Author: Åke Hedman

Det dimper ner. Snö. Två decimeter tysklandsvärdshusduntäckeslätt pudersnö. Kanske mer. Och det snöar på. Vindar tilltar. Det blir en rolig dag. I alla fall på det viset. Men behöver jag inte ge mig ut på vägarna så gör det såklart inte något för min del. Det tar en halvtimme att skotta fram bil och bro. Resten tog traktorn. Jag gillar det där vardagliga. Japp, till och med att skotta snö. Speciellt det och speciellt en sådan här dag. Så jag njuter där med skyffeln en stund. Tar det lugnt. Lyssnar på tystnaden som just den här sortens pudersnö åstadkommer. Som en musikstudio av det bättre slaget blir det.  Som fetvadd i öronen utan fetvaddskänslan. Men kanske är pudersnön lite väl dämpande i basregistret.

Det blir alltså nästan lite tråkigt att gå in igen. Men mata fåglar skall också göras. Jag dröjer mig kvar där vid de små fågelautomaterna. Tar in världen och bristen på ljud lite till. Sen fylla pellets. Två säckar är nattens tribut. Idag skall det sjuntas upp. I natt under tjugo grader enligt prognosen. Man hamnar i ett slags alerttillstånd när temperaturerna kryper åt det hållet som villaägare. I alla fall om man är som jag och inte bara kan lyfta luren och ringa efter en reparatör när något går fel. Men en kortis den här gången. Redan på fredag slår det sig igen. Ofta håller det ju på en vecka eller två de där högtrycken med kyla. Då tröttar de ut en. Bäst är det om det håller sig strax under tio någonstans. Riktig vinter. Ohalka.

Var kommer uttrycket ifrån att vädret “slår sig”. Japp det undrar jag. Man borde känt en folklivsforskare som man kunde fråga. De har sådana svar på lager.

Annars är det onsdag. Lagom dygnsvill är man efter ledigheter. Man får tänka efter. Det har gått 35 dagar av skuldsaneringen. Bara 1791 dagar kvar. Ingen konst det här ju.

Ont i prostata. Om jag nu får klaga, Men det hör vintern till. Det onda och klagandet. Den (prostatan) har gjort sig påmind i trettio år nu. Innan visste jag inte att man hade någon. Kyla och infektioner i kroppen sätter fart  på den där grejen. Men det är med den som med axel. Operera med risk för att man får mer problem eller stå ut en vinter till. Man står alltså ut.

Gårdagens två donationer hjälper till att betala en bunt räkningar. Japp företaget är vilande. Jag kan inte plocka in pengar. Det är önskvärt att jag är arbetslös. Jodå, logiken går mig förbi också.  Men hosting och domäner och allt sådant där skall ändå betalas. Alltså ur min ficka normalt. Eller vår gemensamma ficka. Existensminimumfickan. Så de där donationerna är verkligen värdefulla just för tillfället och kommer att vara det under de kommande åren. Såklart.

Vill inte åka på begravning.

Men vem vill det.

Ibland måste man.

Nu kommer ljuset. Där ute. En minut tidigare idag också jämfört med igår. Det tackar vi för.

Jag tror att  jag skall sätta på en kanna kaffe. Inget blir bättre av det såklart. Snarare sämre. Men något skall man nu göra en onsdagsmorgon i januari anno 2017. Tänka sig att det är 2017 förresten. När jag var barn och såg på Tekniskt Magasin och om allt som skulle hända år 2000 så kändes det som om det var så långt, långt, långt bort i framtiden. Fast nu då. När man har varit här ett tag och passerat det där magiska strecket med 17 år så är det såklart inte så mycket framtid. Fast det mesta av det här som man håller på med i den här tiden kunde man ju såklart inte gissa. Fast å andra sidan är det mesta sig likt från förr också.

Nu puttrade de sista dropparna kaffe genom bryggaren. Jag har alltså viktiga saker att ta tag i. Vi hörs!

…när man får reda på att det man tror är 200 svenska kronor egentligen är 200 Euro.

Ja jag skrev ju tidigare om missmodet. Att jag känner tyngden av det där berget av “kvar-att-göra” på axlarna. Men så hämtar jag posten. Där i lådan ligger ett vanligt brev bland det andra. Det är inte ofta man får sådan nu för tiden. Men ingen avsändare. Skyndar mig hem och öppnar.

