskiner och hämtar hem och lämnar små korn av sanning. Kanske är det för att jag sitter här på en kulle i Los, mitt ute i skogen, som det där blir så verkligt och uppenbart. Eller kanske är det bara en förmåga att se det som är stort i det till synes lilla. Jag förundras ständigt nämligen. Det finns säkert en eller två bokstavskombinationer för det också. Som vanligt.

Idag har jag dessutom lärt mig något helt nytt. Det händer iof ofta. Men glädjen som jag fylls av varje gång är densamma idag som den alltid har varit. Där har han/hon/det/gud gett mig den bästa av gåvor. Kompenserar för icke Brad Pitt utseende och annat. Det finn smy7cket man kunnat önska sig. Har önskat sig. Men med stigande ålder. Ja, man nöjer sig. Kan tycka sådant som upplevdes som en kritiskt skavank eller brist som ung nu är en gudabenådad gåva. Jodå.

Fast nu har jag inte tid med mer av detta.

Vi höres. Åtminstone kanske. Kan man hoppas på mer?

Categories
Betraktelser & Berättelse

När fan blir gammal

Tydligen har jag nu blivit en fullfjädrad vänsterpartist, för jag skriver under på varenda ord som Sjöstedt uttalar här.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Hälsinglands museum

Hudiksvall utan sjukhus. Ett bättre besök alltså. Noll vånda. Bra roligt. Huvudanledningen är Sara-Vide Ericsons utställning på Hälsinglands museum. Andra anledningar finns inte. Men hav vill man lukta på. Se. Höra. Innan vintern skrämmer bort fryslortar från kusten. Fika och en matbit har man med sig.

Ja och Sara-Vide levererar. Hur kan man åstadkomma detta ljus i en målning. Som om den har en egen inbyggd energikälla hänger hennes tavlor där och lyser mot en. Plutonium i färgen kanske.

Ja jag kommer aldrig äga en tavla av henne. De är som de där superknivarna som en gammal kamrat i Edsbyn och en annan mästare i Los tillverkar. Man får nöja sig med att begapa på avstånd. Fast vi brukar i och för sig åka förbi hennes ateljé när vi handlar “hemost”. Kanske skall man gräva lite i hennes soptunna… Nåja, så långt skall vi nu inte gå. Nöjd över att ha fått se underverken i verkligheten idag.

Delar med mig nedan som vanligt nedan. Men mobilbilder gör såklart inte de riktiga målningarna riktig rättvisa.

Besöker också Backa-Jans grav i Järvsö idag. Ja grav och grav. Omärkt familjegrav. Det där pratade vi om. Det behövs inga gravstenar för folk som oss. Men vid en fin plats bredvid kyrkan ligger han. Ljusnan rör sig sakta mot havet nedanför. Fast Janne är såklart någon annanstans där det är lite mer fart. I en supernova kanske. Försöker få den att smälla av. Saknad gubbe. Snällast i världen. Blir tjock i halsen när jag tänker på honom.

När jag fråga om var hans grav ligger lyser vaktmästaren upp, “ja Backa-Jan, jo jo”. Alla kände han. Varenda kotte. Alla tyckte om honom. Saknad så in i helvete.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hotet

black deer lying on plants near green trees during daytime
Photo by Pixabay on Pexels.com

Det ligger ett fågelhuvud utanför bron när jag kommer ut på morgonen. Någon Losbaserad familjeklan som lagt den där som varning tänker man. Ryggar tillbaks. Spanar efter män i grön mundering, orange hatt och älgstudsare. Men ser ingen sådan. Går alltså genast in och låser dörrar och fönster. Ja det gör jag. Livrädd. Darrar.

Kan såklart ha varit katten också. En av dom.

Men klanerna här i skogen är inte att leka med dom heller alltså. Fejder pågår som håller på år ut och år in, generation efter generation. Så länge håller de på att till slut vet arvtagarna till fejden inte vad själva bråket en gång ens handlade om. Man fortsätter att hata av gammal vana helt enkelt.

Ligger det ett avhugget älghuvud utanför bron imorgon så vet jag. Hittills har ingen av katterna fält en älg. Än mindre ätit upp en.

