Spridningen av både den brasilianska och den sydafrikanska virusmutationen har backat i takt med att den engelska mutationen har tagit över. Det säger statsepidemiolog Anders Tegnell till Dagens Nyheter.
Source: Coronaviruset – följ senaste nyheterna om corona | Aftonbladet
Lite som popmusik alltså.
Hulkvila. Och javisst, jag var upp där vid halv fem och sparkade igång den store gröne en sista gång innan han fick semester.
Såhär presenteras det
Så här ser det ut
Ordet är “hittills”. Undrar lite över syftet med att blåsa upp just den “nyheten”.
Det år ett år sedan idag. Sedan du försvann. Janne. Jag kände dig som Janne. Från Järvsö. Visste såklart att det fanns ett “Persson”. Ett efternamn. Men alla andra verkar ha känt dig som “Backa-Jan”. Det var Björn Lunden, han från Näsviken, fast Colombia då, som först upplyste mig om det. Han berättade också om hur du drog ut tjurarna i hornen ut ur lastbilen. Orädd och med ett mod som skulle göra varje annan cowboy grön av avund.
Men en cowboy var du ju. Lite bedagad kanske. Som jag. Som alla i vår ålder. Tjurarna var sålda. Orken, gången och talet inte detsamma, som det var före stroken, den som förändrade allt.
Du dök upp här på kullen ett år några veckor före jul. Vi hade tydligen träffats. Jag mindes inte det. Men så är det ju med alla de där hastiga mötena man har. Men nu hade du varit i Fågelsjö. Träffat en gammal arbetskamrat. Överlämnat en fin pava whisky. Nu ville du lämna en till mig också. Jag bjöd in dig. Du okände man som ville ge mig en flaska whisky av ett av de fina märkena. Jag hade ingen aning om varför. Inte den ringaste. Men du berättade att du läste min blogg. Att du hade stor glädje av den.
Efter den gången blev det många besök. Du tittade in i bland. Varje gång när man minst anade det. Alltid med en flaska, ett gäng semlor eller fem påsar Vic’s Blå. Alla mina favoriter. Allt jag kunde bistå med var kaffe och en stunds prat och ord i en blogg.
Du var en jävel på att dricka kaffe. När jag druckit en halv kopp hade du hällt i dig tre. Ingen mening med att vänta på att det svalnade. En gammal programmerare blir imponerad av dylikt.
Snart kunde jag konstatera att du var den snällaste människa jag mött i mitt liv. En som gav utan att förvänta sig något endaste dugg i gengäld. Många blev de blogginlägg där jag skrev och såg dig sitta och läsa dem med ditt stilla hummande och ditt småskrockande skratt. “Jo jo”
Koltrasten. Den första var ovanligt tidig i år. Sjöng nya sånger, men lika himmelskt var de som alltid. Jag tänkte, att nu är Backa-Jan här igen. Och kanske var det så.
Man köper toner. Mannen är jag. Sen pajar skrivaren. Såklart. Liv som skojar med en fattig stackare. Återanvänder lite kablar, kugghjul, sensorer och några motorer. Som kompensation. Undrar lite om man kan återanvända den toner som nu blev kvar genom att…
Konstnären Charlie Granberg skulle göra ett verk som förknippas med Uppsala. Då valde han självklart att göra katterna i Pelle Svanslös.
Source: Han förevigar Uppsala-skatt på stan: “Folk blir glada”
Säsongens sista fyllning av pellets i Hulkens hungriga gap är avklarad. Ett normalt år firas det i Uppsala och Lund när de händer. Det tänds symboliska eldar över hela landet. Det sjungs med konstiga mössor från en annan tid på huvudet hos rösterna. Unga kräks upp korvbitar efter sin första fylla. Jag tror i alla fall att det är därför det där sker. Härifrån, hos oss, är det el som gäller. Förnybar. Säger leverantören. Fortum och Ellevio. Men vem vet varifrån elektronerna kommer? Eller skickas till är det väl. Eller hur det nu är.
Men bra tycker då jag. Vi har klarat den där pelletsförsörjningen under några år då det inte varit självklart. Framöver blir det enklare och lättare. Stenar som faller från axlar och bröst.
HURRA!
Vill man utropa och tamefan om man inte gör det också.
Fullmånen log lite år mig igår. Så som fullmånar gör. Jag sa tjena och gick och la mig med Guillou, men spanade ut lite halv tre och förundrades. Såg dock varken björn eller annat pila fram mellan trädstammarnas oljusskuggor. Vi syns igen när det Svenska folket leende kokar kräftor levande vackra måne. Ja eller låter andra göra det.
Det har gått osedvanligt trögt i två dagar nu. Millimeter för millimeter kämpar man sig fram. Hela den här utvecklingsfasen har varit sådan. Jo såklart, för att den varit för stor. Det är för mycket på en gång. För att rädda själen dyker jag ner i en hårdvarukonstruktion som är tänkt att realiseras efter dag noll. Underbart att få vara där igen även om det bara blir för en stund. Under några korta minuter torr jag nästan att jag håller på med riktigt jobb. Det hisnar där inne i huvudet av tanken.
Det är alltså gott att leva.
Saknas.
