Author: Åke Hedman

“Äntligen fredag” ropas det över hela landet gissar jag. För mig gör dan inte speciell stor skillnad. Inte annat då än filtajm mot kvällen, japp, och längtan efter den gröna IKEA-soffan. Men för övrigt då. Det får tugga på.  Fast nu för tiden “jobbar” jag väldigt sällan lördagar, söndagar (jo kvällar). Det var standard tidigare med helgjobb. Tid en bristvara. Ja, det gäller ju nu med men man har väl lugnat ner sig. Eller blivit slö. Eller nått. Gett upp lite kanske. Förlorat. Insett det meningslösa.

Fjorton grader ute, fåglarna sjunger, gräset växer. Ja tametusan om inte gräsklipparen måste fram nästa vecka. Oklart hur jag skall kunna dra igång den i mitt nuvarande tillstånd. Ja, det var svårt tidigare. Försök själv skall ni se med en ond axel och en gammal maskin.

Folket som byggde landet börjar väl längta ut till stugor och båtar nu vid de här laget. Om en månad är de alla där. Nästan. För många den tid som gör livet värt att ens leva. Japp, jag unnar människorna det där. Verkligen. Tiden före brukar dock vanligtvis vara hektisk. Det är så mycket som skall vara klart och avklarat till sommaren. Ibland kan den här tiden bli en helt galen tid där alla kör på som just galningar och inte hinner njuta av det som är fint och härligt med årstiden. Jodå, har nog varit där själv större delen av livet.  Men i år blir det annat. Jag skall sänka farten lite. Förra året höll jag på att ramla ihop dan före ledigheten. Det fanns inga krafter kvar men jag ville ha alla papper i ordning innan jag tog ledigt. Orkade precis. Det var skönt han jag tänka innan jag föll ihop och somnade där på soffan. En skön ledighet blev det. Fast vi hade inte råd att göra så mycket såklart.

Hundra ringklämmor är hårt åtskruvade på armen strax under axeln. Det känns så. Det är kanske en bra känsla. Hur som helst ligger armen mest på musen under dagarna. Kan flyttas med vänstern. Så fungerade det också före operation. Kan man leva med det? Ja, tydligen.

Ja, man får väl ta tag i dan. En kopp kaffe har dykt upp här bredvid mig.  Har börjat vänja mig vid morgonkoppen igen. Onödigt egentligen. Men som det är. Låter fredagen ha sin början.

Klockan är kvart över elva och det börjar bli dags att ge sig. Egentligen inte trött. Men har en bra bok att läsa där uppe. Enkelt att ge sig lite tidigare då från låtsasarbetet. Sen dokumenterar jag. Lagom roligt. Kan också gör att man längtar bort. Eller till sängen. Istället. Ja gräset är ju alltid grönare…

Kortmeningar. Älskar dem. Varenda en. Nu och alltid.

Det är 15.75 C ute. Det är helt otroligt. Vilken svängning det blev. Världen exploderar där ute. Antar att vi har björkar utslagna i helgen redan. Just den här tiden på året är verkligen fantastisk. Speciellt om man tar sig uppåt i landet. Om saker kryper fram, fram till midsommar i Skåne så rör allt sig i racerfart upp i Norrbotten. Det går fort här med. Någonstans där borta mot midsommar är vi ikapp. TJOFF liksom. Sen är allt igång. Naturen sätter ner foten när det gäller det här med energi. Nope, energin är inte problemet. Inte avfallet heller. I höst kastas allt det där som byggts upp nu bort. Bara sådär. Men allt är bara energiomvandling. Inget går till spillo. Vi, “skapelsens krona”, har en del att lära av det där.

Läste

År 1974 hittades flera hundra tusen fåglar av denna art döda eller döende i de schweiziska Alperna och omgivande områden, fångade av tungt snöfall och låg temperatur.

Husvala. Tänk… Sorgligt. Svalorna har alltid varit något av glädjens fågel för mig. Koltrasten är njutningens fågel.

Allt går så långsamt just nu. Ja, JA, det är mycket att göra. De följer varandra. Det tar längre tid att flytta två ton grus med spade än att flytta en tvålitershink med grus. Borde vara ganska lätt att förstå. Ändå fattar inte alla det där. Det är en fullständig obegriplighet för en del människor.

Fast klockan tickar mot kvart i tolv. Skall jag hinna läsa något borde jag ge mig iväg upp för trapporna nu. Fast fredag imorgon. Spelar liksom ingen roll om man är lite tröttare. Grön IKEA-soffa finns där mot kvällen. Väntar på en. Kan inte fatta att en hel vecka har runnit iväg redan. Var tog den vägen. Ändå har det väl hänt en del den här veckan. Jodå. Fast inget som sätter avtryck i världshistorien såklart. Det räcker inte ens med att dö för en sådan som mig för att göra det. Ja en del behöver ju inte göra mer än det. Kärleken, att känna den. Den som är riktad emot en. Det går ju inte. Det vore för stort. För självupptaget att tro. Synd och godnatt.