Category: Betraktelser & Berättelse

Checkar ut efter en gräsklippardag. Ikväll får det bli en film.

Hes och trött kopplar jag ner. Ute är det mörkt. Något lite ljus syns fortfarande i nordväst. Ljuset släcks som en lampa nu strax efter elva. Det där magiska ljuset som härskar här på kullen kring midsommar får man vänta ett helt år. Det är bara mörker föröver. Fan det är nästan så man kan bli deprimerad av att plocka fram sådana tankar.

Men nejdå. man får inte misströsta. Själv gillar jag hösten också. Är novembarn, så kanske är det inte så konstigt. Hösten kommer med lugnet. Det är tiden mellan nyår och Vasaloppssöndagar som är de kämpiga. En bit kvar dit bort.

Hel kväll i “studion“. Komponerat under den senare delen och lärt mig lite nya grejer under den tidiga kvällen. Lycka stavas det där. Tiden går tyvärr alldeles för snabbt när man befinner sig i den där delen av huset. Några timmar är ingenting.

Men både hes och trötter nu alltså. Bok och säng skall väl återställa gubben hoppas jag. Våra kroppar, alla miljarder celler som vi är kungar över, är fantastiska på återhämtning. Tänk vilket sammarbetsprojekt det där är. Tänk så lite tacksamhet vi sänder till alla de olika delar (läs celler) som tickar på och gör sitt jobb i vår kropp.

Har man tur får man en ny dag imorgon (läs idag). Det finns en magi i det också och det är verkligen ingen självklarhet alls.

Körsbären på den gamla damen börjar mogna. Då vet man att sommaren går mot sitt slut. Först körsbären, sen första kallstenen, sen börjar skolorna snart.

Den gamla damen är illa åtgången av ålder och svamp. Körsbärsträd har sin livslängd. I år dessutom har grävandet för bergvärme plågat henne. Att hon ändå levererar dessa mängder av bär som hon levererar är helt otroligt. Troligen är det körsbärsträdet, de där solvarma söta körsbären över läpparna, det jag skulle sakna mest om jag flyttade härifrån.

Lurar till mig lite “studio“-tid idag också. Det finns hur mycket som helst annat som jag borde göra men det kan inte hjälpas. Vill sitta där.

Har ägnat den mesta tiden i sommar åt att lära mig studiotekniska ting. Just bara för att det funnits tid till det. Annars har låtarna varit viktigast, ja, och är väl det fortfarande, men om tiden man kan sitta med det där känns hårt begränsad så vill man hellre göra en låt än att lära sig att mixa effektivt. Nu i sommar har jag därför samlat på mig några nya trick som förenklar och förfinar det man försöker åstadkomma där.

Den DAW jag använder är Cubase, har så mycket funktioner att man skulle kunna använda ett helt liv för att bemästra allt, till det kommer massor av plugins som också har sina inlärningskurvor. Dessutom måste man lära sig att lyssna. Det är det svåraste av alltsammans.

Men roligt är det.

Miljarder “småsven“, eller knott säger väl andra. Tänker mig att jag skall flytta jordgubbsplantor men ger upp efter sex flyttade plantor. Krypen är överallt, i ögon. öron, under kläderna. K ger också upp från sitt rensande av land. Väl inne landar jag i badrummet, rör runt i håret, det blir fullt med de jävlarna kring badrumslampan. “Dö era jävlar dö” tänker jag inte, men nästan, det skall erkännas.

Inneliv blir det alltså. Men klaga kan man inte egentligen för vi har varit väldigt förskonade från både mygg och knott hittills. Ja och gillar man fåglar får man ta att det finns saker att äta för fåglar.

Igår “studio” igen. Jag har fått en nytändning där och är på väg in dit om en stund nu också. Det är hur jävla kul som helst just nu. Planerar för ett nytt album till hösten. Jo jag vet, i mitt fall låter det förbannat ambitiöst. Man skulle hellre kalla det en samling med låtar. Och nej det blir varken releasefest, tidningsintervjuer eller annat. Att få ut ett femte (och sista?) album får räcka. En tidsmarkör. Galenskap. Sandkonst.

Det händer något märkligt med mig där inne i min studio. Jag känner igen känslan så väl från replokaler från förr, och jäkla vad tid jag tillbringade i replokaler på den tiden. Men det finns någon speciell koppling med något större när jag befinner mig där. Jag antar att en troende kan känna samma sak i en kyrka eller en katedral. För saker kommer till en på ett så tydligt sätt och det känns som man bara är ett redskap för något/n annat/n. Det finns hur mycket som helst att hämta från något som jag inte vet vad det är. En outtömlig källa är det i alla fall. Hade man förmågan och tiden bara så kunde man sitta där ett helt liv och bara spotta ur sig skitlåt efter skitlåt. Ja och jo och visst känner jag det där i skrivande och programmerandet också. Det finns ett måste som jag inte själv styr. Men i “studion” är känslan som starkast. Rent av omöjlig att inte hörsamma och följa.

Nu återstår två veckor av semester, sen blir det bara normalt pensionärsliv igen. Tror att jag bara skall programmera på. Har man nu en gång börjat så… Har tänkt förr att jag skall få in mer musik i det rullande livet också men när projekten kommer igång så fastnar man så lätt i dem. De tar all energi och all tid. Men nu när jag sitter i “studion” och känner att jag älskar den tid jag sitter där känner jag att jag måste verkligen försöka igen. Ta en heldag då och då och ge mig hän åt “musiken” med hela min själ. Men som sagt har försökt förr och förlorat den kampen med trettio – noll om inte mer.

