Jag pratar med “Gud” igår. Ja “Gud” och Gud. Det är en sådan där “Gud” som vissa “nyhetsbrev som utgår från Stureplans närhet” och IDG skulle kalla “Gud” och som de blir så till sig i trasorna för. För mig en till VSCP’are och kollega. Jodå jag blir lite upplyft, för något måste man väl ändå ha gjort för att ta sig till en plats som “Gud” och om nu “Gud” sträcker sig ner mot mig så kanske, kanske, kanske är jag också på rätt spår.
Förr fanns det “Gudar” i Sverige också. Ja och det kanske det gör på vissa områden nu också. Men inte så många inom tech. Fast å andra sidan så är tydligen allt som har en databas och en hemsida tech. idag. Ja och hela bunten ser sig som “Gud”. Återigen är det “nyhetsbrev som utgår från Stureplans närhet” som tar sig rätten att sätta etiketterna. Frågar du mig så borde de sitta med dumstrut på. I alla fall för det mesta. Men de roar mig ändå lite. Det är som högstadiet aldrig slutade. Så jag står kvar som prenumerant.
Fast man blir inte rik av “Gudars” gillande. Möjligen orkar man lägga ett gäng stenar till. Ja och nog så. Men ni vet, det var ingen som skrev om min ActiveX EsSmtp när den distribuerades med Internet Explorer när den kom i sin första version och det kommer inte vara någon som skriver om det här heller. För ingen kommer tala om att det händer. En del tycker kanske att man skall ropa ut och skrika hur bra och med i sin tid man är. Bra för att andra använder det man gör. Men titta själv istället. Om du orkar. Är det bra eller dåligt? Bedöm mig därifrån. Inte för att “Gud” tycker något måste “Du” tycka samma sak.
Men annars går livet vidare här. Sten på sten alltså. Tio minus ute. Lagom om man sitter inne och Hulken jobbar på. Sämre om man är skogsarbetare. Fast jag har alltså gjort min tid där ute jag med. Man vänjer sig. Tio minus är egentligen som bäst. Torrt och fint och lättandat.
Men jag ställer in promenaden efter att ha varit ut med komposthinken. Den får tas en annan dag. En enkel undanflykt från något som jag egentligen tycker är det skönaste på dagen att gå den där promenaden i tystnaden, men det är som det är. I grunden är man såklart bara en slö gammal gubbe som vill sitta still på sin stol.
Klockan 9:08 gick solen upp här i morse. Ja upp är hela skivan över horisonten. Jodå det finns definition på horisonten också. Ja och sen kan soluppgång definieras på olika sätt såklart också. Världens arméer har sin. Man kan anse solen uppe när halva skivan syns över horisonten också. Men hur som helst. Därav skillnaderna när folk rapporterar. Ja sen att positionerna oftast inte är så där superprecisa i kalkylerna. Men 9:20 var det som värst kring jul. Hoppet är tiden. Det gäller bara att stå ut till Vasaloppssöndagen. Rätt vad det är vaknar man på morgonen vid sin vanliga tid och det är ljust ute. En månad senare sjunger Koltrasten igen om man har tur. Då har man överlevt ett år till.
Känner ett ohyggligt sug att skriva just nu. Det är som om historierna sitter där inne i huvudet och knackar på skallbenet för att komma ut. Vet dock inte var jag skall hitta tiden. JA, JA, JA, jag vet att det låter löjligt. Jag har verkligen hur mycket tid som helst. Men jag hittar ju alltså också på låtsasjobb för att få dagarna att gå och efter det blir det inte så mycket tid kvar. Så man kanske skulle bli låtsasarbetslös eller låtsaspensionär så man fick tid att skriva lite mer. Men min tid kommer. Jag är säker. Annars får jag ta den. Och nej. Ingen läser. Men ut måste det lik förbannat. Det jag producerar i mitt liv är som skitkorvar. Ut skall de. Till synes utan nytta. Men någonstans där bort växer det träd och blommor i den mull som de där extremiteterna gett upphov till. Man är en del av ett större maskineri. Ja och känns det rätt det man gör är man på rätt väg. Så är det bara.
Tror jag.
Fast jag är inte “Gud” så ta inte mitt ord för en sanning,
Men nu… Tror jag skall ta mig ann dagens första stenbumling. Med lite musik i högtalarna så tror jag nog att det skall gå finemang.
