Ibland känner jag mig nöjd, ja rent av mäktig. När utvecklarna på det jättestora företaget i USA frågar mig, ja lilla mig på en kulle i Los, ute i ingenstans, hur man gör. Ja och vi pratar några timmar. Mina åsikter tas på allvar. Ja och de är där i mailboxen från första början för att de gillar mina idéer. Eller för att vara ärlig mina, Behzads och Marcus och några tills idéer. Men det var vi tre som satte bollen i rullning. Tillsammans. Jo, mycket har hänt sedan de augustidagarna hösten 2000, men rullade igång något då det gjorde vi. Jo det har krävts en del jobb sedan dess också. Faktiskt. Liksom. Så lite extra cred. tänker jag allt ta åt mig.
Nu är det här ingen ovanlighet det där. Det händer då och då. Det finns en del som tar till och med mig på allvar. En långhårig gammal kuf i Los. Ta IoT Sverige t.ex. Skulle de ens orka lyssna på en introduktion om VSCP? Eller någon av utvecklarna på Ericsson? Eller Electrolux? Eller någon på min lokala tidning? Eller IoT podden? Knappast. Numera försöker jag inte ens. Det är bara ett berövligt slöseri med tid att göra det.
Ja nu bryr jag mig såklart egentligen inte om “kisarna” kommer från ett jättestort företag i USA eller från en liten källarfirma strax nedanför slottet i N?rnberg. Jag svarar. Förklarar tänket. Skickar dem åt ett annat håll om de behöver annat. Folk är liksom folk hur som. Ja och ofta är folk rätt skojiga varesig de är “storfolk” eller “småfolk”. I min värld bedöms folk istället efter om de ger något och inte bara tar. Att ge kan vara att få ur sig ett gott ord. Skitar brukar bara roffa åt sig och dra utan en ton. Lika bra det liksom. Så man blir av med dom på direkten.
Fast skitarna är få. Det måste man veta. Ja och tack och lov för det.
Adderade Dubrovnik till K’s och min “att se” lista idag. Den är rätt gedigen den där listan numera. Resten av livet räcker antagligen inte till för att klara av den. Men jag fyller på med osviklig optimism. Authuille finns såklart med där. För att påminnas. Men också Positano och Lands End för att häpna. Sen behöver man knappast skriva Paris och London eftersom de måste besökas med ett visst intervall och det var för länge sedan sen sist.
Fast nu skall jag knata upp för trapporna och laga lite mat. Den brukar bli bränd för det mesta. Matlagning är inte min starka sida. Men jag jobbar på det. Försöker göra bättring genom övning. Det och vika kläder är mina klara bottennapp i det domestiska. Japp och adios.