Jag ägnar större dagen åt mitt hål. Det kittlar i magen. Men till slut så är det där. Nåja, lite större skall det bli. Det skall finnas plats för bruk runt stosen. Men sen så blir det murning. Sen tätning och dom från tillkallad sotare.

Kvällen ägnas åt kodande. Fram till nu någonstans när regnet tilltar där ute och jag, den kodande, börjar känna av en dags hårdborrande i tegelmur. Jo, fysiskt jobb tröttar på annat sätt än det där andra man håller på med. Höll på skriva “det intellektuella” men nu är ju jag , jag, så det kändes helt fel att ta det där laddade ordet i min mun.

Hittills ingen inmurad före detta skolelev hittats i skorstenen. Inte en benflisa ens. Annars var det väl just här i en blindgång där det kunde ha funnits en chans. Fast om sanningen skall fram har jag inte undersökt så noga. Visst vill man inte veta. Behöver man göra sig av med en kropp så är det för övrigt ett bra läge nu. Innan jag murar igen alltså.

Fast nu, nu när Ulf “gnällfarfar” Lundell släpps sin grepp om mig så tror jag att man vågar gå upp och lägga sig redan vi denna tidiga timme. Man blir liksom inte lika utschasad av det jag läser just nu. Fast i natt drömde jag att ryssen hade invaderat Los. Ja, bara Los. K. jobbad av någon anledning på gruvan och jag försökte hitta henne där uppe (hon skulle alltså räddas undan Ryssen) men på Willmars bagarbod fattade de inget av det där. Var bara trögt oförstående. Så jag fastnade där av oklar anledning. Drömmar ÄR konstiga. Frågan är varför? Man skulle kunnat använda ett liv åt att ta reda på sådant också.

Men nu så. Uppåt, uppåt, med förhoppning om en ny och bra dag som levandes imorgon här nere och i världen igen.

Livet är gott!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Den snåle

Den snåle. Han som sitter där på axeln och trängs bredvid Luther och en och annan djävul säger

– Borrmaskiner borde gå att laga.

Är man precis på väg att krypa in i det där låtsasjobbandet så är det där ingen bra tanke att väcka. Sådana tankar släpper inte. I alla fall inte hos mig. De mal på som vilken födslovärk som helst tills de blir förlösta. Så kan man inte ha det.

Så operation laga borrmaskin inleds. Förlösning. Det skruvas upp. Det mäts. Kol kollas. Jodå de räcker nog min livstid också. Det testas. Det skruvas ännu mer. Snart ligger alla delar av borrmaskinen där på bordet. Något fel hittar jag inte. Vilket såklart är ett gott tecken också. Gör det lönt att fortsätta.

Men ihop med allt igen. Mät och mät och mät. Att köra borrmaskin med öppen kåpa har sin spänning (pun not intended), men det är ett måste. Ja och där. I den vinkeln, verkar det inte komma fram någon ström. Plockar av strömkabeln. Jodå. Glappar. Byter. Lagat.

Jag sparar alltså tvåhundra spänn här på förmiddagen. Det är mer än en låtsasjobbare tjänar på en hel månad.

Nöjd!

ps Don’t try this at home om du har månadslön. Billigare att köpa en ny. Men samma tillfredsställelse uppnår man såklart inte genom den enkla utvägen. ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ljusdals brist på mod

I Los vill man spara på skolan. Så man skall slå ihop allt till ett ställe. Ett dagis. Lågstadie. Högstadie. Bibliotek. In med allt i ett hus. Bygg om för x kronor. Stäng igen de andra husen. Skapa en arbetsmiljö sämre än närmaste Amazonlager.

Galet såklart. Man sparar interndebiteringar. Luft. Papperssiffror. Svansbiteri.

Det enda vettiga vore såklart att utnyttja de byggnader som finns på skolan. Alla. Skapa något bra av det. Inte behöva bygga om så in i helskotta. Använda det som finns. Bestämma sig för att ha visionen att göra något bra.

Men visioner… När hörde man sist någon socialdemokrat (eller politiker med annan partibeteckning för den delen) uttrycka en vision om en bättre värld, ett bättre samhälle om solidaritet och en samhällsapparat som bryr sig.