Nu “studio” och guldtid.

Det var ett tag sedan jag skrev en insändare. Har tröttnat på det. Eller har väl egentligen aldrig varit på heller. De allra flesta bläddrar förbi de där sidorna i alla fall. Borde väl egentligen inte get utlopp för mina åsikter offentligt en enda gång om man skall vara ärlig. Man bör hålla käften och jobba på. Låta pratarna prata på. Proffsen.

Värme är det ju. Det går inte komma ifrån. Skönt tycker jag. Dagarna ute och i källaren. Skruvdragaren är min kompis. Kvällarna i studion. Den nya gitarren är min kompis. Livet går inte av för hackor. Dessutom grillat två dagar i rad. Att sitta där ute och äta sina stekta morötter är bland det bästa som finns såklart. Enkelt liv.

Fast ett lätt sug känner jag. Programmera…. Fast inte så farligt att jag inte kan stå emot ändå. Alltid något alltså. Rent av en bedrift i mitt liv.

Nu sitter jag och skriver det här på kontoret. Är på väg in i “studion“. Inget att bli exalterad över för någon annan såklart. Själv känner jag däremot en pirrande längtan och vet att när jag pallrar mig upp för trapporna i natt till en väntande säng så har den där pirrande längtan omvandlats till en stillsam tillfredsställelse. Musiken är en viktig del av min person. Någon slags treenighet rumsterar i mig. Programmerandet, läs skapandet, musiken och skrivandet. Den ohelige anden är det väl tillsammans det där. Något (o)religiöst. Oviktigt (för världen) men nödvändigt för att (orka) leva.

Inatt funderar jag på de där personerna man mött som på något slags instinktivt vis hatar en. En man på vattenlabbet i Eskilstuna. En chef i Gävle. Någon arbetskamrat från förr och senare och mitt emellan. De poppar upp. Jag har väl aldrig varit en sådan där person som folk gillar. Tvärtom snarare med någon slags självklarhet. Men de där personerna (ja och en hög till) hatade verkligen. Så uppenbart var hatet och i inget av fallen kunde jag förstå varför det fanns där.

Men livet är konstigt. Och jag är antagligen för dum för att fatta allt som pågår. Kanske trampar man på ömma tår utan att man själv förstår det. Väcker det där svarta hos andra som annars ligger och slumrar. Kanske är det därför jag dragit mig undan hit till kullen. För att livet är för svårt att förestå. Kanske är jag bara den oförbätterlige solitären utan minsta hopp om att finna någon slags befrielse.

Tur är det ju då såklart att jag tycker det är roligt att skapa sandkonst. Som det här jag skriver nu. Jag har en knapp “publish” längst uppe till höger. Efter att jag har klickat på den så är det här inlägget bara sand som far iväg i vinden för mig. När orden är nedpräntade har de gjort sitt jobb i mitt liv. Plockat bort lite tyngd från hjärta och hjärna hos mig. Jag studerar aldrig statistiken för individuella inlägg. Men ser det dagliga läsandet antingen jag vill eller inte när jag öppnar bloggen. Men sjuhundra idag känns inte annorlunda än en igår. Jag längtar inte efter sjutusen. Men jag måste skriva. Något i alla fall. Sandkonst.

Men nu “studio“. Pulsen ökar. Publish…

“På väg in i studion”. Visst låter det lite coolt sådär. Ja och jag är på väg nu här ikväll till min alldeles egen. Fast känner mig inte speciellt cool. Snarare ocool som de flesta dagar annars. Men roligt har jag där i det där rummet. Det går inte att komma ifrån.

Död förra veckan. Sjukdom i familjen den här veckan. Man skall härdas. Får vara nöjd med att man i alla fall lever och har skaplig hälsa själv. Men under rapport varnar dom att alla över 65 inte kommer klara de kommande dagarnas värmebölja. Nåja tänker jag. En dag händer det. Det vet man. Men ikväll är det studiokväll. Siktar inte högre. Nöjd så.

Byter tak på vårt Villa Villekulla växthus idag. Ja jag vet särskrivet. Men vafan… Villavillekullaväxthus. Någon måtta får det allt vara. Spyr du på särskrivningar så spy nu. Till höger. Fasat växthuset då. Byggt av alla möjliga olika sorters överblivet material. Inga 90-gradiga vinklar. Inga 45-or heller. Men medans den sista stormen blåste iväg det prefabricerade till skogs så står det här emot. Raka vinklar är egentligen bara en västerländsk sjukdom ändå.

Ibland önskar också jag att man var en cool person. De verkar ha så roligt all de där coola personerna. Andra dagar känns det helt ok att vara just en ocool gubbe. Turligt för mig är de flesta dagar “andra dagar“.

Människor träffar jag inte under tiden när jag jobbar. Men då finns de på nätet åtminstone. Under semestern går det sociala livet ner på nivå noll på alla plan. Man lever i exil. Tur man har katt och att det finns fåglar och flugor man kan prata med. K går också att prata med ibland när hon är på det humöret.

Men nu så. Hörlurar på. stormembranmikrofon på uppvärmning. Le din jävel viskar man till sig själv och så går man in i sin “studio” och njuter av det liv man fått. Andra tittar på program från Skansen, så varför inte?