Det är -12.94 Celsius där ute (jo jag överdriver antalet siffror ganska ordentligt). Vinter. Kallt fast det är mildvinter. Jag vaknar klockan tre. Kan inte somna om, är här nere på låtsaskontoret till halv åtta. Segligger. Lillkatten ligger bredvid och försöker lugna med sitt kurr och sin mjukhet. Det är som det är med det, fredagssoffan får kompensera för det där. Gissar att jag sover sött i den gröna IKEA soffan då innan Rapports slutvinjett ens har börjat klinga.
Men inatt tänker jag sova hela natten. Kopplar bort det där tågsättet för evigt. Inget jag behöver ligga sömnlös för. Så blev det med det. Tack och bock och avkopplat. Skönt.
Den där längtan att dra iväg tar tag i mig igen. Någonstans inom mig måste det finnas en luffare. En som vill ut ensam på vägarna och ut i världen. Vandra mil efter mil i friheten. Men i nästa liv kanske, då när jag skall vara fjäril, om jag nu får som jag vill, då kan jag väl fladdra iväg i någon riktning där i sommarvinden. Vissa saker måste man planera på sikt helt enkelt.
Men längtan får stå tillbaks för sten på sten på sten. Just nu i alla fall. Någonstans där framme har jag en punkt där jag kanske omprövar det där. Där jag sätter slutstenen. När mitt bygge har en skortstensflöjel. Då kanske. Om jag lever då. Jag skulle vilja skriva mer. Men det krävs ett annat lugn för det. Programmeringen är lite mer som att boxas. Slugga på. Ta tag nerifrån skosulorna varje morgon och låta det där man fick tag i sitta i till midnatt. Skrivandet är mjukare. Som att ligga på ett moln och iaktta och skriva ner det man ser, Man måste hitta det där lugnet. Samma sak i musiken. Länge sedan jag gjorde något av det där nu.
Jag sätter på kaffe. Bara doften som fyller rummet skulle räcka egentligen. Men häller upp en kopp. Jannes “Extra Starka” Vics Blå tillsammans med kaffesmaken får bli smakackordet som föder den här dagen. Konstigt att två så olika smaker kan gifta sig så bra. Men det gör de. Ja jag borde sluta med Vics Blå. Det stoppas in för många här under veckorna. Det är nog inte bra. Ja minska på kaffetkonsumtionen också kanske. Det räcker med en lunchkaffe. Egentligen.
Halv nio. Någonstans här börjar jag vänta på ett skuldsaneringsbeslut. Den där väntan håller i sig till tretiden eller om jag ser postbilen komma tidigare. Över nio månader nu då alltså och före det lite överklagande tjafs med samma myndighet. Riktig koncentration blir det alltså inte förrän efter tre. När man vet. Inget eller ja eller nej. Halvkoncentration och knappande för att helt enkelt överleva fram tills dess. Det är jobbigt mentalt att gå och vänta (riktigt liv framöver eller inte) och man anar hur asylsökande måste ha det.
Men sitta på en stol rakt upp och ned är inte min grej. Jag knappar på. Håller rutinerna igång. Dag efter dag, sten efter sten. Idag kanske det händer saker, annars imorgon eller i övermorgon eller i höst eller nästa år.