I allt har det faktiskt blivit bättre att leva här ute i periferin av en kommun de sista tjugo åren. Jag är säker på att den utveckling kommer att fortsätta. Men då behövs en tro på en framtid. Japp, också från de som hanterar skattekronorna. Mod också såklart. Modet att vilja skapa något bra istället för att bara lappa laga och lägga ner. Nytänkande.

Centralisering är inte detsamma som bättre. Har aldrig varit. Precis som krig aldrig har varit fred. Hela Sverige skall leva. Visst är väl det självklart.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det pekas

Klämmer eluttag i helgen. De skulle ha satts upp för längesedan. Nu är de där. Vinst, skarvsladdar över. Det var inte igår som det var överskott på sådana här i huset. Nu bara lite elflytt i “serverrummet” så att jag kan sätta kommunikationsutrustningen på UPS’en. För visst vill man väl att åtminstone en wifi router och fiber- routern skall snurra också vid strömavbrott.

Nästa projekt är att ta hål i skorstensstocken för den nya kaminen. Det har undersökts, visats och och pekats av sotare, men inte verkar det finnas någon kanal där det skall vara en sådan. Ja sen går borrmaskinen sönder och så var det inte mer att göra åt den saken. Det suckas. Just det här projektet ligger långt utanför min komfortzon så… ja vi får se. Fegisar ger upp. Ja och feg har jag alltid varit. Kan ev. kompensera bra dagar för den där fegheten med lite vrånghet. Ibland. Vi får se vad som vinner denna gång.

Helger är det med som vanligt så att de bara försvinner bort utan att man riktigt hinner med att fatta att det är helg. Världens bästa trolleritrick antagligen. Fredag -> Måndag utan att märka lördagen däremellan. Eller annan tid för den delen. Men turligt nog för mig så gillar jag då måndagar också. Fast sämre när jag har något oavslutat som mal i huvudet. Oavslutade grejer vill gärna ligga där och mala och irritera. Vill bli lösta.

Just i detta kommer jag på att testa med en röktändsticka. Såklart har jag sådana. Har väl alla. Jodå. Har nog hittat kanalen. Fast den ligger lite längre åt höger. En helsten. Tamefan!

En ny borrmaskin nu då bara så. Lär bli den billigaste som går att få tag i. Som vanligt. Den numera insomnade var en Bosch. Efter farsan. Sådana märkesgrejer når sällan mina hyllor. Men dyligt går att leva med. Fast det finns definitivt andra saker att lägga pengar på än borrmaskiner. Fler än jag har säkert noterat det.

Annars är det ruskväder här på kullen. Programmerarväder. Tandläkarväder enligt vissa. Men väder som ger lugn i sinnet. Åtminstone fungerar jag så under hösten. Det får gärna vara lite rackigt väder. Ofta finns det kreativitet att hämta i det där. Fast i år har allt det där hamnat lite på sidan om. Jag ränner fortfarande euforiskt runt i pur glädje över att kunna göra saker igen. Det finns stor glädje i det. Sen har jag blivit lugnare i sinnet. Har nog med åldern att göra. Saker få gärna ta lite tid. Det gör inte så mycket. Förr var den där helt vikt åt programmerandet. I allt annat fanns en otålighet med som störde både nöjet med att “hålla på” och resultat. Ålderdom är inte alls bara negativt.

Den här veckan skall det bäras i ved. Fyra pallar för mysighet i vinter när de där iskalla vindarna drar fram som taggtråd kring husknuten. Vi har två öppna spisar som man kan sitta vid och fundera över livet. Har man man en pava whisky så hjälper det definitivt de där funderingarna. Eller man tror det i alla fall. Men i mitt fall går det på ett ut. Jag tror definitivt en massa ändå. Mysigheten skall det icke sparas på.

Nåja. Det finns inte mer att orda om just nu. Allt detta som skrevs var väl också det rätt värdelöst. Men tid gick. En (trolig) lösning uppenbarade sig. Det är gott att vara en av de levandes.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Superkotte

abstract art artistic autumn
Photo by Pixabay on Pexels.com

Man bör faktiskt förändra ibland. Ja om alldeles så lite. För att hjärnan inte skall fastna i det där hjulspåret den lättsmörjd far fram i. Ett sätt är att byta appar på sina skärmar. Alltså har man alltid mail på den högra och browsen på den vänstra så byter man ibland. Jobbigare än vad man tror men nyttigt som ett joggingpass.

