Jag har följt Elins författarskap från den första boken. Hon är en lokal författare, fast ändå inte. Jämtland hör inte hit. Det här är Hälsingland. Men lite då. Den närmaste jag kan identifiera mig med. Och efter hennes första bok var det lite – kan hon så kan jag. Vi delade dessutom krönikeskrivandet i Mittmedia under en tid. Ja sådär som man resonerar alltså om ocool gubbe.
Jag har gillat hennes böcker. Mycket för att det är så lite litteratur som utspelar sig i de här trakterna. Som beskriver folket och vägarna. Som gör det bra. Jo, det finns mycket som är dåligt. Men med den här sista boken har det hänt något. Elin har mognat som författare. Som ett äppleträd där de tidigare böckerna man plockat från trädet inte varit helt mogna, men så den här då. Mogen. Fulländad. Det här är jäkligt bra. Ja jag tror en stor författare är född i och med den här boken.
Jag måste ju tillåta mig att undra varför det här händer just nu. Jag är nu ändå en nyfiken jäkel. Kanske har Elin fått barn. Funnit den stora, jättestora kärleken. Sett ljuset. Jag vet inte. Men något har hänt som påverkat hennes författarskap positivt och gett ett djup till hennes skrivande. Något vi läsare får vara tacksamma för.
Hursomhelst gillar jag det som kommer ur hennes penna. LÄS!
Alla andra böcker jag läst finns här.