Brevet innehåller den första Svenska donationen. Japp från Sverige. Mähhh!!! Alla vet ju att det är “svårt som fan” att vara profet i sitt eget hemland. Eller hur? Men strävar man på i sexton år så händer det tydligen till slut allt möjligt.

Missmod vänds till arbetslust. Ja och det händer rätt ofta det där. Att när missmodet kommer över en så händer något som gör att man får kraft att ta tag i saker igen. Någon klappar en helt enkelt på axeln. Det är nästan magiskt ibland. Idag också alltså. Hurra!

Det enda jag kan säga är TACK!

Ute snöar det. Det gör liksom ingenting. Jag sitter inne. Den kommer inte åt mig. Det pratas om en decimeter. Och halt. Men min enda tur ut (vad jag vet om) är att hämta hon K mot kvällen. Det skall väl gå. Varm snö och två decimeter brukar vara gränsen där. Sällan halkan. Storbacken, brattbacken, ni vet.  Nu -9 grader. Det blir pudernö. Lättsnö. Fluffsnö. Snö för skidåkare att drömma om.

Det tar stopp sådär som det gör ibland idag. Jag ser berget som finns kvar att göra. Ser vem som skall göra det där. Ser min år. Ser vad jag kunde göra istället.  Ja allt det där motiga. Ställer mig och tittar ut genom fönstret. Det är tomt i alla hus där det normalt finns grannar. Utflyttade. Ute i världen. Ja sådär som det är i en by på en kulle. Bara jag kvar som skådar ut på ett snöfall. Det finns liksom inget annat man kan göra åt det hela än att gå upp och laga sig lite mat. Potatissallad från julen. Gränsfall där. Men det får gå. Veganska bönbullar som blev kvar efter sonens jul. Ja och det fungerar. Jag blir mätt ännu en dag i livet. Gott rent utav.

Sen kaffe igen såklart. Men först två clementiner. Min andra kopp kaffe. Inte bra. Det fungerar aldrig. Men det får faktiskt bli som det blir. Längtar ut i världen. Skulle behöva miljöombyte. Får ju det snart. Det är begravning om två veckor. Fast det kunde vara roligare. Miljöombytet. Men det är som det är. Man får rycka upp sig. Försöka bortse från det där berget. Eller elefanten. Den man skall äta upp. Låtsas att man inte ser den. Äta en tugga i taget. Ja och gör man det tillräckligt länge så blir den uppäten till slut. Fungerar på valar. Elefanter alltså. Fungerar på berg. Klassisk programmerarteknik dessutom.

Kamrat Gediminas i Vilnius släpper Lima. Fast det är väl 8Devices.  Fast man får passa sig för “kamrat” där. Trotts det är det ett faktum. Det kamratliga. Han blev kvar. Tur för landet. Att några duktiga ingenjörer är kvar också. Mängder drog. Massor. För pengarna. Såklart. Återvänder aldrig. Duktigt folk.

Bilden ovan är förresten vad man får fram om man söker på “berget”. En frälsare tydligen. Jag vet inte vem det är. Men han kör tydligen Folkvagn.

Ja det där berget ja. Sitter jag här och skriver så står det där det står. Inte bra om det nu måste flyttas närmare mig. Bit för bit. Mitt berg har bara skägglav. Inget skägg. Tur det. Den där frälsarberget med Folkvagnen kanske inte ville bli flyttad på. Men lättflyttad antar jag. En lagom bunt sedlar bara så. Mitt berg har mer integritet. Skall det flyttas så skall det ske med stil. Det är noga när det handlar om uråldriga berg.

Så jag borde väl ta en tugga helt enkelt. Men släppa ner spända axlar också. För mycket nu. På tok för mycket. Men ganska härdad också såklart. Det har varit mycket länge. Hoppet lever fortfarande. Som en liten fågel flyger det runt i rummen vi vistas i. Ibland önskar man nästan att man inte släppt ut det där hoppet. Om det händer något med den där lilla sköra fågeln nu, hur skall man kunna överleva det. Men som vanligt. Det är bara vi som bryr oss. Faller den död ned till marken får man ta nya tag. Ingen annan görd et åt en eller ens stöttar.  Vi har gjort det så många gånger förr. Men fortfarande flyger den lilla fågeln i alla fall. Vacker och underbar är den.

Nu tar vi oss en tugga…