Eller också byter man jobb. Fast man trivs. För att man mår bra av det.

Det regnar här på kullen. Sådär, höstregn, så som man vill ha det. Man kan inte annat än att vara inne. Njuter av det. Hösten har alltid varit min favorittid. Men sommaren har hämtat in mycket av det där favoritskapet på senare år. Det är vintern som spökar. Tycker vintrarna är kämpiga. Färgar av sig på skön hösttid genom att lura i bakgrunden.

Men man njuter nu alltså. Passar på att lära mig lite nya grejer. Däri finns livets njutning. Av det lyfter jag. Skulle lätt kunnat stanna i Uppsala och läsa vidare om det inte funnits en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till. Ja akademisk också. Var inte den där världen så förbannat uppblåst hade jag nog suttit kvar där i något labb än idag. Men för mycket jakt på akademiska meriter och titlar för mig. Falskspel. Kan omöjligt finnas och leva i sådant. Min bäste kompis där blev professor. Han kunde.

Te. Man kan börja dagen med en kopp te. Svartvinbärste i mitt fall idag. Tar en vidare från morgonrutiner till låtsasjobb. Gott.

Email och telefonpling när det dimper ner post i lådan. Fixat nu. Bra alltså om jag verkligen får lite post idag. Annars måste jag ju gå ut till lådan i alla fall eftersom jag då tror att grejerna inte fungerar. Det där med att slippa törgå alltså inte uppfyllt. Ännu. Kanske törs man lita på grejerna om ett halvår eller två. Fast troligen aldrig. Såklart.

Fast att lita på det grejer man bygger själv går till slut. Styrning av pelletsbrännare t.ex. Det tar ett tag innan man litar på grejerna. Alltså går man upp några gånger per natt för att kontrollera där i början. Men sen ser man ju att det fungerar. Sover lugnare.

H…

Har nog haft fler incidenter med inhandlad utrustning än med egenbyggd ändå. Ändå tenderar man att lita mer på det där man köpt i en affär.

Men jag skall dyka ner i mitt. Däri finnas det goda. Grön IKEA-soffa får vänta tills ikväll. Stor sömnskuld finnes så jag sover väl nedhasad i den vid kvart över åtta senast. Men vad gör det? Egentligen!? Kallas leva ett liv sådant där. Det är inte så märkvärdigt. Det är vad man gör däremellan som räknas.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Dementi

K. ber att på det bestämdaste att dementera ev. visat ointresse för mina uppfinningar. “Det är en missuppfattning ” hälsar hon och det med bestämdhet, rak rygg och en arg blick. Jag lyder. Kryper hela vägen till korset.

Fick ingen indikation på post idag. Var såklart tvungen att gå ut och kolla ändå. Fungerar det eller inte? Det fungerar. Ingen post. Törgåendet kommer alltså att fortsätta även framledes. De grejer man litar minst på är ens egna grejer.

Ev. var det kablarna som fick postis att inte leverera post idag. Om så är fallet lärt jag återkomma. Men troligen var det ingen post. Ibland är svaret det enklaste.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Mars

Vill man beskåda Mars så finns ett ypperligt tillfälle just nu. Ser man den käre månen har man Mars en bit till vänster om den. Njöt av Mars i natt när den hängde rödish och fin precis över vår skorsten. Bättre än en tomte på samma plats. Om man nu passar på att tänker så.

Man skall förundras så ofta man kan över tillvaron tycker nog jag. Därför skall man göra sig omaket att gå ut och beskåda oändligheten och de närmaste grannarna (ja himlakroppar pratar vi om) ibland. Är du fortfarande stor i sinnet när du går in igen så lider du av någon allvarlig sjukdom och behöver hjälp med att hantera din grandiosa självbild. Inser du däremot din litenhet och ringa betydelse i allt det här så finns det återigen utrymme att växa på igen. Allt hör ihop. Alla är vi en del av universum. Kommer alltid att förbli det. In i evigheten.